Li Jing Zhu behöver inte gå långt för att träffa på Tengger-öknen. Sanden har redan börjat tränga in på hans gård där fåren håller till.
Om han sedan går några meter till höger när han kommer ut från sitt hus så kommer han till den första riktiga sanddynen. Och ett 30-tal meter bort ligger en grupp halvt sönderfallna hus, övergivna av sina ägare, överlämnade åt den framryckande öknen.
- När jag växte upp fanns det mycket vatten runt omkring. Då var det bördigt här, minns han.
- Jag behövde bara borra någon meter för att få vatten. Brunnen som jag hämtar vattnet från i dag är 300 meter djup!

"Inget vi kan göra"

Det är ett av Kinas största miljöproblem som omger oss. Den växande kinesiska öknen. Varje år beräknas 3 000 kvadratkilometer - ett Gotland varje år - förvandlas till öken.
Peking känner av det på våren då sanden blåser in, men det är här i norra Kina som problemet är värst. Bönder som Li Jing Zhu för en allt hopplösare kamp mot det allt torrare vädret.
- När jag var ung hade vi knappt några sandstormar alls. Nu kommer det ett tiotal varje år. De dagarna finns det inget vi kan göra. Bara hålla oss inomhus.

Trängd mellan två öknar

Mingqin ligger i Gansu-provinsen och är en av Kinas hårdast drabbade städer. Den kläms mellan Tengger-öknen i nordost och Badain Jaran-öknen i nordväst.
"Låt inte Minqin bli ett andra Luo Bu Pu", står det här och var i Minqin. En anspelning på en annan stad i Kina som fick överges.
Öknarna möts några mil norr om Minqin. Ett ofruktbart, dött landskap. Ett landskap som blir än mer skrämmande när jag får höra att vägen vi åker på var sjöbotten fram till 1969.
Byarna häromkring har namn som minner om forna, grönare, bördigare dagar. Orter med namn som Shuisheng - "Gott om vatten" eller Huqu - "Sjödistriktet".
Sjön hette Qintu och var en gång en av de större i Kina. Den har krympt successivt under många hundra år, men dödsstöten blev den damm som Mao Zedong lät bygga här 1959.
För ja, många av problemen här är orsakade av människan.
- Befolkningen växte och dammen skulle underlätta för odlingen av marken, berättar miljökämpen Ma Junhe, 28.
- I stället försvann sjön och grundvattennivån sjönk kraftigt.

Byarna avfolkas

Ma Junhe arbetar för en organisation som planterar buskage och låga träd för att hejda ökenbildningen. Den rycker fram med i snitt tio meter per år i Minqin.
Det är en tuff kamp. Speciellt eftersom klimatet bara tycks bli varmare även här. De flesta jag talar med säger att somrarna blir allt hetare och regnen allt färre.
Resultatet blir att byarna runtomkring Minqin töms på folk. Myndigheterna har evakuerat flera byar och erbjudit nya bostäder på annat håll. Andra har bara gett upp,
En av dessa byar heter Fuchenggou. Där finns bara ett par kvar, Wei Guang Zhi, 55, och hans hustru Zhang Ju Hua, 53.
- Min familj har bott här i fyra generationer, berättar Wei Guang Zhi. När jag växte upp var vi cirka 100 familjer här.
- Nu är det bara vi. Vi är för gamla och har för dålig hälsa för att kunna flytta härifrån.

Får gå långt för vatten

De odlar lite bomull och försörjer sig på det. Vatten får de hämta i en brunn, tre kilometer bort, två gånger per månad.
- Visst blir det ensamt, men vad kan vi göra.
Det är ofta personer som dessa vi hittar i byarna. De gamla som inte orkar röra på sig, som bott här i generationer, som inte vill överge sina gårdar.
- Om vi flyttar så vinner öknen definitivt, säger Wei Guang Zhi. Det vill vi inte.

Barnen har redan flytt

Li Jing Zhu, resonerar likadant, där han några kilometer bort stretar på med sina får, sin bomull och sina två kor. Han tröstar sig med att hans tre barn i alla fall ska få det bättre. De har redan lyckats ta sig härifrån.
- Min äldsta dotter bor i Shanghai och min yngsta studerar datakunskap på universitetet i Lanzhou. Min 18-årige son går på gymnasiet än, men ska studera på universitet även han.
Så Li Jong Zhu är den sista generationen lantbrukare. Efter honom lär öken vinna även här.