Bruna flyttkartonger kantar väggarna i Curt och Riitta Larssons lägenhet.
- Jag är ju ensam om allting, så det tar sin tid att packa upp, säger Riitta lite urskuldande.
För två månader sen flyttade de från radhuset där de bott i 34 år till en hyreslägenhet på fyra rum och kök i Kungsängen, norr om Stockholm.
Curt, 73, har diabetes och drabbades av sin första stroke för 17 år sen. Sedan dess har han haft flera hjärnblödningar och fyra hjärtinfarkter. I dag har han svårt med balansen, saknar känsel i fötterna, orkar inte gå särskilt långt och måste använda rullator utomhus. De smala trapporna i radhuset blev omöjliga för honom till sist.

Har börjat ett nytt liv

Curt och Riita är glada över att efter flera års letande hittat en hyreslägenhet som passar dem.
- Vi trivs här. Vi har kastat så mycket saker från huset. Nu har vi rensat ut det gamla livet och börjat ett nytt liv, säger Riitta hoppfullt.
Curt behöver Riittas hjälp med att klä på sig och att förflytta sig, i och ur sängen och stolen och till toaletten. Matlagning och mediciner sköter hon också.
- Jag har svårt med allt, nu har jag fått svårt att läsa också. Men jag tittar på teve och hänger med i vad som händer, säger Curt.
- Det har blivit att han behöver mer vård med åren. Det är klart att det kan vara jobbigt, särskilt när han måste gå upp på nätterna. Det är tungt med alla lyft och jag har ont i kroppen, säger Riitta.
Lägenheten, som är byggd på 1960-talet, är varken handikappanpassad eller renoverad. Toaletten är så trång att man knappt har plats att vända sig. Det finns badkar, men ingen dusch och trösklarna är kvar.
- Vi får väl prata med arbetsterapeuten så kanske vi kan få lite hjälp, hoppas Riitta.
Riitta och Curt träffades första gången i Åbo våren 1960. De hade brevväxlat en tid. Riitta hade skaffat brevvänner i Sverige för att öva på språket, och Curt kom och hälsade på.
- Det sade klick direkt. Han var jättesnygg, som en filmstjärna, lång och smal och med vågigt rödbrunt hår, berättar Riitta.
- Och nu är jag bara fet, säger Curt självkritiskt och klappar sig på magen.
Efter att Riitta tog studenten gifte de sig. Nu har de varit gifta i 48 år.

19 700 platser försvann

De anhöriga står för allt mer av äldreomsorgen - och kommunerna för allt mindre. Åren 2000 till 2006 försvann 19700 platser inom särskilt boende för äldre.
Gert Alaby, som arbetar med äldrefrågor på Socialstyrelsen, är oroad.
- Det finns en uppenbar risk att neddragningarna blir så stora att sjuka äldre far illa.
Åke Fagerberg på Anhörigas riksförbund tror att anhörigas ansvar kommer att växa i framtiden.
- Vi får allt fler äldre och vi kommer inte ha råd att bygga ut antalet vårdplatser.
Han poängterar att många, som Riita Larsson, verkligen vill vårda sin anhörige, och de ger en kvalitativt bra, och dessutom billig, vård.
- Men det är åt helvete om människor tvingas att vårda sina anhöriga. Det blir inte bra för varken den anhörige eller den sjuke.
Han hoppas att regeringen nu vill satsa på att utöka stödet till anhörigvårdarna - bland annat att man ska kunna vara ledig för vård av sjuk förälder och att arbetet ska vara pensionsgrundande.
Riitta berättar att hon aldrig tänkt på sig själv som "anhörigvårdare", inte förrän hon kom i kontakt med anhörigvårdarnas förening. För henne är det naturligt att ta hand om sin man.
- Vi har varit tillsammans så länge. Det finns en finsk princip, som krigsveteranerna brukade säga "Man lämnar inte sin kompis", inte när man råkar i svårigheter.

Trivdes inte på äldreboende

Curt har provat att vara på äldreboende, men det var inget som passade.
- Det fanns ju ingen att prata med alls. De var ju borta i huvudet, säger Curt.
- Han är för frisk för institution, säger Riitta bestämt. Där sitter de ju mest, har inget att göra. Här kan vi ta en promenad runt centrum, våra vänner kommer och hälsar på, vi lyssnar på musik tillsammans och tittar på teve.
Var tredje vecka bor Curt på Solgården, ett avlastningsboende. Då kan Riitta göra ärenden på posten och banken och kanske gå på bio och teater.
- Men framförallt sover jag ut då han är borta. Första natten sover jag som en stock tio timmar i sträck.

Aktivt liv tillsammans

Riitta och Curt har haft ett aktivt liv tillsammans. Efter pensioneringen skulle de äntligen få tid att resa, gå på teater och opera och kanske flytta till värmen.
- Det blev ingenting med det, säger Curt mörkt.
De vill helst inte tänka på vad som händer om Curt blir sämre. För Riitta själv är heller inte frisk, hon har ont i lederna och problem med blodfetterna.
- Men jag pratar inte gärna om mina krämpor, säger hon.
Riitta vill helst ta hand om sin man själv så länge som det går. Men hon tycker nog att det vore det fint med ett erkännande från kommunen.
- Jag jobbar gratis och kommunen spar en massa pengar på det. Det skulle vara roligt om de visade uppskattning någon gång. Kanske kunde de bjuda oss anhörigvårdare på en spa-resa någonstans?