Det är med lätt svindelkänsla jag första gången ser Chongqings skyline i kvällsmörkret. Vi har åkt upp på Södra berget och härifrån har vi en vidunderlig utsikt över Yangtze-floden och skyskraporna i centrum.
Som ett Manhattan – men med ännu mer neon. Och tecknen är på kinesiska. En modern, pulserande, vibrerande metropol.
En stad som växer med cirka 500 000 invånare varje år. En stad med 32 miljoner invånare i kommunen (med omgivande landsbygd).

Enorm stad

Räknat på det viset är det världens största stad. Och vi har knappt hört talas om den. Det säger en del om Kinas storlek. Om takten i utvecklingen.
För när hände allt detta?
– Chongqing är en helt annat stad än den jag växte upp i som barn, säger 26-åriga Chen Yi Xin.
– När jag var ung så var segermonumentet i centrum den högsta byggnaden. Nu är det väl den lägsta!

”Tio år efter Shanghai”

Chongqing ligger i sydvästra Kina, långt ifrån kusten där ekonomin expanderat mest – hittills. Men nu sker utvecklingen i de större orterna inåt landet. Det är hit företgen flyttar för att arbetskraften är billigare.
Chongqing lyder direkt under centralmakten i Peking som satsat miljarder på att utveckla regionen.
– Jag skulle tro att vi ligger tio år efter Shanghai. Vi är ännu inte någon särskilt internationell stad. Men utvecklingen här är enorm, och jag tror inte vi behöver tio år för att komma i kapp Shanghai, säger Chen Yi Xin.

Köpte dörrtillverkare

Chen Yi Xins pappa arbetar åt kommunförvaltningen och familjen har det gott ställt. De kunde därför ställa upp med kapital när Chen Yi Xin för två år sedan köpte agenturen för den amerikanska dörrtillverkaren Masonite.
Det var nog ett klokt köp. Den som åker på någon av stadens många motorvägar omges av en skog av byggkranar och bostadshus i olika stadier av utveckling. Det behövs dörrar.
– När jag tog över gick företaget riktigt uselt. Men nu har vi mer än femdubblat antalet anställda och vi går med vinst.
– En del tvivlar på mina kunskaper, bara för att jag är kvinna, men vi Chongqing-kvinnor är kända för att vara rättframma och drivna och det har jag haft nytta av.
Chen Xi Yin kör en vit BMW, 3.20 och har, som Kinas många förmögna entreprenörer, lagt sig till med köpvanor som får en svensk att blekna.
– Jag shoppar kanske för 20–30 000 kronor i månaden. Jag tycker om att åka till Hong Kong och handla, men jag har även varit i exempelvis Dubai.
– Mina favoritmärken är väl de vanliga. Som Chloe, Prada, Gucci.
Och då talar vi inte om några Kina-kopior.

Pulserande nöjesliv

På kvällarna går hon gärna på nattklubb. Hon tar oss med på Sohobar, där det serveras sprit för 1 000 kronor flaskan. Ja, 4 000 om man vill ha en magnum med Chevas Regal.
Här råder ingen brist på nöjesutbudet för de köpstarka.
– Det finns fler nattklubbar än jag hinner med i, säger hon.
Det finns ett index som mäter skillnaden mellan rika och fattiga inom land. Ju högra siffra, desto större inkomstskillnader. Sverige kommer långt ner på den skalan. Kina gör det inte. Gapet mellan rik och fattig är större än i USA.
Det oroar en del Kina-kännare. Chen Yi Xin tror dock inte att Kina står inför några allvarligare problem.
– Vi har haft bondeuppror här tidigare, men då handlade det om böndernas överlevnad. I dag får trots allt de flesta det bättre. Även bönderna.
– Många av mina anställda är exempelvis före detta lantbrukare. De får ett bättre liv här i Chongqing. Vi drar alla nytta av den ekonomiska utvecklingen.

”Innebär en del restriktioner”

Jag frågar om hon även är medlem i kommunistpartiet, som många andra ambitiösa unga kineser. Svaret är nej.
– Min pappa är det. Men jag reser mycket och medlemskap innebär en del restriktioner.
Förre ledaren Deng Xiao Ping sa en gång att det är ärofyllt att bli rik. Chen Yi Xin och hennes vänner på nattklubben Sohobar i Chongqing gör sitt bästa för att leva upp till det.