Folkdomstolen är skoningslös och blodtörstig.
I alla fall när den inte behöver ta något personligt ansvar och ledamöterna får vara anonyma.
Det blir min slutsats efter att ha vandrat runt i vårsolen och pratat kriminalpolitik, straffsatser och brottsutveckling. På bryggor, vid sandlådor och pildammar. I båthamnar och torghandel.
Många diskuterade Rödebydomen. Och applåderade frikännandet av 50-åringen.
Varför det, undrar jag?
- Familjen hade trakasserats så länge. Ingen gjorde något och han var tvungen att sätta ner foten. Han var stressad.
- Det var nödvärnsläge. Kanske hade ungdomarna annars slagit ihjäl hela familjen.
- Han gjorde det som många skulle vilja och anser vara rätt, försvarade sin familj mot slöddret som plågade och hotade barnen. Fast det var olyckligt att det slutade med dödsskjutning.
Ingenting av denna vilda-västern-mentalitet ligger till grund för tingsrättens friande beslut.
50-åringen var skräckslagen, saknade förmåga att överväga sitt handlande och inse konsekvenserna, menar rätten och fastslår enhälligt i sin dom att familjefadern inte hade något uppsåt. Man ogillar åtalet och friar honom helt.
Nu slipper han betala skadestånd till sina offers familjer. Och han får tillbaka sin hagelbössa.
Geväret som han natten till den sjätte oktober förra året hämtade ur vapenskåpet, laddade och på nära håll sköt ihjäl 15-åringen med skott i bröstet och vänstra armen. Laddade om och sköt 17-åringen i ryggen, höger ben och skinka.
Hur psykiskt störd, packad och chockad familjefadern än var är det orimligt att han helt släpps - straffri, utan kontroll eller krav på rättspsykiatrisk vård.
Kedjan av orimligheter bakom Rödebytragedin är längre än så:
Myndigheternas fega, slappa och inkompetenta hantering av mobbningen, trakasserierna och hoten mot familjen. Den hade pågått länge, anmälts upprepade gånger men nonchalerats av skola, socialförvaltning och närpolis.
JO, åklagare och andra tillsynsmyndigheter friar alla handläggare och operativa instanser från att ha någon som helst skuld till händelseutvecklingen med upptrappade attacker och hot mot familjen. Jag har talat med utredare på länsstyrelse, JO och åklagarmyndigheter. De rycker på axlarna, bollar ärendena mellan varandra, finner inga skäl till åtgärder och har nu avskrivit samtliga anmälningar.
Och så alla som blundar, vi vanliga så kallade ansvarsfulla medborgare, inklusive grannar och föräldrar som skulle kunna ingripa, som skulle kunna hjälpa till. Som åtminstone skulle kunna bry oss om och fråga eller ta reda på hur saker och ting står till.
Men civilkurage kräver initierat engagemang, mod och handling.
Det känns inte riktigt som om det vore folkdomstolens hemmaplan denna solgassande eftermiddag.
Det är lättare att skylla på andra, ropa på lag och ordning och följa enkla färdiga åsikter.
Som till exempel att Anders Eklund förtjänar dödsstraff. Om tyskan visar sig ha mördat Arbogabarnen ska hon också avrättas. Alla tycker inte riktigt så, men alla förstår dem som tycker så.
Man förfasas också över att hovrätten sänkte straffet för ungdomarna som sparkade ihjäl Riccardo i Stockholm.
Det är begripligt.
Jag kan däremot inte dela sympatierna för Blekinge tingsrätts frikännande av familjefadern i Rödeby.
