Ska mamma vara full och skrika när jag kommer hem från skolan i dag? Kommer det att finnas middag eller har pappa däckat i soffan, nerspydd och nerkissad? Kommer jag att kunna somna i lugn och ro eller kommer jag att få ligga med kudden över huvudet medan det vrålas omkring mig? Kanske får jag också stryk. Kanske blir jag utsatt för sexuella övergrepp. Kanske får jag lägga mig hungrig. Kanske kommer jag att gråta och be om hjälp, men ingen kommer att komma för att rädda mig…
Såna här tankar har flera hundra tusen barn i huvudet varje dag i vårt fina land Sverige och vet ni, det riktigt skär i mig av ångest när jag tänker på att dessa barn får leva i helvetet år efter år, med samhällets goda minne.

Jomen vi VET att flera hundra tusen barn (200 000 är den officiella siffran men jag tror att mörkertalet är högre för det finns också många barn vars föräldrar inte är missbrukare på papperet men som ändå super på tok för mycket för att det ska vara sunt för barnen) lever i hem där den ena eller båda föräldrarna är missbrukare.
Men vad GÖR vi åt det? Vi bara konstaterar, jahaja, tvåhundratusen, och så tar vi en klunk kaffe och en kaka till och så går vi hem till våra familjer där middagen står på bordet och där ingen bajsar på sig av rädsla för att en påtänd förälder ska slå sönder barnkammaren.

Jag har fått så många mejl om det här på sista tiden. En mamma någonstans i Sverige skriver om flickan som hennes dotter leker med, flickans pappa har fått vårdnaden om henne fast han dricker sprit mitt på dagen och flickan löper vind för våg.
Det är länsrätterna som bestämmer sånt, i Sverige år 2007! Samtidigt kan lekmän gå emot länsrättens dom och upphäva ett beslut om att en knarkande mamma ska fråntas vårdnaden, därför att man anser att visst drogbruk är ”kontinentalt”.
Vem bryr sig om de små barnen som ska behöva växa upp med sina knarkande föräldrar?
Det råder skriande brist på kunskap bland våra jurister i dag, usel kunskap om hur missbruk och missbrukare fungerar. Jurister och andra som avgör ett barns öde blir dagligen manipulerade sönder och samman av människor som är vana att ljuga, fixa och tricksa, nämligen knarkande och supande föräldrar.

Och hela Sverige är så förbannat medberoende, vuxenegot får råda, för inte är det ungarnas bästa som kommer i första hand, nej, men däremot så jamsas det så förbannat med alla dessa fyllesvin till föräldrar, det är ju så SYND om dem ifall de förlorar vårdnaden om sina barn, oj oj oj! Bäst vi stryker dem medhårs lite till, bäst vi låter dem leka med kidsen tills de blivit vuxna och fullkomligt sabbade. Bäst vi låter dem fostra nästa generations missbrukare.
Skolan ser, fritidsledarna ser, poliserna ser, men vem GÖR något? Jag vet föräldrar som ger sina ungar pengar för att de ska hålla sig borta hemifrån så att föräldrarna ska supa i fred.

Tja, i tonåren kan man alltid ta ut sin vanmakt på en kompis, kanske kicka någon i huvudet för att få loss lite aggressioner. Men vad gör en bebis som inte ens kan gå? Vem tar hand om alla bebisarna som lever bland fyllon, vem tröstar alla gråtande fyraåringarna som blir misshandlade, vem är där för att ta hand om sjuåringarna som inte får mat för att mamma är full?

Jag mår galet illa, vet inte vad jag ska göra, det enda jag kan göra just nu är att skriva den här krönikan och åka runt och hålla föredrag om missbruk som
familjesjukdom och hoppas att nån politiker ska få tillräckligt dåligt samvete för att agera.
Och alla jurister, domare och advokater, läs på om hur alkoholister och knarkare fungerar för många av er kan inte ett dugg om detta, ni litar på fina ord och putsade
fasader! Och du, vanliga medmänniska – ser du nåt konstigt, så lägg dig i! Var skitjobbig. Det kanske kan rädda ett barns liv.