Kristdemokraternas kanske mest framgångsrika politiker heter Bengt Germundsson. Han är kommunstyrelsens ordförande i småländska Markaryd. I riksdagsvalet där fick KD 10,3 procent av rösterna. I kommunalvalet 44,7 procent.
Men Germundsson är inte bara lokalpolitiker. Han sitter också i partistyrelsen. Från den plattformen levererade han svidande kritik mot partiledningen: han kräver en utomstående granskning av partiets ledning.
Det är inte bara Kristdemokraternas usla valresultat - utan taktikröster hade partiet slagits ut ur riksdagen - utan också Göran Hägglunds slutsatser av valet som upprör honom.

Germundsson skriver i ett inlägg i partiorganet Kristdemokraten att: "Vid de två senaste partistyrelsemötena efter valet har partistyrelsen i stort sett enhälligt lyft fram vårt agerande i sjukförsäkringsfrågan som en av de viktigaste faktorerna till att vi tappade röster i valet".
Men Göran Hägglund har enligt Germundsson snarast pekat ut vårdnadsbidraget som en fråga för omprövning.
"Det är inte första gången Göran Hägglund och hans rådgivare tar saken i egna händer och tillämpar en strategi som är i otakt med partiets medlemmar och gräsrötter", hävdar Germundsson.

KD borde alltså storma mot regeringens sjukförsäkringssystem i stället för att börja ifrågasätta partiets hjärtefråga - vårdnadsbidraget.
Men partiet har långt värre problem än så. Inför årets val fanns det inte en enda populär fråga som väljarna kunde identifiera KD med. 2006 fanns fastighetsskatten.
Och inte ens bland företagarna var KD någon succé, trots partiets bas i Småland. Bara V och SD hade sämre andel bland företagarna.
Om Hägglund sitter kvar över nästa val är ovisst. Precis som med Mona Sahlin gynnas han av att det inte finns något tydligt alternativ. Det skulle i så fall vara Maria Larsson. Hon hade ett betydande stöd när Hägglund valdes, men avstod från att kandidera. Fortsätter hon att göra det är det väl det som räddar Hägglund.
Men en långt viktigare fråga är egentligen om Kristdemokraterna överhuvudtaget behövs. Det torde mer än väl räcka med tre borgerliga partier. Nu när de står närmare varandra än någonsin tidigare.