Hur kan man vara så engagerad i orangutanger?

Dilba: Jag har sett "Djungelboken" sen jag var barn. Det vore en enorm sorg om orangutangerna dog ut. Hur ska jag kunna förklara för min dotter att apornas konung bara fanns när jag var barn?
Arne: Och de är vår närmaste släkting. Vi är ju primater allihop.
Dilba: Just det. Ska vi ha ihjäl våra släktingar? I Kurdistan gör man så, det är därför som jag bor i Sverige, haha.
Jonas: Det är uppenbart att orangutangen är den enda människoapan som står inför akut utrotning. Det finns mellan 10000 och 100 000 schimpanser, gorillor och bonoboapor. Men bara några tusen orangutanger. Om tio år kan de vara borta helt.
Emma: Precis, ny forskning visar att läget är mycket mer alarmerande än man trott.
Dilba: Dessutom är det en ganska lätt fråga att lösa. Vi pratar inte om att evakuera Kina.

Orangutangerna är lika oss säger ni - är det verkligen ett skäl att bry sig om dem? Söta orangutanger har väl sina beskyddare ändå?

Dilba: Det finns tillräckligt många människor på den här planeten för att vi ska kunna jobba för olika saker. Det vore löjligt att påstå att vi inte har åsikter om krig i vissa delar av världen också.
Emma: Jag menar att andra apor har ett ansikte utåt, men att det inte gäller för orangutanger. Ta schimpanser och bergsgorillor - många talar för deras sak.
Jonas: Om vi räddar orangutangerna räddar vi andra djur också. Det är ju inte bara orangutanger som bor i regnskogen. Alla små elaka ormar, som folk inte alls gillar, blir kvar på köpet.
Emma: Kunskap är en av de viktigaste delarna. Jag tror inte att folk inser hur allvarligt läget är.
Dilba: Ja, läget är superakut.
Jonas: Det är ett faktum att söta djur drar till sig uppmärksamhet. Hade inte sälarna dött hade inte Miljöpartiet kommit in i riksdagen. Hade vi stått här och sagt att man skulle rädda regnskogen för en skalbagges och orms skull, då skulle folk ha sagt "än sen då?".

Men är läget verkligen så akut? Nyligen hittade man ju två tusen hittills okända orangutanger?

Arne: Ja, det gjorde man. I ett otillgängligt bergsområde på Borneo. Det är roligt, men kunskapen runt fyndet är liten. Man vet inte exakt hur många individer det rör sig om. Och varför hade de aporna klarat sig? Jo, för att det inte finns någon regnskog att hugga ner.
Emma: Det betyder ju inte på något sätt att man kan fortsätta att hugga ner skogen, och låta orangutangerna flytta till bergen. Bara för att förtydliga.
Dilba: Jag ser helst att människor som har djup kunskap i ämnet, fattar beslut om vad som ska göras. Nu säger forskarna att läget är akut, och att vi måste rädda orangutangen. Då är det det vi ska jobba för.

Om man har 100 kronor, varför ska man lägga pengarna på orangutanger och inte på ett projekt som räddar människor?

Dilba: Jag tror att man drivs av mycket, att man vill göra olika saker för att trivas med sin planet. Den här månaden har jag kanske råd med 100 kronor till orangutangerna. Nästa månad skänker jag 100 kronor till något annat. Jag tror att man sover bättre på natten, om man avsätter ett visst belopp för att hjälpa andra.
Arne: Jag får många olika propåer från till exempel Läkare utan gränser, Världsnaturfonden, och Rädda barnen. Jag lägger gärna 2 000 kronor i månaden på olika projekt. Hittills har det mest varit till mänskliga tragedier. Men jag är trött på det, nu vill jag stödja orangutanger och andra djur.
Dilba: Jag är inte trött på människor.
Arne: Det ena utesluter inte det andra. Jag vill göra både och.
Emma: Mitt hjärta klappar hårdast för djuren. De är så försvarslösa. En människa kan gå ifrån en situation, men djuren har inget val. De är helt i händerna på människor som ibland ägnar sig åt maktmissbruk.
Jonas: Oavsett om det gäller djur eller människor, så blir allt mer konkret när man tar avstamp i EN individ. Under kriget i Tjetjenien dog tusentals människor, men kriget blev konkret för svenskarna först då Expressens reporter Gunnar Johansson skildrade kriget genom den lille pojken Misja.
Dilba: Jag lovar att personligen skicka ett tackkort till varje företag som adopterar en orangutang. Du också, Arne!
Arne: Ja, för fan.

Kan man skönja en snällhetstrend mitt i finanskrisen?

Dilba: Det handlar om kunskap. Ju mer vi vet, desto mer vill vi göra. Visst är det positivt att det är inne att ta ett ansvar. Också bland företagen.
Jonas: Tänk ett företag som ger sina anställda var sin orangutangadoption i semester-
present.
Dilba: I vissa sammanhang fattar man ju att tusen kronor inte har någon betydelse. Men här har de det.
Emma (vänder sig till fotografens dotter Wilma): Tänk dig att du skulle få en adoption i present, och att du hela tiden skulle få uppdateringar om hur det går för orangutangen. Vore inte det kul? Jag tror att det är väldigt mysigt för barn.
Arne: När jag gjorde "Ett med naturen" blev jag god vän med programledaren David Attenborough. När det stod klart att vi höll på att förstöra vår jord, så frågade jag sir David: "Varför slår du inte miljöproblemen i huvudet på folk?". Då svarade han: "Jag vill berätta om det sköna och vackra som fortfarande finns kvar, och hoppas att ni begriper att det kan försvinna, det är min insats för naturen." Det kan man tycka är småfegt, men också pedagogiskt.
Dilba: Jag tycker det är fint.

Ni är alla offentliga personer. Apade ni er mycket som barn?

Dilba: Jag var raka motsatsen. Känslig, introvert och tittade inåt. Det tar jag igen nu.
Arne: Jag har älskat att synas. Mina föräldrar ville att jag skulle framträda. Min syster undrade varför jag ställde upp på det: "Pappa vill ju", sa jag. "Tror jag inte, det är du som vill", svarade hon. Jag hoppas att jag får bekräftelse tills jag dör.
Emma: Jag har nog inte apat mig så mycket. Jag är ganska feg.
Arne: Försynt?
Dilba: Du har åsikter, men du kanske inte gillar att stå i centum?
Emma: Nej.
Jonas: Jag önskar att jag kunde apa mig som dvärgschimpanserna gör med alla sina fruar. Men jag har bara haft en fru.
Arne: Jag har haft tre.

Om ni var en apa, vilken skulle ni vara då?

Emma: Får man ta "Nicke Nyfiken"? Han är modig och nyfiken. Jag är inte riktigt så modig, men jag skulle vilja vara det.
Dilba: Jag vill vara "Kung Louie" i "Djungelboken". En gapig och rättfram apa, som sätter näven i bordet. Det skulle klä mig.
Arne: Jag vill vara en lemur, för jag gillar vindruvor.
Jonas: Jag vill vara en babian som har sex fruar och rätt att aga barnen. Eller en dvärgschimpans, som lever ett föredömligt hippieliv. De löser alla konflikter med sex. Honan kliar hanen lite på pungen, och så är de sams igen.
Dilba: Endorfiner mina vänner.