Kristdemokraterna är ett i det närmaste permanent krisparti. Centern och Vänsterpartiet brukar också beskrivas som partier i kris. Men det är högst tillfälligt. De har en kärna på minst 4 procent som i vått och torrt röstar på dem.Visst har V hamnat under 4 procent. Men inte sen den sovjetiska invasionen 1968. Det får ändå anses vara extraordinära omständigheter.
Men stackars KD är så ofta under 4 procent i opinionsmätningar att det knappt har något nyhetsvärde längre, när det inträffar. Visst har partiet tillfälligt gjort bra val. Framför allt Alf Svenssons 1998, men också Göran Hägglunds 2006. Men det är närmast parenteser i en utveckling som har dominerats av dans kring 4 procent-spärren.
Partiet bildades 1964 med ett tydligt uppdrag att försöka för ­ hindra "avkristningen" av Sverige. Slopat tvång på morgonböner i skolan, var om jag minns rätt en utlösande faktor. Till en början var banden så täta mellan KDS, som det hette då , och pingströrelsen, att man kunde tala om det nya partiet som pingstvännernas politiska gren.

Alf Svensson insåg problemet. Trots att han själv var pingstvän försökte han distansera sig från frikyrkorna. Man behövde inte ens vara kristen för att rösta på KDS som under hans tid blev KD. Strategin lyckades så till vida att partiet 1991 kom in i riksdagen under eget namn. Och till råga på allt samtidigt blev regeringsparti.
Det var också under Alf Svensson man upplevde sin storhetstid. Han är en av efterkrigstidens största sven ska politiker. Långt populärare än sitt parti.
Men också hans efterträdare Göran Hägglund lyckades i sitt första val bra. Kristdemokraterna hade i 2006 års val lyckats med konststycket att bli det borgerliga parti som väljarna mest förknippade med kravet på slopad fastighetsskatt. Det var ett genidrag.
Men försöken efter det att hitta populära profilfrågor har misslyckats. Hägglund lanserade partiet som företrädare för vad han kallade verklighetens folk. Problemet är att verklighetens folk inte tycks ha uppfattat eller lockats av Hägglunds verklighetsförankring.

Så Kristdemokraterna är tillbaka där de befann sig under 60-, 70- och 80 talen. Ofta under 4 procent när opinionsinstituten frågar. Partiet har under Hägglund snarast rört sig mot den borgerliga mitten. Men där trängs redan tre andra. Så det finns inga " quick fixes" för KD. Göran Hägglund är ingen Alf Svensson och partiet har misslyckats med att stoppa "avkristningen". Sverige torde i dag vara ännu mer sekulärt än 1964. Det som räddar kvar kristdemokraterna i riksdagen är moderata taktikröster.
Visst skulle partiet kunna byta parti ­ ledare. Men i kronsprins/prinsesskadern syns ingen ny Svensson. Därmed vore det meningslöst att byta. Problemet är att det inte finns 4 procent äkta kristdemokrater annat än då och då.