Några dagar senare avslöjades att svenskarna tar nya lån på 3 miljarder i veckan. Så mycket ökar alltså belåningen. Varje vecka. På tio år har svenskarnas lån ökat med 1500 miljarder.
För den som bor i en storstad är det inte svårt att förstå. I Stockholms innerstad har kvadratmeterpriset på bostäder ökat med nästan 600 procent sedan början av 90-talet och antalet hyresrätter minskar hela tiden. För att alls kunna bo måste du nästan vara kreditvärdig, och beredd att låna åtminstone någon miljon.
Som företag som försöker anställa i Stockholm vet är det här ett stort hot mot all form av dynamik. Människor väljer bort att flytta också till bra jobb i storstaden eftersom bostadssituationen är som den är. Men höglånekulturen har större konsekvenser än så.
Inte bara har fattiga i dag oftast betalningsanmärkningar och gamla skulder som de inte kan betala tillbaka. Lånekulturen kan också i sig själv leda till fattigdom.
Att ha lån gör oss nämligen ytterligt beroende av oförändrade inkomster, annars klarar vi inte ens räntorna. Man kan inte lämna ett jobb för att starta ett eget företag, för att studera eller för att bara växla ner och fundera över vad man vill med livet. Vad händer då med visioner om ett livslångt lärande eller med människors möjlighet att ångra gamla livsval, starta om på nytt?

Med höga lån kan man inte heller bli långvarigt sjuk eller arbetslös eller ens gå i pension. Sedan avgifterna för a-kassan höjdes har en halv miljon människor lämnat a-kassan och i dag har bara knappt 40 procent av de arbetslösa a-kassa. Många av de övriga är beroende av socialbidrag.
Om man äger en bostad har man dock inte rätt till socialbidrag. Inte ens om bostaden i realiteten ägs av banken. Då måste den säljas först, om så till förlust, och sedan kan man sitta där med ett kvarvarande banklån att betala för resten av livet. Utan att ens ha någonstans att bo. Utan reell chans att ta sig tillbaka. Fattigdomsfällan kan inte bli tydligare.
De svenska pensionerna kommer nog inte bli så usla som det larmades om i veckan, men visst sänker man sin inkomst rejält när man slutar jobba. Tidigare hade pensionärer i allmänhet betalat av sina huslån vid 65. Med dagens lånesituation kommer pensionärer inte ha råd att bo kvar.
Det finns i svensk borgerlighet, liksom över hela det politiska fältet i USA, en idé om det goda i att äga sin bostad. Det sägs ge stabilitet, i förlängningen kanske rentav borgerlighet. Vi har också sett hur statliga SBAB tagit bort topplånen som för att uppmuntra till ökad belåningsgrad, eller hur staten i USA före finanskrisen närmast tvingade bankerna att låna ut pengar till personer som egentligen inte hade råd.

Man har också de senaste decennierna talat om hur den privata konsumtionen håller uppe tillväxten, de så kallade hjulen rullande. Konsumtionen är inte bara ett sätt att delta i samhället, att höra till och passa in, utan också ekonomins själva bas.
Den konsumtionen har i stor utsträckning skett på lånade pengar. Framförallt i USA har löneutvecklingen legat stilla, folk har köpt på kredit ändå.
Hela risken har hamnat hos de enskilda människorna. Hos dem som köpt bostäder, som shoppat igång ekonomin. Det är de som fått ta smällen om något händer. De är de, vi, som kommer fortsätta få göra det.