TUFFT JOBB. Lotti Helström, överläkare på aktumottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset i Stockholm, berättar om hur hon möter sina utsatta patienter. "Allt som sker här är frivilligt", säger hon. Foto: Robban AnderssonTUFFT JOBB. Lotti Helström, överläkare på aktumottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset i Stockholm, berättar om hur hon möter sina utsatta patienter. "Allt som sker här är frivilligt", säger hon. Foto: Robban Andersson
TUFFT JOBB. Lotti Helström, överläkare på aktumottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset i Stockholm, berättar om hur hon möter sina utsatta patienter. "Allt som sker här är frivilligt", säger hon.  Foto: Robban Andersson
HJÄLPEN. Josefin är en av de patienter som besökt Lotti Helströms akutmottagning. Hon blev våldtagen i sömnen och beskriver hur bemötandet från vården hjälpt henne: "AVK har varit avgörande i mitt fall, både för att få gärningsmannen fälld, och för hur jag mår i dag", säger hon. Foto: Robban AnderssonHJÄLPEN. Josefin är en av de patienter som besökt Lotti Helströms akutmottagning. Hon blev våldtagen i sömnen och beskriver hur bemötandet från vården hjälpt henne: "AVK har varit avgörande i mitt fall, både för att få gärningsmannen fälld, och för hur jag mår i dag", säger hon. Foto: Robban Andersson
HJÄLPEN. Josefin är en av de patienter som besökt Lotti Helströms akutmottagning. Hon blev våldtagen i sömnen och beskriver hur bemötandet från vården hjälpt henne: "AVK har varit avgörande i mitt fall, både för att få gärningsmannen fälld, och för hur jag mår i dag", säger hon.  Foto: Robban Andersson
MÖTET. Överläkaren Lotti Helström berättar för reportern Katarina Wennstam att allt på mottagningen sker på patientens villkor: "Vill kvinnan inte så är det ingen som kommer att kräva av henne att hon undersöks", säger hon. Foto: Robban AnderssonMÖTET. Överläkaren Lotti Helström berättar för reportern Katarina Wennstam att allt på mottagningen sker på patientens villkor: "Vill kvinnan inte så är det ingen som kommer att kräva av henne att hon undersöks", säger hon. Foto: Robban Andersson
MÖTET. Överläkaren Lotti Helström berättar för reportern Katarina Wennstam att allt på mottagningen sker på patientens villkor: "Vill kvinnan inte så är det ingen som kommer att kräva av henne att hon undersöks", säger hon.  Foto: Robban Andersson

Läkaren som ingen borde behöva träffa

Publicerad

Jobben. Alltid jobben. Att skapa arbeten är den viktigaste frågan i alla riksdagsval. Och arbetet är en viktig del i många svenskars identitet.

Fram till valet 2014 löper Expressens reportageserie där inbjudna skribenter besöker arbetsplatser runtom i landet.

De träffar poliser, taxichaufförer och vårdpersonal. Skriver om arbetsglädje och ont i magenstress. Om låga löner och höga löner.

I dag: KATARINA WENNSTAM följer läkaren Lotti Helström.

Överläkare Lotti Helström ler sitt lilla strama leende.

- Jag tycker nog samma som så många andra. Fan vad det går långsamt. Men det blir bättre.

Hon talar om synen på våldtagna kvinnor, på skuldbeläggandet som aldrig helt tycks försvinna.

I mer än 30 år har hon haft våldtäkt som specialområde.

Jag står och tittar på en stol som ingen kvinna vill hamna i. En gynekologisk undersökningsstol på Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor.

Det är en stol klädd i blått galontyg, med pappersöverdrag och två stöd för benen. Jag kan inte låta bli att tänka på de upplevelser som ligger bakom att en kvinna, eller ung tjej på väg att bli kvinna, hamnar här.

Jag tänker också att det är en stol som en man inte har en aning om hur det är att befinna sig i. De flesta kvinnor besöker med jämna mellanrum gynmottagningar och sätter sig med rumpan bar i just en sådan stol, lyfter upp benen och låter någon undersöka ens underliv. Att tänka sig hur det är efter ett sexuellt övergrepp är svårt att greppa.

Lotti Helström är överläkare i gynekologi på Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor på Södersjukhuset i Stockholm. Hon visar mig in i ett annat rum och vi slår oss ner. Hon understryker att det första en kvinna som kommer hit får är en kopp varm choklad, inte en hand som pekar mot gynstolen.

- Vill kvinnan inte så är det ingen som kommer att kräva av henne att hon undersöks, säger hon.

Ingen ska tro något annat. Här finns inga måsten. Lotti Helström vill inte att fokus ska hamna på den gynekologiska undersökningen.

Att bli våldtagen är en av de värsta kontrollförluster en människa kan uppleva. Just därför är det redan i mötet med sjukhuspersonalen och den till synes skräckinjagande gynstolen viktigt att kvinnan får känna att hon får tillbaka kontrollen. Att hon har rätt att säga nej och bli lyssnad till.

- Allt som sker här är frivilligt. Just att hon har kontrollen över det som händer är extremt viktigt, säger Lotti Helström.

 

Hon talar med varm röst, hon har arbetat med våldtäkter sen 1983 och har helt enkelt sett det mesta som går att se när det kommer till sexuella övergrepp. Här på AVK har hon varit ansvarig sedan starten 2005.

Hon berättar att det inte alls är den gynekologiska undersökningen som patienterna tycker är jobbigast efter ett övergrepp.

- Det är betydligt jobbigare om de blir bemötta med dumhet eller ifrågasättande. Hur poliser och läkare och även anhöriga pratar med dem. Bemötandet är a och o, säger Lotti Helström.

Hon berättar att en gynekologisk undersökning av någon som har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är annorlunda mot ett vanligt gynbesök.

- Vi gör mycket mindre än annars, men samtidigt så noterar vi mycket mer. Vi lyssnar mycket på vad hon har att berätta och är noggranna med att säga till henne att vi kan pausa när som helst, till exempel fråga om det är okej om jag tittar i slidöppningen. Jag gör inget onödigt, använder så lite instrument som möjligt, men dokumenterar desto mer.

Bredvid gynstolen finns en stor hävarm med ett mikroskop, som används för att spårsäkra eventuella skador i kvinnans underliv.

 

För det är så det är. Ytterst sällan är skadorna efter ett övergrepp möjliga att se med blotta ögat. Såren är så små att det krävs förstoringsglas.

Bilden av en våldtagen kvinna i populärkulturen är något helt annat och det är nog detta de flesta av oss tänker på när vi försöker föreställa oss hur en kvinna ser ut efter ett sexuellt övergrepp.

Gång efter annan får vi i filmer se kvinnor som står i duschen efter övergreppet med blodet rinnande utmed benen eller som haltar fram genom stan med sönderrivna kläder och blodet droppande.

Faktum är att AVK:s egen statistik visar på den totala motsatsen. Nästan hälften av alla kvinnor som kommer hit har inga skador alls. Och de få som är skadade har oftare blåmärken på armar, ben, hals och ansikte.

Bara var femte kvinna har någon form av skada i underlivet, men då är det oftast i form av att slidan uppvisar rodnad, kanske lite avskavda slemhinnor. Långt ifrån den ständigt reproducerade bilden av kvinnan med blödande underliv.

Om det dessutom har gått någon eller några dagar efter det sexuella övergreppet är eventuella skador ofta självläkta.

- Kvinnans underliv är ömt, men inte ömtåligt säger Lotti Helström och ler snett.

- Slidan är töjbar, gjord för att ha sex och även föda fram barn, säger hon. Och mannens penis är rundad och inte i sig gjord för att skada. Det är snarare föremål, fingrar och naglar som skadar i så fall.

Men hur ska ni då utifrån en gynundersökning kunna avgöra om en kvinna har blivit utsatt för en våldtäkt, undrar jag. Och får det häpnadsväckande raka svaret: det kan vi inte.

- Frivillighet sitter inte i underlivet, det uttalar vi oss inte om.

Ändå kallas personal från AVK med jämna mellanrum att vittna i våldtäktsmål.

- Det är oftare de andra kroppsskadorna som kan vara avgörande för målet. Kvinnans blåmärken, till exempel om det går att se avtryck efter gärningsmannens fingrar på hennes armar eller på insidan av låren för att benen har tvingats isär. Hon kan vara svullen i ansiktet av slag eller har strypmärken runt halsen. Men i ett mål med en känd gärningsman som medger sex, men säger att hon ville, så spelar gynundersökningen sällan någon roll. Däremot kan jag ibland vittna om utifrån de dokumenterade skadorna hos en kvinna säga att det har gjort ont på henne.

 

Men trots att AVK har 600 nya fall varje år så vet man också att det finns många, många fler våldtagna kvinnor och tjejer där ute som av olika anledningar inte kommer hit. Som inte vågar, som inte orkar, som inte tror att det är någon idé. Som kanske tänker att eftersom just de inte såg ut så där som den blödande tjejen i någon film så är det ingen idé.

Andra kanske tänker att ingen kommer att tro dem, eller tänker att det de har utsatts för inte riktigt räknas om det inte var någon överfallsvåldtäkt i parken. Men faktum är att bara var femte kvinna som kommer hit har blivit våldtagen av en helt okänd man, berättar Lotti Helström.

Sjuksköterskan Monica Strandberg, som också möter tjejerna som kommer in här, både mitt på dagen och på mörka natten, säger att det finns många föreställningar om skador och våldtäkt. En risk är att tjejer som har blivit utsatta drar sig för att söka hjälp eftersom de är rädda för undersökningen.

- Många tror att de är jättejätteskadade, och det kan få vara skönt för dem att få bli undersökta och få höra att det faktiskt är okej. Också då de har ont.

 

Monica Strandberg är en glad sjuksköterska som med sina glittrande ögon och snabba repliker är en total motsats till det vi talar om. Våldtäkt. Övergrepp. Kvinnor som söker hjälp i yttersta nöd.

Samtidigt så säger hon att det här är det bästa hon har gjort under hela sin karriär.

- De är så duktiga och starka de här tjejerna, att de orkar allt de går igenom.

Du säger tjejer. Är det mest unga tjejer?

Hon nickar med hoppressade läppar, för en stund påmind om det jävliga vi ändå pratar om.

Åldersspannet på patienterna som kommer till Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor är enormt, från tio år till 96. Men med en extremt hög stapel kring övre tonåren och tjugoårsåldern. Var fjärde patient är under 18 år.

Jag är här på besök under årets lugnaste månad, februari. Alla våldsbrott följer dygnstemperaturen och ökar på sommaren, också våldtäkt. Inte bara överfallsvåldtäkterna utomhus, utan alla typer av sexuella övergrepp, också de i hemmen.

På sommaren är vi ute och rör på oss mer, dricker mer, träffar fler människor, är oftare ute på lokal.

Överläkare Lotti Helström håller inte helt med om den tolkningen. Den kan få det att låta som att det är kvinnorna som drar på sig våldtäkt genom att dricka alkohol.

- Min tolkning är att män blir mer aggressiva när det är varmt och annan brottsstatistik stöder den tolkningen, säger hon.

 

Vi sitter framför en upplyst white board där hon med vana fingrar klickar sig fram genom ett Power Point-program hon brukar använda som underlag för sina föreläsningar.

En annan viktig del av AVK:s verksamhet är forskning och att sprida den kunskapen. Bilderna vi tittar på är egentligen bara staplar och cirklar. Siffror och procenttal som när man ser dem så här inte säger mycket om allt det lidande som ligger bakom statistiken. Två röda staplar sticker upp högt ur veckans övriga dagar - fredag och lördag natt.

- Alla kan bli våldtagna, men det är betydligt större risk om man befinner sig på en plats där det finns en våldtäktsman, konstaterar Lotti Helström torrt. Det är våldtäktsmannen som söker upp offret, inte tvärtom. Man går inte ut på krogen för att bli våldtagen, men våldtäktsmän "trålar" efter sina offer. Bland annat på krogen.

Lotti Helström har under sina över 30 år med våldtäkt som specialområde fått se hur samhället har böljat fram och tillbaka i synen på våldtagna kvinnor. På hur skuldbeläggandet av kvinnor aldrig riktigt försvinner, hur det ständigt är samma saker som kommer tillbaka i debatten.

- Jag var en av alla dem som var med och demonstrerade på 70-talet för fri abort, så det är klart att det går ju framåt. Jag kan också se hur bemötandet på sjukhusen är annorlunda i dag mot när jag började. Också jag kunde tänka att det är "de här fulla tjejerna med läppstift över hela ansiktet" som kommer in när det kom till synen på våldtäktsoffer. Men det var innan jag fattade hur dåligt de mår.

 

Sedan dess har hon varit med om att bygga upp den enda akutmottagningen för våldtagna kvinnor som finns i Sverige. För många är hon något av en nestor när det kommer till bemötande och behandling av våldtäktsoffer.

Så vad tycker du i dag? Känns det hopplöst eller hoppfullt?

Lotti Helström ler det där lilla strama leendet igen.

- Ja du. Jag tycker nog samma som så många andra. Fan vad det går långsamt. Men det blir bättre.

Lotti Helström pratar gärna och länge om arbetet här, men inte lika gärna om sig själv. Det är inte där hon vill ha fokus. Hennes man är jurist, och jag blir nyfiken. Är det några som brukar ifrågasätta trovärdigheten hos våldtagna kvinnor så är det ju de tilltalade männens försvarare.

Hur är det hemma vid köksbordet? Är han advokat?

Hon slår bort frågan.

- Han är affärsjurist.

Hur är det för dig att ständigt möta nya kvinnor i kris? Hur orkar du?

- Det är klart att det blir en viss avtrubbning, det går rutin i allt. Men det är viktigt att vi som personal har bra handledning.

 

Vi går genom den tysta korridoren på AVK, som ligger på Södersjukhuset på samma plan som Södra BB, bakom låsta och diskreta dörrar med frostat glas. Även här inne i korridoren är det idel stängda dörrar och bara en ensam tjej i övre tonåren som sitter ensam i en stol och väntar. Hon är här på någon form av återbesök.

Vi går in i ett omvårdnadsrum, det är hit en tjej anvisas när hon kommer till AVK. Före läkarundersökningen.

Här finns en tv, bord och några mjuka stolar. Det går att fälla ut en säng ur ett skåp ur väggen, om man behöver vila en stund. Det sitter några tavlor på väggarna, det finns ett vägghängt handfat med den obligatoriska handspriten. Rofyllt, men ändå väldigt mycket landstinget.

- Det ska vara mysigt här, men det får inte vara så mycket hemmiljö att det känns för privat, säger Lotti Helström.

Jag får av förklarliga skäl inte följa med in och träffa några patienter. Kvinnorna som kommer hit är ofta mer eller mindre i chock. Traumatiserade. Tveksamma och kanske rädda. Och helt skyddade av sjukhusets sekretess.

 

Jag träffar därför en kvinna utanför AVK, som jag har kommit i kontakt med genom gemensamma bekanta. Vi kan kalla henne Josefin, men hon heter egentligen något annat. Josefin kom till AVK för drygt ett år sedan efter en våldtäkt. Hon beskriver mötet med personalen som "en räddning" från det att de svarade i telefonen den där hemska natten.

Det var en natt då en man hon var ytligt bekant med befann sig i hennes lägenhet. Josefin låg och sov, och vaknade av att mannen trängde in i henne bakifrån. Först när våldtäkten var över och mannen hade lämnat lägenheten förmådde hon med hjälp av en väninna ringa till sjukhuset.

- Jag ville på något sätt inte att det skulle vara en våldtäkt, det han hade gjort, säger Josefin.

- Jag minns hur jag satt hemma i duschen efteråt och gjorde det jag visste att jag inte borde göra, nämligen spolade bort hans sperma. Och jag minns hur min hjärna försökte gå omvägar kring vad som verkligen hade hänt, vad han hade gjort. Jag klarade inte av ordet.

Ändå var det just det ordet ett av de första som en sköterska sa när Josefin ringde till AVK.

"Det låter som att du har blivit utsatt för en våldtäkt", sa sköterskan som svarade och bad henne att komma in på en gång. Josefin beskriver hur det laddade ordet "våldtäkt" liksom började blinka inne i huvudet på henne. Det onämnbara. Det hon just råkat ut för. Det han hade gjort mot henne.

- Jag minns den här sköterskan som satte sig ner med mig, såg mig in i ögonen och sa till mig att "man får faktiskt inte ha sex med någon som sover, det är olagligt", säger Josefin.

Väl på plats på mottagningen fick Josefin berätta för läkaren vad som hade hänt och genomgå en rättsmedicinsk undersökning. När hon förhördes av polis dagen därpå fick hon träffa dem på AVK också.

- Det var faktiskt skönt, att få vara på en plats där jag kände mig trygg. För så har det varit hela tiden. Att mottagningen är som något slags fristad för mig, säger Josefin.

Sjuksköterskan Monica Strandberg använder samma ord när jag träffar henne. Här ska det vara tryggt att vara. Hon arbetade tidigare på gynakuten på Södersjukhuset och mötte våldtäktsoffer där, innan AVK fanns.

- Det var en sådan skillnad! Då träffade jag ju aldrig dem igen, till exempel. Nu kommer de tillbaka, jag kan få se hur det går för dem. Och då kunde det vara så om en polispatrull kom in med en våldtagen flicka, att de gick in med henne genom hela akuten och alla tittade, säger Monica Strandberg.

Det är stilla i korridoren på AVK samtliga gånger jag är här på besök. Det är långt från hetsen, larmet och det kaos som ibland uppstår på vanliga akutmottagningar. Snarare påminner det om en vårdmottagning vilken som helst.

Här finns fyra rum där terapeuter tar emot, två omvårdnadsrum och ytterligare några undersökningsrum. Det är fåtöljer, neutrala gardiner och en stillsam tystnad, snarare än bårar, överfulla väntrum och vita rockar.

Ändå är detta en möjlighet som bara finns för kvinnor i Stockholms län. På andra håll i landet finns som bäst rutiner för hur man ska bemöta våldtagna kvinnor. Men det kan lika gärna innebära att offret får vänta i fem timmar på akuten, som ett nyligt exempel i Malmö som personalen här berättar om. Många våldtäktsoffer måste själva ringa runt till läkare, polis, terapeut och beställa tider för olika besök.

- Från det att jag ringde det samtalet den natten så har jag haft en känsla av att "vi är med dig". Jag har aldrig behövt vakta min rygg. Och varje gång jag har trillat ner i skuldträsket så har det funnits någon där för att hämta upp mig, säger Josefin.

 

Josefin är bara en av de 500 nya patienter som varje år kommer in till AVK. En av de drygt 6 000 kvinnor som polisanmäler en våldtäkt varje år.

En person i ett hav av sexuellt våld, men för henne var den där natten unik. Hon hade precis varit med om något fruktansvärt.

Josefin minns hur hon betraktade läkaren som tog fotografier på ett blåmärke på hennes lår och insåg att hennes kropp faktiskt var en brottsplats.

- Det här var ett möte i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma. Hur hon var med mig i det, och hur det skedde med sådan omsorg.

Josefin har fortsatt att komma till AVK under nästan ett års tid, men nu på psykologsamtal. Under rättegången intensifierades kontakten, helt enkelt för att det behövdes. Allt var så mycket jobbigare då.

Överläkare Lotti Helström beskriver det som att den rättsmedicinska delen egentligen bara är en bråkdel av vad de gör på AVK. Att spårsäkra efter ett sexuellt övergrepp kan man bara göra upp till en vecka efter själva händelsen, därefter är det i princip meningslöst. Men det sociala stödet och krishanteringen pågår långt efteråt.

Framför allt handlar det om att lappa ihop tjejerna inombords. Såren inuti är betydligt svårare att se och läka.

- Vad många inte förstår är att en våldtäkt är livsfarlig, för att den så ofta försätter offret i en så akut kris. Den sociala hjärnan kollapsar under övergreppet, de slutar fungera. De spelar döda, bara ligger där under övergreppet. Och det har folk så svårt att förstå.

 

Vi pratar en hel del om den bild av våldtäkter som finns i film och också i medier. Inte bara den av den blödande tjejen som haltar fram genom stan, som Lisbeth Salander efter våldtäkten i Män som hatar kvinnor. Utan också om hur själva övergreppet skildras i polisserier och i tv-program. Kvinnor som skriker på hjälp, som blir slagna halvt ihjäl, som slår sig fria och springer från platsen, som kämpar med näbbar och klor mot sin våldtäktsman.

Verkligheten ser ofta annorlunda ut. Många offer för sexuellt våld blir snarare paralyserade av skräck, det som Lotti Helström beskriver som att hjärnan slutar att fungera. Inom offerpsykologin brukar man tala om frozen fright (ungefär frusen av skräck), till skillnad från de mer accepterade sätten att hantera ett hot eller en attack: flight (flykt) eller fight (slå tillbaka).

I tidigare intervjuer med våldtagna kvinnor har jag ofta fått höra beskrivningar av hur de har "lämnat kroppen" eller "liksom svävat ovanför" medan övergreppet pågick. Helt oförmögna att göra motstånd, än mindre skrika eller slåss. Ofta har omgivningen väldigt svårt att förstå den här, trots allt väldigt vanliga, reaktionen. De bara låg där. Varför skrek hon inte?

Inte minst i rättssalen händer det att kvinnor som har varit passiva möter ifrågasättande från de tilltalade och deras advokater. Killarna säger att hon var med på det eller att de inte förstod att hon inte ville. Också inom rättsväsendet finns en stark föreställning om att en kvinna ska skrika och göra motstånd för att bli trodd.

Med många andra brott har vi lättare att acceptera frozen fright som en normal reaktion. Den unge killen som blir rånad i tunnelbanan och bara står där medan rånarna muddrar honom på mobiltelefon, plånbok, jacka, kanske till och med skor. Helt utan att göra motstånd eller skrika på hjälp. Eller en bankkassörska som sitter med öppen mun och inte förmår vare sig att trycka på larmknappen eller röra sig ur fläcken, fastfrusen av skräck likt ett rådjur som stelnar framför bilen. Men på något sätt så är det som att just när det kommer till sexuella övergrepp så accepteras bara fight eller flight som så kallade coping-strategier, sätt att försöka ta sig ut hotfulla situationer.

- Den normala reaktionen vid fara är passivitet, för alla människor, slår Lotti Helström fast.

Hon suckar några gånger. Hon beskriver hur tjejerna skuldbelägger sig själva, hur de har en bild av att de inte har gjort tillräckligt med motstånd. Trots att de har gråtit, försökt vrida sig loss, sagt nej, visat med kroppen att de är allt annat än villiga och med på sexet.

- Det är mycket för oss att jobba med. Deras känsla av skuld, säger Lotti Helström.

 

Också Josefin pratar om det där.

- Hur kunde han ens tro att jag ville?! Jag sov ju. Jag bara... låg där. Jag försökte skjuta bort honom. Hur kunde han ens tro att det var skönt för mig? Han bara körde på, höll fast och kom i mig och gick sen.

Josefin har tänkt mycket på mannen som våldtog henne och hans bild av sexualitet. Hon har funderat på om han har gjort så här mot andra kvinnor. Om han tror att det är så här det ska vara. Om han ens förstår på djupet hur fel han gjorde. Vad är det för samhälle som skapar en så störd manlighet att en ung man ens kan få för sig att bete sig så mot en jämnårig kvinna?

Det märks på Josefin att hon har fått hjälp av samtalsterapin på AVK. Hon har fått bearbeta det som hände och alla känslor inför våldtäktsmannen.

- Jag hatar inte honom, men det han gjorde mot mig. Att han gjorde mig till ett offer, säger hon.

 

När jag är tillbaka på besök på AVK och ser de andra bortvända ansiktena i väntrummet utanför terapeuternas rum tänker jag på Josefin och den hjälp hon har fått här.

- 37 procent av kvinnorna vi möter här på AVK har posttraumatiska stressymptom ett halvår efter våldtäkten, säger Lotti Helström.

Posttraumatiska stressyndrom tar sig olika uttryck men kan till exempel handla om ångest och sömnstörningar, koncentrationssvårigheter och återupplevande av våldtäkten. Flashbacks kan komma när som helst och triggas i gång av olika minnesbilder. Vad det gör med en ung kvinna i vad som borde vara hennes livs ljusaste tid går bara att föreställa sig. Eller vad som händer med studieresultat och lusten att leva om hon inte får hjälp att bearbeta det som har hänt.

Det är när vi börjar tala om de djupgående psykologiska effekterna av det sexuella våldet som blicken på Lotti Helström verkligen mörknar.

Jag märker att hon blir arg, på ett samhälle som inte riktigt förstår allvaret i hur de här kvinnorna mår och på psykiatrin som hon menar är dålig på att ta reda på om det finns övergrepp i historiken när de har att göra med deprimerade och suicidala patienter.

- Man blir psykiskt sjuk av att bli våldtagen, säger hon. De... de tar livet av sig. Vissa gör det.

Hon blir tyst för en stund. Blicken förblir mörk. Hon har sett mycket under de över 30 år hon har mött våldtagna kvinnor och tjejer.

 

Medan Josefin gick i terapi hos en psykolog på AVK pågick rättegången mot mannen som stod åtalad för att ha våldtagit henne. Han menade att hon hade bjudit in honom till sex. Ord stod mot ord, som det så ofta gör i våldtäktsmål.

Den rättsmedicinska undersökningen som gjordes den där natten på AVK blev helt avgörande. Dels säkrades hans sperma, trots Josefins dusch. Men framför allt så visade gynundersökningen på skador som inte alls stämde överens med mannens version om ömsesidigt sex. Mycket små skador, men tillräckligt för att slå hål på hans tillrättalagda berättelse. Han ljög om saker som inte stämde mot den tekniska bevisning som fanns. Mannen fälldes i både tingsrätt och hovrätt och avtjänar nu ett fängelsestraff för våldtäkt.

- AVK har varit helt avgörande i mitt fall, både för att få gärningsmannen fälld, och för hur jag mår i dag.

Josefin sitter mittemot mig och ler ett stort leende. Ett lite blekt leende, men det når ögonen.

Vi har suttit länge och pratat om de senaste årens debatt om hur våldtagna tjejer bemöts hos polisen eller i rättssalen, och Josefin beskriver sig själv som en "solskenshistoria" mitt i allt det där. Hon har bestämt sig för att använda en del av sin fritid till att engagera sig ideellt för att hjälpa andra som har råkat ut för samma sak som hon. Som kanske inte har samma tur som hon. Som inte bor i Stockholm. Som inte ringer det där samtalet till AVK på natten. Som inte får det bemötandet hon fick.

- För i mitt fall så har samhället verkligen visat sig från sin bästa sida.

Jag frågar överläkare Lotti Helström om vad hon tror om möjligheterna för kvinnor att hitta tillbaka till ett vanligt liv efter en våldtäkt. Hon ser bister ut.

- Det är svårt. Det är ett så svårbehandlat fenomen med posttraumatisk stress, säger hon. Det bästa är om det inte händer.

 

Katarina Wennstam

redaktion@expressen.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag