Sten Berglind.

Det skulle bli

kavajväder. Svag vind, tämligen varmt under dagen, plus 5,2 grader i Stockholm redan på morgonen... Men det var inte det som fick mig att haja till. Det var rubriken som stod strax där under:

1.100 man saknas på ASEA

Först trodde jag att 1 100 man inte hade kommit till jobbet. Sen förstod jag att 1.100 man naturligtvis var vad företaget behövde för att klara sina leveranser. Så var det i Sverige 1947 - växtvärk, brist på folk, mer jobb än företagen kunde klara. Och inte minst tydligt var detta vid Asea i Västerås, där ett nytt svenskt-ryskt handelsavtal gjorde att företaget fullkomligt skrek efter mer folk. Rubriken här ovan fanns på Expressens sista sida måndagen den 5 maj 1947. Sidan kallades EXPRESS STOPP NYTT. Därunder kom vädret - för dagen som gjort för kavaj - och därefter den fyrspaltiga rubriken om krisen på Asea i Västerås. Så här inleddes artikeln: Svårigheterna med det svensk-ryska handelsavtalets genomförande har nu börjat på allvar. Enligt vad Expressen inhämtat kan en av våra största leverantörer till Sovjet, Asea i Västerås, icke utfästa sig att fullgöra de utlovade leveranserna om icke tillgången på arbetskraft väsentligt förbättras.

Snacka om

kanslisvenska. Men man fattade i alla fall vad det gällde. Det fattades folk och ingångna avtal var i fara. Och allvarligt var det. En officiell tidskrift i Sovjet anklagade Asea för att "hindra att Sovjetunionen försågs med elektrisk utrustning" och för att sabotera avtalet. Enligt Expressen hade den svenska industrin varnat för just detta. Nu var det så dags. -Vi gör allt vad vi kan, förklarade Asea-chefen Thorsten Ericsson vid ett samtal med Expressen. Men vi har ännu inte fått en enda mans tillskott till vår arbetskraft. Krisen löstes genom att Asea och andra storföretag reste till Italien och handplockade så många arbetare man kunde hitta - arbetare som inte bara hade de specialkunskaper som krävdes, utan som också var villiga att flytta till Sverige. I Turin upprättades också ett särskilt "emigrantkontor" med uppgift att välja ut lämpliga arbetare och slussa dem vidare till företag som Asea, Kockums, SKF, LM Ericson och Atlas Copco. Till Asea i Västerås kom de första italienska arbetarna i september 1947. Något år senare fanns där cirka 350 man i arbete. Inte de över 1 000 som Asea hade önskat. Ändå tillräckligt många för att klara företaget ur den värsta krisen och dämpa kritiken från den så mäktige grannen i öst.

I dag finns varken

Sovjetunionen, eller Asea. Sovjet har upplösts i sina beståndsdelar och Asea är sedan 1988 en del i det nya företaget Asea Brown Boveri (ABB) - en utveckling som nog ingen hade kunnat föreställa sig i slutet av 40-talet. Då - våren 1947 - snurrade hjulen för fullt och i kavajvädret på Konserthusets trappa i Stockholm kunde man på Expressens sista sida också läsa om den arga damen som hade kastat en pilsnerflaska mot en servitris på en restaurang i närheten. Men det är förstås en helt annan historia.