Brotten ligger geografiskt väl samlade och nåbara för en gärningsman som uppenbarligen tycks röra sig till fots. Lägger man ut dem på en karta över staden och tillämpar en enkel modell för så kalla geografisk profilering så hamnar man i en cirkel med en radie på ett par hundra meter. Slutsatsen är given. Hagamannen är väl förtrogen med det område där han begår sina brott och högst sannolikt bor eller arbetar han inom denna cirkel. Med facit i hand visar det sig också att i mitten av gärningsmannens cirkel ligger den bilfirma i Umeå där Hagamannen arbetat under de senaste sexton åren och ända tills han greps för ett par månader sedan. Brotten inträffar alltid på fredags- eller lördagsnätter och även här är den mest sannolika slutsatsen given. Han arbetar på dagtid under veckorna och brotten sker de helger då han är ute och festar. Allt detta får också stöd av de uppgifter som hans offer lämnat och de kan även ge en alldeles utmärkt fysisk beskrivning av honom. Den första officiella fantombilden tas fram redan i november 1999 och den är kusligt lik bilden av Niklas Lindgren. I det här kunskaps-läget är den polisiära strategin också given. Knacka dörr och prata med alla som bor eller arbetar inom gärningsmannens cirkel. Några hundra dörrar och något tusental personer och hade polisen gjort det är jag övertygad om att man redan under våren 2000 även hade träffat på Hagamannen. Gammalt, hederligt, systematiskt polisarbete men man väljer att lägga huvuddelen av sina mödor på något annat som tyvärr blivit mer i tiden. Med början redan i maj 1999 har man genomfört närmare 800 DNA-prov på "tänkbara gärningsmän" och när man väl får den hett eftertraktade "träffen" har det gått närmare sju år sedan det första brottet. Alla utom en hade nämligen inte med saken att göra. Det är heller inte så konstigt med tanke på hur det hela gick till. Redan tidigt väller en flod av tusentals tips in i utredningens pärmar och en absolut majoritet av dem som blir kallade till polisen för att "frivilligt" stoppa en vaddsudd i mun har hamnat där på grund av av tips från den stora detektiven allmänheten där motiven tyvärr, och i några hundra fall, varken varit väl underbyggda eller särskild ädla. DNA-tekniken är ett enkelt och utmärkt komplement till det gammaldags hederliga systematiska polisarbetet men det är ett uselt alternativ. Tips från allmänheten är ett alldeles nödvändigt hjälpmedel i jakten på en okänd gärningsman. Under mina åtta år i "Efterlyst" har jag varit med om att klara upp hundratals grova brott på det viset. Risken att drunkna i dem är samtidigt uppenbar så fort det brott de avser är tillräckligt uppmärksammat och i det läget finns det bara ett sätt att hålla huvudet ovanför ytan. Man måste vara utomordentligt kameral i sin hantering av dem. Oavsett hur konstiga de än låter (och i nittionio fall av hundra också visar sig vara) måste man ta dem på allvar, registrera och analysera dem. Hagamannen grips 22 mars i år. Anledningen är att polisen drygt ett par månader tidigare fått in ett tips från en anonym uppgiftslämnare. Denne UL (polissvenska för uppgiftslämnare) låter helt kort meddela att det är Niklas Lindgren som är identisk med Hagamannen och uppgifterna i övrigt är sådana att det räcker med en telefonkatalog för att hitta honom. Lindgren kallas till polisen. Lämnar sitt DNA. Detta skickas till SKL och efter någon månad kommer svaret. Högst odramatiskt och på intet vis ett prioriterat ärande. Hur vet UL att Lindgren är Hagamannen då? Inte för att Lindgren berättat eller ens antytt det. Heller inte för att UL varit vittne till hans brott eller hört andra vittna om dem. UL har bara räknat ut det ändå. Som tänkande människor gjort i alla tider och även när det gällt förskräckliga sanningar om människor i deras närhet. Helt säkert under stor personlig vånda. Nu var inte detta det första tipset som man fick om att Lindgren var Hagamannen. Själv känner jag till tre tidigare tips som kom in under första halvåret år 2000 utan att polisen reagerade och jag är övertygad om att de är betydligt fler än så. Risken att drunkna i sina tips är uppenbar och vi ska heller inte överdriva vårt beroende av DNA-metoden. Även utan DNA skulle således polisen ha kunnat binda Niklas Lindgren till hans brott. Förutom hans erkännande finns det vittnesbevisning och annan teknisk bevisning mot honom så att det både räcker och blir över. Vad det handlar om är att hitta "han som gjorde det" och där är det tyvärr så att det utmärkta och enkla hjälpmedlet DNA kan bli rent förödande för utredningsresultatet om det använts "i stället för" det gammaldags hederliga systematiska polisarbetet. Jag har själv bott i Umeå. Vad är det för fel med att knacka dörr? Nio månader på året är det ett utmärkt sätt att komma in i värmen och nästan alla jag träffat från trakten har varit lika hjärtliga som när man är hemma hos ryssar och lika pratglada som italienare.