Karin Sörbring mötte miljonförfattaren Mari Jungstedt. "Förr tänkte jag på hur härligt det skulle bli att pensionera sig vid 65, slappna av, göra små resor och lösa korsord. Sedan insåg jag att som författare pensionerar man sig aldrig, det är man tills man dör", säger den 53-åriga författaren. Foto: Cornelia NordströmKarin Sörbring mötte miljonförfattaren Mari Jungstedt. "Förr tänkte jag på hur härligt det skulle bli att pensionera sig vid 65, slappna av, göra små resor och lösa korsord. Sedan insåg jag att som författare pensionerar man sig aldrig, det är man tills man dör", säger den 53-åriga författaren. Foto: Cornelia Nordström
Karin Sörbring mötte miljonförfattaren Mari Jungstedt. "Förr tänkte jag på hur härligt det skulle bli att pensionera sig vid 65, slappna av, göra små resor och lösa korsord. Sedan insåg jag att som författare pensionerar man sig aldrig, det är man tills man dör", säger den 53-åriga författaren.  Foto: Cornelia Nordström
Mari Jungstedt är aktuell med nya boken "Det andra ansiktet".Mari Jungstedt är aktuell med nya boken "Det andra ansiktet".
Mari Jungstedt är aktuell med nya boken "Det andra ansiktet".

Jungstedt: "Kommer alltid att vilja skriva"

Publicerad

Hon har sålt fyra miljoner böcker om Gotlandspolisen Anders Knutas och om Mari Jungstedt ville skulle hon inte behöva jobba ett dugg mer.

–Men jag kommer alltid att vilja skriva. Förr tänkte jag på hur härligt det skulle bli att pensionera sig vid 65, slappna av, göra små resor och lösa korsord. Sedan insåg jag att som författare pensionerar man sig aldrig, det är man tills man dör, säger den 53-åriga författaren.

–Ni får ha överseende med att jag inte riktigt har hunnit packa upp, kommenterar Mari Jungstedt de två stora resväskor som ligger på sängen i ena sovrummet på övervåningen.

Hon är nyss hemkommen från Kanarieöarna och har bara någon timma före Expressens ankomst själv anlänt till den gula grosshandlarvillan med konst av Carl Milles, Peter Dahl och Carolina Gynning, fem fungerande kakelugnar och havsutsikt över Jungfrufjärden och Mysingen på Dalarö.

– Det här är mitt största spontanköp någonsin, säger Mari Jungstedt med ett skratt och visar oss runt i huset som hon köpte i fjol tillsammans med dåvarande sambon, författaren Ruben Eliassen, och som hon låtit totalrenovera.

Något "hemma hos-reportage" förklarar Mari att hon inte är sugen på och varför sambon nu går under beteckningen "före detta" återkommer vi till senare.

Nu spanar vi in när hantverkarna under ledning av Phil - "han är helt fantastisk" - lägger sista handen vid verandan som förhoppningsvis ska vara klar om några dagar när Mari har bjudit författarvänner, barnens kompisar och många bofasta, bland annat musikern Mikael Trolin som ger Mari pianolektioner (senaste läxan är Green Day-låten "21 guns"). Phil och hans fru är förstås också inviterade.

– Det känns verkligen som att jag har kommit hem. Allt faller på plats. Jag har förverkligat drömmen om att försöka lära mig spela piano och jag har tagit båtförarbevis och köpt en Flipper 620 med sovplatser att ha vid min egen brygga där nere.

– Jag älskar att det tar jättelång tid att gå och handla på Ica för att man hela tiden stöter på folk man känner och vill prata med. Folk här på Dalarö hjälps verkligen åt, säger Mari när vi slår oss ner på den inglasade verandan, helt målad i vitt.

Du har sagt att dina berättelser börjar med en bild, ett arv från din tid som programledare och tv-reporter. Vad var det för bild som låg till grund för "Det andra ansiktet", din trettonde kriminalroman om Gotlandskommissarien Anders Knutas?

– Ruben (Eliassen, tidigare sambon, reds anm) och jag var ute och åkte utefter kusten på norra Gotland. På gränsen till Fårö såg jag två träd vars stammar vek av tvärt åt andra hållet. Det såg väldigt speciellt ut och jag sade åt Ruben att stanna bilen så att jag kunde kliva ur. Det sa klick i huvudet och jag fick små fragment till berättelsen. Jag tänkte på min egen förändring. Jag hade precis genomgått en skilsmässa efter 23 års äktenskap och funderade på vad det innebär att ge upp tryggheten. Samma funderingar om hur man ska fira midsommar och jul utan kärnfamiljen har kommissarie Knutas. Och då var min skilsmässa ändå inte dramatisk. Cenneth (Niklasson, journalist och ex-make, reds anm) och jag träffades när vi var 28 år och nästan hela mitt vuxna liv ditintills hade jag delat med honom.

– Livet kan pågå och man tror att det alltid ska vara på ett visst sätt, sedan säger det pang och så tar allt en annan vändning. Synen av de här två träden gjorde att det började spinna i mitt huvud.

– Mitt återkommande tema i alla böcker är hur barndomen påverkar oss, hur utsatta barn kan vara och hur beroende vi är av våra föräldrar.

Massiv research är ditt varumärke. I ditt vinterprat i radion 2008 berättade du om hur du som ensam kvinna lyckades nästla dig in på en manlig partnerbytarklubb och du har tidigare gjort studiebesök på anorexikliniker och motorcykelklubbar. "Det andra ansiktet" börjar med ett dramatiskt fallskärmshopp. Nu undrar jag förstås om du hoppat fällskärm för att kunna återge förloppet så realistiskt?

– Nej, där går min gräns, det är jag alldeles för rädd för att prova! Men jag har varit på Aros fallskärmsklubb i Västerås och två av hopparna där visade på marken utförligt hur de i luften tar ögonkontakt och vilka rörelser de gör när de hoppar ihop. Det blev väldigt levande i texten.

– Researchen är en del av det roliga med journalistiken och den tar jag med mig in i skrivandet. Jag får träffa otroligt spännande människor och se fascinerande miljöer och ungefär hälften av tiden det tar att göra en bok är efterforskningar. Den här gången hittade jag ett verkligt fall i Belgien där en ung lärarinna klippte sönder sin rivals fallskärm, följde med upp i planet och hoppade samtidigt som hon såg den andra kvinnan störta mot marken.

– Dessutom har jag exempelvis intervjuat överläkare på Rättsmedicinalverket och gärningsmannaprofilerare och haft kontakt med ungdomar på kvinnoanstalter och tjejhem. Förlaget lade till en rad extra på varje sida i boken för de hade spikat sidantalet i förväg och jag hade så mycket som jag ville få plats med att berätta.

Mari Jungstedt: "Jag har aldrig haft skrivkramp"

Du sitter inte och väntar på inspiration, har du förklarat, utan kör långa arbetspass framför datorn. Hur mycket ändrar du i texten efterhand?

– Jag kör hellre på och driver storyn framåt och sitter inte och pillar med orden i början. Men så har jag heller aldrig haft skrivkramp, trots stora förändringar i livet. Kanske har jag glädje av min bakgrund som journalist, att jag därigenom har en pragmatisk syn på arbetet. Texten ska bli klar och levereras. Punkt. Skrivandet är en härlig mental avkoppling. När jag sätter på datorn är det som att kliva in i en annan värld. Kanske sitter jag i ett vintrigt Stockholm och huttrar, men i texten förflyttar jag mig till Gotland i juli.

– Jag kommer alltid att vilja skriva. Förr tänkte jag på hur härligt det skulle bli att pensionera sig vid 65, slappna av, göra små resor och lösa korsord. Sedan insåg jag att som författare pensionerar man sig aldrig, det är man tills man dör (skrattar högt, reds anm).

Camilla Läckberg berättade när jag intervjuade henne att hon dragit ner på utgivningstakten lite grann och att hon inte längre satsar på att skriva en roman om året?

– Camilla har ju ett otroligt intensivt liv med alla barn, sociala medier, låtskrivande och annat. Det är klokt att hon prioriterar så.

– För mig som har vuxna barn och inte en massa annat som pockar på är det skönt att gå in i skrivargrottan. Ruben och jag gav ut den första delen i Gran Canaria-serien ("En mörkare himmel", om den svenska journalisten Sara Moberg, reds anm) som en ren inspirationsgrej. Jag behöver egentligen inte pressa ur mig en bok om året och jag känner inga måsten. Kanske är det därför jag aldrig har haft skrivkramp? Samtidigt känner jag ett ansvar gentemot läsarna. Har Ruben och jag nu satt i gång Gran Canaria-projektet så vill jag fortsätta med det, även för våra karaktärers skull. Romanfigurerna blir nästan som levande människor för oss författare.

Men du fortsätter skrivandet på egen hand nu, Ruben och du samarbetar inte med de kommande böckerna?

– Det är lite oklart om vi kommer att skriva den andra delen tillsammans eller om jag gör det själv. Jag har redan skrivit en hel del på den andra delen som kommer ut i oktober. Från början var det tal om att släppa den i februari, men säsongen på Kanarieöarna börjar runt oktoberlovet så det passar egentligen bättre att boken kommer i höst. Det är också lättare att hålla en deadline när man skriver ensam, det är alltid svårt när man skriver med en annan människa. Från och med del tre blir det jag som fortsätter på egen hand.

– När det gäller Gotlandsdeckarna så är det fortfarande så roligt och skriva dem och jag är inte färdig med Knutas och Karin och allt som händer. Så länge läsarna uppskattar berättelserna fortsätter jag. På sikt kommer jag kanske att ge ut en Gotlandsdeckare vartannat år och en Gran Canaria-bok vartannat år.

Anna Jansson sade till mig att hon skrivmässigt alltid ligger en eller två Maria Wern-böcker före utgivningen och att hon får tänka sig för så att hon inte avslöjar för mycket i intervjuer om de böcker som finns i handeln. Hur är det för dig?

– (Skrattar högt, reds anm). Skulle jag ligga före? Nej, jag sitter in i det sista. Samma dag som boken ska in till tryckeriet gör jag det sista. Anna är superstrukturerad. Jag begriper inte hur hon fixar att ligga på en bok i ett helt år innan den når läsarna! Jag hinner färdigt precis vid målsnöret, varje gång. Det finns inga marginaler. Jag gör ungefär ett halvårs research och skriver sedan i ett halvår.

Det finns i "Det andra ansiktet" en het scen mellan konstnären Henrik och mystiska Céline. Hur svårt är det att få till sexskildringar?

– Det är det svåraste som finns! Det är jättelätt att det blir klichéartat och töntigt. Jag har fått beröm för att de sexscener jag skrivit är bra. Jag tror att hemligheten är att inte säga för mycket. I "Den sista akten" (den tionde Knutas-deckaren, reds anm) träffar en medelålders kvinna en yngre skådespelare. Min son var 18 år när boken släpptes och det kändes lite pinsamt att han skulle läsa om hur hans mamma beskrev en medelålders kvinnas kärleksliv. "Mamma, det här är den bästa bok som du har skrivit", var hans kommentar. Nu är barnen så pass vuxna och båda är väldigt hjälpsamma och engagerade i det jag gör att det inte längre är lika känsligt. Vad andra tycker om att det skulle uppfattas som privat att skriva om sex struntar jag i.

Att skriva sexskildringar är det svåraste som finns tycker författaren. "Det är jättelätt att det blir klichéartat och töntigt".Foto: Cornelia Nordström

Du förklarar i boken också hur en man som är otrogen resonerar. Har du några egna erfarenheter av otrohet?

– Nej, jag har inga direkta egna erfarenheter, men det är intressant att sätta sig in i hur en annan människa tänker. Som författare hämtar man inspiration från en mängd olika håll. Jag tjuvlyssnar på samtal och tar intryck av människor jag känner. Med Henrik i "Det andra ansiktet" är det rörande, han älskar verkligen sin fru men kan ändå inte låta bli att träffa en annan kvinna.

I SVT:s dramatisering av Kerstin Thorvalls liv, "Det mest förbjudna", beklagar sig Thorvalls son över att mamman hänger ut hans kärleksliv. Har du några regler för vad du får och inte får skriva om?

– Ska någon i mina romaner mördas på ett pensionat frågar jag dem som äger det verkliga pensionatet om det är okej. Tycker de att det är obehagligt kallar jag stället för något annat och ändrar detaljer. Alla som rör sig runt en författare löper förstås en risk att hamna i böckerna. Man är lite som en svamp som suger i sig. Är det något känsligt så frågar jag vederbörande om lov. Hittills har jag skrivit 14 böcker och inte en enda person har sagt att den har känt sig utlämnad.

Men när du och jag träffades första gången, 2008, berättade du att din dåvarande man Cenneth kunde störa sig på likheter i de första böckerna på er och Emmas och Johans relation...?

– Ha ha, ja, lite på skoj kan man ju plocka en del från sig själv. Emma hatar till exempel att sy, precis som jag. Och Cenneth undrade vid några tillfällen om Johan verkligen var tvungen att göra precis som han brukar göra.

Kommissarie Anders Knutas har en verklig förebild i den tidigare polischefen på Gotland, Gösta Svensson. Berätta!

– Ja, jag kontaktade Gotlandspolisen när jag skulle skriva min första bok, "Den du inte ser", och fick då träffa Gösta Svensson som var kriminalchef. Han var väldigt tillmötesgående och intresserad och han undertecknar sina mejl med "Knutas" när vi skriver till varandra. Mycket med Knutas är dock sådant som jag plockar från mitt eget liv. Jag har ju precis som Knutas gått igenom en skilsmässa.

Mari Jungstedt undviker recensioner

Hur gör du med recensioner?

– Min förläggare vidarebefordrade precis en recension från Bibliotekstjänst, som brukar vara så återhållsamt i sina omdömen men som skrev uppskattande om "Det andra ansiktet". Det var roligt. Annars undviker jag att läsa om mig själv. Jag har inget emot att bli intervjuad så här, det ser jag närmast som en kommunikation med läsarna. Men jag vill värna om mitt författarrum och ha min glädje kvar i skrivandet. Jag har som sagt var skrivit 14 böcker på 14 år utan att få skrivkramp. Jag lämnar inte ut mig själv eller mina barn, jag berättar inte på sociala medier vad jag har ätit till middag. Jag vill vara ganska privat och hålla filmproduktion och utlandsutgivning på avstånd genom att låta agenturen sköta sådana bitar. Jag sitter på min lilla kammare och skriver för att jag tycker att det är roligt. För att skydda mig själv googlar jag aldrig mitt namn eller tar reda på vad andra har skrivit om mig. Jag försöker helt enkelt hålla undan kändisskapet. Jag har kolleger som aldrig skulle drömma om att gå ut osminkade. Här på Dalarö går jag ut i mysbrallor och gummistövlar och kopplar bort att jag är en så kallad "offentlig person".

Kommisarie Anders Knutas har en verklig förebild i den tidigare polischefen Gösta Svensson berättar hon. Foto: Cornelia Nordström

– Det händer att jag lägger ut bilder på Facebook, jag har precis lärt mig hur man gör. Men jag har en av de mest ouppdaterade hemsidor man kan tänka sig. Agenturen och förlaget har förstås önskemål om att jag ska bli lite mer aktiv på sociala medier för de anser att jag är en vettig person som har bra saker att säga. Kanske kommer jag att prova lite grann framöver att lägga ut mer grejer.

Din första bok, "Den du inte ser", handlar om mobbning. Det är något du själv upplevt. Hur har det format dig?

– Jag hade tre kriterier när jag skrev min första bok: Det skulle vara en deckare, den skulle utspela sig på Gotland och jag vill något mer än bara underhålla. Min drivkraft är att berätta om barns utsatthet.

– Min egen utsatthet påverkade mig. Jag var inte mobbad under någon längre period under uppväxten, men jag minns ensamheten, hur jag låg under täcket och såg maskar som vred sig. Jag vill säga något med mina böcker. Gärningspersonerna i mina romaner har inte alltid blivit sedda som barn. Vi vuxna har ett ansvar att tänka på och försöka se barnen omkring oss.

Din mamma har sagt att det är ett under att du föddes så glad, med tanke på hur olycklig hon var under graviditeten. Det har fått mig att undra om du kände ett ansvar att lägga saker till rätta?

– Visst kan jag ha haft glädjen som strategi. Som barn gjorde jag mitt bästa för att saker och ting skulle fungera och för att det inte skulle vara så mycket bråk. Skojar man så klarar man sig bättre. Det är inte ovanligt att klassens clown bär på en sorg eller oro. Men det är även så att jag är en glad person och att jag generellt sett alltid vaknar glad.

I min senaste intervju med dig och i ditt vinterprat berättade du om din pappas drickande. Vad av det bär du med dig i dag?

– Det påverkade mig tidigare i relation till män, så tillvida att jag hade svårt med tillit och att jag inte trodde att nära relationer kunde fungera. Pappas svek gjorde att jag hade låga förväntningar på män. Än i dag mår jag otroligt dåligt om jag ser en full förälder som har barn intill sig.

– Att pappa var frånvarande och att han inte brydde sig om mig var jobbigt.

Men du tog itu med det som vuxen, har jag förstått, och gick i terapi sedan en "lodis" kommit in i ABC-studion och varit hotfull under en sändning?

– Ja, en galning hoppade in i ABC-studion en morgon och kuratorn som jag träffade efteråt fick mig att inse att jag även behövde bearbeta det här med pappa. Tack vare terapin som jag gick i tre år kan jag nu skilja på nu och då och förstå att det som kan yttra sig som ilska gentemot partnern kanske i själva verket är ilska över vad föräldern gjort och inte gjort.

– Jag minns när pappa en gång bestämde sig för att jag skulle få följa med honom till landet över en helg. Han hade aldrig visat något intresse för mig förut och jag trodde knappt att det var sant att han ville nöja sig med att umgås med bara mig ett helt veckoslut. Sedan fick jag ju bekräftat att så inte var fallet. Hans fyllekompisar kom dit, pappa körde kanonfull med mig i baksätet och jag klarar än i dag inte av att äta strömming, som vi fiskade då och som jag kommer att tänka på så fort jag ser en strömming på en tallrik.

Mari Jungstedt berättar bland annat om pappans drickande, skilsmässorna, nya boken och tiden som modell.Foto: Cornelia Nordström

– Jag har alltid varit förtjust i män och haft lätt att bli förälskad, men jag har snabbt dragit mig undan och ställt till problem för att jag har varit rädd för att bli lämnad.

Hur fungerar du i dag på relationsfronten?

– Jag tror på kärleken och på att det kan funka, på att en man kan älska mig. Det är väldigt mycket tack vare Cenneth (ex-maken, reds anm). Under de flesta åren vi var gifta hade vi det väldigt mysigt och bra, men de första åren startade jag bråk om allt möjligt. Cenneth förklarade att jag kunde konstra hur mycket jag ville, vi skulle hålla ihop ändå.

Du har också sagt att grannarna måste ha sett hur du och dina syskon hade det, men att ingen pratade om din pappas drickande?

– Det är så himla känsligt att prata om sådant, men ändå tror jag att det är precis det vi måste göra. Nu inför den stora festen som jag ska ha om några dagar har jag sagt åt ett par av gästerna att de får ta det lugnt med alkoholen. Det är väldigt vanligt med alkoholproblem. Folk kan framstå som hur sofistikerade som helst och ändå ha problem med drickandet.

Du måste berätta om ungdomstiden i New York när du var på en Michael Jackson-konsert och satt intill skådespelaren Brooke Shields!

– Jag åkte en vit limousin med min dåvarande pojkvän till en konsert med Michael Jackson. När jag insåg att vi satt bredvid Brooke Shields tänkte jag "this is the place to be" (det här är rätt ställe att vara på, reds anm).

Hur var tiden som fotomodell?

– Alltså, jag var inte ens medveten om att en modelltävling pågick på diskot när någon kallade upp mig på scenen och förklarade att jag vunnit Eileen Fords (legendarisk modellmamma, reds anm) agenturs uttagning. Jag hade en rosa kort kjol och en jeansskjorta på mig och såg inte särskilt glamorös ut.

– Jag gjorde några shootings, men det är knappt något att prata om, det är inte som att jag har haft en modellkarriär i New York. Jag har alltid haft problem att hålla vikten och jag gillar inte att späka mig och leva på salladsblad.

Vad har du för förhållande till mat i dag?

– Jag älskar mat, älskar att äta. Numera har jag ett okomplicerat förhållande till det, men när jag var tonåring var det populärt att fasta och det testade jag några gånger. En gång bestämde en kompis och jag oss för att stänga in oss i vår stuga på Vätö och fasta, fastän vi var jättesmala. Jag minns att vi om morgnarna när vi skulle handla i butiken såg Skogaholmslimpor som blivit immiga i värmen och hur sugen jag var på mackor.

– Tidigare kände jag mig tvungen att knapra på något när jag skrev, det kunde vara på müsli, knäckebröd eller kex, lite grann som en arbetshäst som behöver havre för att orka. Unni (Drougge, författaren, reds anm) tipsade mig om att man kunde köpa stora kassar med solrosfrön billigt vid Hötorget så jag gjorde det för att ha ett mera hälsosamt alternativ. Men det visade sig att de solrosfrön jag köpt var rostade och saltade, så jag gick upp en massa i vikt, ha ha. Numera har jag lärt mig att dricka grönt te med citron i stället för att knapra på torra saker.

Du har varit ambassadör för Tjejmilen. Hur tränar du nuförtiden?

– Träningen har fått stå tillbaka, men jag promenerar mycket och älskar att gå långt och fort. Första vändan går jag redan före frukost. För att komma i gång igen efter träningsuppehållet varvar jag promenaderna med joggning.

– Jag gillar verkligen inte att tränga in mig i ett trångt och stressigt gym, utan föredrar att vara utomhus i skogen. Dessutom tycker jag om att simma, det är bra för stela författarnackar och -axlar.

Du kom in på en reservplats på journalistutbildningen vid det som i dag heter Mittuniversitetet i Sundsvall. Jag vill veta mer om din vänskap med studiekompisen Jan Helin, programdirektör på Sveriges Television och tidigare chefredaktör för Aftonbladet!

– Vi var supertajta. Cenneth som jag senare gifte mig med och Jan delade lägenhet så vi tre pluggade och festade ihop. Jag gjorde scheman för hur vi skulle lägga upp studierna. 08.00-10.00 skulle vi plugga, 10.00-10.30 var det promenad, 10.30-12.30 studier, sedan lunch och så vidare. När Jan och jag ses i olika sammanhang brukar Jan säga att det ju var han som skulle skriva och jag som skulle organisera och chefa.

Ditt aktiebolag Next Page AB omsatte det senaste räkenskapsåret 4,6 miljoner kronor och du plockade i fjol ut en miljon kronor i lön. Men när du blev gravid under studietiden och då du började din yrkesbana som journalist hade Cenneth och du så lite pengar att ni inte ens hade råd med köpepuréer till barnen utan gjorde storkok och frös in i den sommarstuga som ni själva rustade och byggde om till permanentboende. Hur ser du på pengar i dag?

– Jag är uppvuxen utan något överflöd av pengar. Vi fick vända på slantarna. Min ekonomi i dag är fantastisk. Att jag kan ha det så här bra i dag är härligt. Att jag sitter i det här huset, att jag har kunnat köpa en båt, att jag kan gå till affären och köpa den mat jag vill ha utan att tänka på priserna, att jag kan ge saker till mina barn...

– Jag har min lön som jag plockar ut varje månad och någon pensionsförsäkring som agenturen rekommenderade mig att skaffa som egenföretagare. Men jag är inte intresserad av ekonomi och jag vill inte låta andra saker uppta för mycket av min tid. Jag har fadderbarn, hjälpte nyligen min syrra som behövde en barnvagn och bjöd mina syskonbarn till Gran Canaria. Det är inte så att jag försöker se till att få ut så mycket som möjligt av varje slant. Jag är inte intresserad av att hela tiden ha mer av allt. Skulle jag vilja erövra USA? Det känns inte viktigt alls. Det vore fantastiskt om mina böcker såldes där, men jag strävar inte aktivt efter det. Jag är otroligt nöjd så som jag har det och känner inte att jag måste bocka av en enda grej till på listan.

– Man får inte låta pengar styra ens liv. Jag är ingen konsumtionsmänniska. Det är som sagt fantastiskt att kunna ha det här huset och att kunna resa. Men shopping är ett nödvändigt ont i mina ögon, jag är inte ett dugg sugen på att köpa skor, väskor eller klänningar. Katerina (Janouch, författaren, reds anm) har lovat att följa med mig och köpa nya kläder, för hon tycker inte att jag kan ha mina urtvättade gamla tunikor längre. Jag trivs bäst i gummistövlar ute i skogen.

– Jag gillar inte prylsamlande, det kan nästan vara lite elitistiskt. Det räcker inte att man tränar, man ska ha en egen PT. Att bara gå ut och gå är liksom inte fint nog, man ska ha en språkkurs i lurarna och springa. Jag vill göra en sak i taget, koppla av och kopplar ur mig, inte vara tillgänglig hela tiden. Svarar man inte på sms inom en timma tror folk att det har hänt en något. Vänner bjuder in mig att spela Candy Crush, men jag är helt ointresserad. Jag tycker att det är kul att spela riktiga spel som Rappakalja och Yatzy. Jag vill sitta ner och umgås med mina vänner, öga mot öga.

I boken "Du går inte ensam" tackar du din ex-make Cenneth, han har hjälpt till att skruva upp hyllorna i din nya lägenhet och du har kallat er separation för "århundrades snällaste skilsmässa". Hur gör man för att ha en så bra relation till sin före detta?

– Det handlar om att respektera varandra och den kärlek man har haft. För oss var det inga stora dramatiska saker som låg bakom separationen. Ingen av oss hade träffat någon ny, så det var inga sårade känslor. Cenneth sade en så himla gullig sak efter skilsmässan, nämligen att vi har 20 lyckliga år i ryggsäcken. Det håller jag med om. Nuet kan alltid vara sårigt och känsligt, men där brukar jag påminna vänner som skiljer sig om att man i och med att man lämnat varandra inte behöver sitta och reta upp sig på allt hos den andre. Jag tänker på de värden jag och mina barns far har haft tillsammans och är glad över det. I går åt jag frukost på stan med min dotter. Då berättade jag hur krånglig jag var i början av relationen med hennes pappa och sade att det är tack vare Cenneth som hon finns i dag.

– Man får välja att tänka på det positiva. Jag tror på att köra "smooth operator" (den smidiga linjen, reds anm).

– Cenneth hjälpte mig exempelvis när jag hade frågor om huset jag hade på Gran Canaria och han är fortfarande en stor trygghet för mig.

Mari Jungstedt och Ruben Eliassen separerade i år

Författaren Ruben Eliassen och du förlovade er 2013 och meddelade i mars i år att ni separerat. Hur är er kontakt i dag?

– Vi separerade i julas, men vi har kontakt. Vi har haft jättemycket kul ihop, men vi hade svårt att leva tillsammans och därför blev det så att vi valde att separera. När jag var på Gran Canaria i veckan lånade jag hans bil och jag vill att han ska ha det bra.

Hur skulle du beskriva ditt civilstånd i dag?

– Jag separerade för bara ett par månader sedan, men jag dejtar och har träffat en kille som jag tycker mycket om.

En del kvinnor som jag har intervjuat säger att somliga män har svårt att dejta eller uppvakta framgångsrika kvinnor. Hur har det funkat för dig?

– (Fnissar högt, reds anm). Jag har haft massor av beundrare, det har poppat upp en massa män när de insåg att Ruben och jag inte var tillsammans längre. Så det har inte varit några problem när det gäller mig, jag har för många beundrare, ha ha.

– Sedan får man komma ihåg att jag inte har varit singel på 26 år. Först levde jag med Cenneth i 23 år och en månad efter vår separation träffade jag Ruben som jag var ihop med i tre år. Egentligen skulle jag behöva vara singel ett tag nu och inte kasta mig in i något nytt.

Vem är denne Andreas Chakir som du tackar i förordet?

– Det är en Dalarökille som jobbar på varvet där min båt ligger. Han är otroligt gullig. När jag separerade från Ruben hjälpte Andreas mig att packa kartonger med Rubens saker och med en massa andra praktiska saker. Han och Katerina (Janouch, reds anm) har verkligen funnits där och det kändes rätt att tacka dem i boken för att de är så fina vänner.

Är det något jag har missat att fråga om som du själv vill ta upp?

– Nja, jag kom just att tänka på att flera personer i min omgivning har påtalat att jag vågar leva, att jag inte är rädd. Jag tar för mig av livet och är modig, får jag höra. Jag tittar på klippen du har med dig från när Cecilia Hagen intervjuade mig 2013 och ser att där satt jag och uttalade mig om mig och Ruben. Jag visste att Ruben var speciell och han har själv varit öppen med att prata om sin adhd och bipolaritet. Ändå valde jag att försöka. Tänk så mycket roligt och fantastiskt jag hade missat om jag inte vågat! Fungerar det inte i längden får man helt enkelt fatta ett nytt beslut och gå vidare med de positiva erfarenheter man har i ryggen. Jag blir inte bränd. Jag var medveten om att det var ett risktagande att välja Ruben och jag är tacksam för tiden vi hade tillsammans. Jag kände tvivlet, men satsade ändå.

– Att jag köpte det här huset var också modigt. Vill du höra historien om hur det blev mitt?

Så klart! Berätta!

– Ruben och jag hade tittat på flera lägenheter i Stockholm, för vi insåg att det inte funkade att bo permanent på Gran Canaria, barnen behövde oss fortfarande på nära håll även om de var stora. Så dök det här stora gula huset med spröjsade fönster upp på Hemnet. Jag hade aldrig satt min fot på Dalarö och trots att jag är Bonnierförfattare hade jag ingen aning om att Bonniersläkten har ett så starkt fäste här.

– Ruben är aldrig sen att haka på när man har ett roligt infall. Vi kom hit i september när solen strålade och vattnet låg som en blank spegel. Det var helt magiskt. En säl tittade fram och jag föll pladask. Det var en exklusiv mäklarfirma som visade huset och en slipad mäklare som sade sig förstå om vi behövde tänka på saken. Då hörde jag mig själv pluppa fram ett bud, på stående fot. Ruben tittade på mig med stora ögon. Det var mitt största impulsköp och det var helt rätt. Jag har aldrig känt mig så hemma någonstans. Huset, samhället, människorna - allt är rätt. En liten bit bort finns det en sandstrand. Här finns älgar, vildsvin och svamp i mängder. Jag omfamnar båt- och skärgårdslivet och folk här har hjälpt mig på alla sätt. Och det är bara 30 minuter med bil in till Skanstull, om man som jag har friare arbetstider och kan undvika rusningstrafiken.

– Det här stället skulle jag ha, bara, så kände jag. Jag är nog lite crazy. Vad det än handlar om tror jag att man ska försöka låta bli att vara så himla rädd. Det går inte alltid som man tänkt sig här i livet, men om man är lite öppen så händer i alla fall något. Kanske går det åt skogen, då får det göra det och då överlever jag det också.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag