I skalbolagsaffärer kallas de målvakter. Eländiga typer, ofta missbrukare, som för en spottstyver står utan benskydd längst bak när miljontals kronor försvunnit. Samma känsla ger Darko Sokacic när jag studerar honom i säkerhetssalen i Göteborgs tingsrätt. Som en plikttrogen soldat, med order att ta på sig hela ansvaret, fanns han kvar på brottsplatsen. I lägenheten låg hela förundersökningen och väntade på att bli katalogiserad. Fabian Bengtssons kreditkort, bilpapper, Sibatröja och Sibaslips. Verktygen som kidnapparlådan tillverkats av. Utkast till breven som Fabian Bengtsson skrev till familjen. Varför försökte inte Darko Sokacic fly? Varför försökte han inte städa undan åtminstone Sibatröjan? Inga svar finns i åtalet. Den enda rimliga förklaringen är en chef, han som hittat på och planlagt alltihop, men sett till att hålla sig utanför. Det är honom kidnapparna skyddar. Kanske av rädsla.

Darko Sokacic tittar inte ens upp när åklagaren visar en långsam video från lägenheten på Gudmundsgatan i Göteborg.

Kammaråklagare Peter Larsson envisas sedan med att räkna upp varenda liten pryl polisen fann där. Tumstock, bågfil, fem par skor, varav ett par bruna loafers som saknade storleksmärkning, en korsordstidning från Expressen, olika typer av balsam och schampo, en smutsig duk med fållade kanter, hårstrån, en trasig papplåda med spik. Åklagaren bara fortsätter och fortsätter i 35–40 minuter. Det känns som om han rabblar minst tusen av de många sidorna i förundersökningen. Jag håller på att somna, tror att jag är på auktion och är nära att bjuda 500 spänn för alltihop. Fabian Bengtsson är dock alert, rättar åklagaren på en punkt, och ser förhållandevis avspänd ut. Kanske för att han slipper ha den röda Sibatröjan i dag. Både han och brorsan har mörka, rundhalsade tröjor med ljus skjorta under. Pappa Bengt Bengtsson har mörk kavaj och företagsslips. Trion lämnar tingsrätten i en svart Volvo. "Lille Fabian", som han kallar sig i breven, får sitta i framsätet.