25 ÅR MED PALMEMORDET - EXPRESSENS PROFILER OM ÖGONBLICKEN DE ALDRIG GLÖMMER

CECILIA HAGEN:
För fem år sen intervjuade jag Mårten Palme. Det var då 20 år sen hans pappa mördats.
Häromdagen ville jag plocka fram den intervjun igen och därför sökte jag på Palme i min dator, i den mapp där jag samlat mina söndagsintervjuer från de senaste sju-åtta åren.
Glömd är han sannerligen inte, visade det sig. Jag fick hela arton träffar. Han var nämnd i intervjuerna med:
Sigge Eklund, Arja Saijonmaa, Clas Borgström, Thomas Bodström, Göran Persson, Gustaf Skarsgård, Ibrahim Baylan, Jan Eliasson, Johan Rabaeus, Jonas Malmsjö, K-G Bergström, Leif GW Persson, Lillemor Östlin, Lottie Knutson, Margareta Winberg, Mona Sahlin, Thommy Berggren, Wanja Lundby-Wedin och den med Mårten själv.
Vad jag minns från då? Att jag trodde att det var en fejkad tidning någon lagt i min brevlåda i ottan den 1 mars 1986. Att vi fokuserade pinsamt mycket på Hans Holmérs ”sexiga” tröjor. Och att vi var ganska så grymma mot Lisbet Palme.

BRITTA SVENSSON:
Han kom som en virvelvind, och verkade ha tid för alla: Hulda på sjukhemmet i Svenljunga, Kjell på glasbruket i Limmared, ungdomar som ville ha autografer utanför Tempo på Stora Torget i Borås.
Varje gång Olof Palme besökte södra Älvsborg blev det en helsida i Västgöta-Demokraten, den kämpande S-tidningen. I februari 1978 var det jag, färsk 22-årig nyhetsreporter, som ställde frågorna.
Det var i köket på Radio Sjuhärad. Palme kom in och han såg mig.
Det är det bestående minnet. Han var närvarande i nuet, hans ögon tog in omgivningen, snabbt och intensivt. Hans svar var rappa, agitatoriska, på hugget. Han drog två roliga historier om Centerpolitiker från Sjuhäradsbygden.
I opposition for han runt i landet, höll tal i fullsatta hallen i Boråsparken. Sex månader efter hans död gick Västgöta-Demokraten i graven.

ANDERS FALLENIUS:
Vi hade namnet på en skånsk stad.
Där någonstans fanns polisens hemliga nyckelvittne – mannen som gjort iakttagelser under mordnatten och även sett mördaren.
Efter att ha tillbringat dagar med att undersöka trappuppgångar fanns ytterdörren där – ytterdörren med rätt efternamn på.
I den kala lägenheten kom sedan berättelsen om vad nyckelvittnet sett under mordnatten: detaljrik, rak och utan förskönande detaljer. Två dagar senare fanns den också att läsa i Expressen.
Med bland annat hans berättelse i ryggen begärde riksåklagaren några månader senare resning mot Christer Pettersson – en begäran som Högsta domstolen avslog.
En sak var alla dock överens om: hade nyckelvittnet hört av sig redan när Christer Pettersson ställdes inför rätta 1989 hade historien sannolikt sett annorlunda ut.
Varför hade han då väntat? Om orsaken har han berättat för mig, skälet var starkt personligt och jag kan förstå varför han höll tyst så länge.
Jag har fortfarande, som landets ende journalist, viss kontakt med nyckelvittnet. Tack vare hans berättelse har jag också kunnat sätta stämpeln ”case closed” på alla dokument om Palme-mordet.

INGVAR HEDLUND:
Aubusti 1975.
Jag åker hem till Olof Palme - som då bodde i ett enkelt radhus i Vällingby - för att få en kommentar till ett politiskt skeende. (Jo, det kunde gå till så vid den tiden, förstås omöjligt idag).
Jag ringer på dörren, Palme öppnar:
- Å fan, är det du? Vänta, gå där bakom hörnet, jag stänger och försöker smita ut.
Tre minuter senare kommer han ut, i jeans och blå t-shirt, smyger fram till min position bakom hörnet, tänder en cigarett, suckar:
- Ok, vi snackar så länge cigaretten är tänd, sen måste jag in igen, Lisbet är i badrummet och hon gillar inte när jag tar emot journalister på kvällen och dessutom i min egen trädgård på det här sättet. Vi säger tre minuter!
Cigaretten slocknar, tre minuter har gått, Palme spanar nervöst mot entrédörren, springer snabbt in igen.
Och Lisbet märkte inget.

LARS LINDSTRÖM:
Redan den 6 mars 1986, sex dagar efter mordet på Palme, visade spaningsledare Hans Holmér upp fantombilden av mördaren; ett slätt och ointressant ansikte.
I stället var det något med Holmérs eget ansikte som fascinerade mig; det sorgsna uttrycket, närvaron som ingav både respekt och ett nödvändigt hopp.
Han var fåordig, på ytan lugn, men med ett tillbakahållet ursinne som tycktes äta honom inifrån.
Holmérs presskonferenser var klassisk teater, de fördjupade den storslagna tragedin och gav den en scen.
Vi har hittat en kula. Paus. Det är en ovanlig kula. Paus.
Fåran mellan ögonen blev djupare för varje presskonferens, för varje monolog, för varje brist på framgång som skulle beslöjas och förvandlas till ett fladdrande ljus i en mörk tunnel.
Hans sorti var ofrånkomlig och fiaskot grandiost.

TOMMY SCHÖNSTEDT:
– Det kan vara Palme, så åk för fan!
Tipsaren i telefonen var både bestämd och lät trovärdig.
På med min fiskbensmönstrade rock och tio minuter senare var jag nere på Sveavägen, som första reportern på plats.
Kaos. Avspärrat med polisens plastband. En stor blodfläck. Rådvilla och nervösa polismän. Några få nyfikna som stannat till.
Polismännen vägrade svara på frågor. Jag såg då en ung kvinna som stod och torkade blod från sina händer. Servetten blev mindre och mindre.
Hon hette Anna Hage, skulle bli sjuksköterska, och hade passerat på väg från bion. Hon försökte ge hjärtmassage på statsminister Olof Palme som redan var död.
På andra sidan gatan stod Anders Delsborn, taxichauffören som såg skottet och slog larm. Han berättade om eldsflamman från revolvern.
Det blev flera, stort uppslagna artiklar, och en mycket lång natts arbete. I det läget försöker man vara den proffsige reportern – känslorna får komma senare.
På morgonen med barnen i mitt knä, då kom också mina tårar.

LEIF BRÄNNSTRÖM:
Fanns det osynliga krafter som ville styra mordutredningen i en viss rikning? Frågan ha hängt över mig sedan våren 1986. Sent en vårdag ringde min telefon på jobbet. En central befattningshavare i utredningen ville träffa mig omgående. Mötet blir något över det vanliga. Sensationellt, är  inget överord. Mannen, för det är en man, misstänkte att han var utsatt för avlyssning. Någon okänd var helt  enkelt ute för att ta reda på vilka åtgärder som min sagesman vidtog i mordutrednngen  och vad han pratade om i fallet.
Några år senare senare får jag ytterst kvalificerad  information om att en enhet inom polisen avlyssnat olagligt ''nyckelpersonen' 'Sigge Cedergrens lägenhet på Tegnergatan 16 med dolda mikrofoner. Mycket riktigt, polisen hade i hemlighet hyrt lägenhen precis ovanför Cedergren. Spår i luftintaget tydde på att tipset var korrekt. De  polismän som hyrt svor sig fria.
Ett krypterat medelande skickades från säpos högkvarter i Stockholm till en enhet som tillfälligt befann sig i Bukarest: Stämmer Expressens uppgifter?  Är det vi eller någon annan som buggat? Krypterat svar tillbaka: Det måste ha varit någon annan. Vi har i alla fall inte gjort det.
Och där står jag än i dag med denna fråga obesvarad: vem och varför?

CHRISTIAN HOLMÉN:
I sju år hade vi följt spåren efter Mockfjärdsrevolvern, den Magnumrevolver som polisen var övertygad om att Olof Palme dödades med.
Spåren hade i november 1996 lett oss till Djursjön i Dalarna. Jag hade fått veta att vi skulle söka längs med en 250 meter lång sträcka. Snön var decimetertjock på stranden och det blåste isande kallt. Själva sökningen tog inte länge. Jag kunde höra mina egna hjärtslag när våra dykare bröt ytan och försiktigt la vapnet i den vattenfyllda hinken i min hand.
Då visste vi inte att revolvern skulle vägra släppa ifrån sig sina hemligheter.
Begravd i rosten inne i revolverpipan ligger fortfarande i dag sanningen om vapnet hade något med Palmemordet att göra."