Mona Sahlin gjorde en lysande valrörelse. Hon höll ett briljant tal i Almedalen. Hon klarade sig bra både i partiledarutfrågningarna, i debatterna och i duellerna med Fredrik Reinfeldt. Jag tycker hon att hon vann fler än hon förlorade.
Men det räckte inte.
Mona Sahlins tragedi blev att hon tvingades föra andras politik. Att tala mot sin övertygelse övertygar sällan. Hon hade velat slippa vänsterpartiet som partner. Men blev överkörd av sitt parti. Ska man utgå från hennes politiska testamentstal den 4 december hade hon velat ha en tidsgräns för hur länge en arbetslös ska få A-kassa. Hon hade av allt att döma också velat slippa både skärpt fastighetsskatt och höjd inkomstskatt.

Mona Sahlin, som i början av sin yrkesbana var diskare i Svenska Dagbladets personalmatsal, är i dag Sveriges näst mest erfarna nu aktiva politiker. Det är bara Carl Bildt som får anses vara ett strå vassare. Han var med redan under den första Fälldinregeringen och har dessutom varit statsminister.
Sahlin kom in i riksdagen redan 1982. Bara 25 år gammal. Blev statsråd 1990. Bara 33 år gammal. Och blev vice statsminister 1994. Som 37-åring.
En så erfaren politiker borde inte behöva sluta redan vid 54 års ålder som det blir när hon i slutet av mars lämnar både partiledning och riksdag.
Hon ville det knappast. Men som den realpolitiker hon är, insåg hon i höstas att det var kört. Det fanns inte tillräckligt stöd för henne.
Kombinationen av misskötsel av privatekonomin på 90-talet, då hon tvingades använda partiets och regeringens kontokort för privata inköp, och hennes tydliga roll som förnyare i partiet, blev för stor belastning.

Nåja, Tobleroneaffären var nog förlåten. Men hennes position lite till höger om mittlinjen i socialdemokratiska partiet, blev för mycket för partiets traditionalister. För det är de som ytterst styr partiet.
Deras dilemma är att Mona Sahlins analys av valförlusten i huvudsak är korrekt. Konsekvensen av den borde bli att partiet utser en partiledare med ungefär samma inriktning som Sahlin. Det kommer knappast att ske.
Den nya partiledaren måste accepteras av partiets traditionalister. Det kan inte helt uteslutas att de tror att det räcker med förnyelse och föryngring. En ny, yngre Mona men betydligt mer till vänster. Det vill säga: Veronica Palm.
Ändå såg det länge ut som att Mona Sahlin skulle kunna nå sina drömmars mål och bli statsminister. Hon fick uppleva opinionssiffror över 40 procent. Större delen av mandatperioden hade de rödgröna ett försprång i opinionen. Men mot Anders Borgs krishantering räckte inte Thomas Östros. Mot alliansens löften om skattesänkningar för de som jobbar räckte inte de rödgrönas löften om höjd skatt på villor och bensin och slopat RUT-avdrag. Det blev tvärtom de rödgrönas politiska död.

Mona Sahlins öde är att hon av allt att döma insåg att det var en omöjlig politik. Men hon hade inte tillräckligt stöd för att driva en politik som hon själv trodde på.
Att hon ändå orkade genomföra en så stark valrörelse tyder på nästan övermänsklig styrka. Att praktiskt taget varje dag vakna upp till dåliga nyheter och ändå inte klappa ihop är en bragd. Ingen av oss vanliga skulle ha klarat det.
Det har varit väldigt svårt att inte känna en betydande medkänsla med människan Mona Sahlin. Förhoppningsvis får hon en ny uppgift med mer erkänsla och uppskattning och med mindre påfrestningar. Det förtjänar Mona Sahlin.
Exakt vad det kan handla om vet jag inte. Hennes period som småföretagare var inte framgångsrik. Alliansens nya utnämningspolitik har i princip raderat ut chanserna till politiska förläningar.
En återstår - landshövdingeämbetet. Man har svårt att se henne som länschef i Luleå eller Östersund. Men Fredrik Reinfeldt skulle faktiskt kunna vara så storsint att hon fick efterträda Per Unckel som landshövding i Stockholm. Det skulle kosta mycket lite politiskt och vara en generös gest och en välförtjänt avskedsgåva till en av våra skickligaste politiker i modern tid.

TRE ATT HÅLLA KOLL PÅ:

Sven-Erik Österberg
Blir han den kompromisskandidat som vinner partiledarposten i socialdemokratiska partiet? Han har få fiender. Men är han en alltför grå sosse?

Veronica Palm
Kan en politiker med så utpräglad vänsterprofil bli partiledare? Om man utgår från varje rimlig valanalys, borde svaret bli nej. Men hon har ett betydande stöd.

Maud Olofsson
Slutar hon på Centerstämman 2011? Eller låter hon sig väljas om för att sen avgå 2012? Hon behöver inte göra det. Ingen revolt är i sikte. Men det är möjligt att hon tycker 10-11 år som partiledare räcker.