I veckan som gick gjorde jag misstaget att lyssna på Kulturnytt i P1. Det var på vägen hem från Visby, tänkte jag skulle få mig lite intellektuell stimulans medan femårige sonen lattjade med iPaden i baksätet efter en hel dags röjande på Kneippbyn.
Problemet var att han inte ville lattja. I stället lyssnade han, som jag, intresserat till Per Feltzins utläggning om en av Donizettis allra mest bortglömda operor. Och fortsatte, som jag, med Lars Lönroths botaniserande bland udda filmfavoriter i historien. Plötsligt reagerade sonen på något Lönroth sagt:
- Han svärde!
Vi har regeln här hemma att grabben får en krona varje gång någon i huset svär. Det har fått honom att bli en riktig svordomspolis. Han fattar förstås att han inte har några pengar att tjäna på fula ord i radion, men kände likväl att saken borde påpekas. Jag å min sida tog Kulturnytts parti, ville ställa sakerna tillrätta:
- Nej, han svor inte. Han sa "djävulsfigur", sa jag och tänkte att jag nog gjorde bäst i att bespara femåringen ytterligare analys av Lönroths dito av ett av Ingmar Bergmans mer okända verk.
- En krona! sa sonen. Du svärde också. Då ska du ge mig en krona.
- Jag svor inte alls, sa jag upprört. Jag citerade Lars Lönroth i Kulturnytt och han svor inte heller, han sa "djävulsfigur" och det är ing...
- En krona till!
- Men va fan...
- En till!
Jag slutade genast upprepa vad den jävla Lönroth sagt. Kunde inte ens skylla situationen på honom, för en gång skull hade ju aktuell kulturjournalist varken svurit eller använt runda ord.
Medan jag funderade på nästa steg, måtte femåringen gjort detsamma. Och så spelade han ut sitt kort:
- Om du inte betalar vill jag ha en Happy Meal på McDonalds, sa han, sannolikt utan att förstå att en hamburgare med pommes frites och vidrig leksak på McDonalds kostar motsvarande trettio svordomar på rad (åtminstone hälften av dem skulle för övrigt vara motiverade).
Jag kontrade med att vi ju skulle laga pyttipanna när vi kommer hem och att det inte var rimligt av sonen att i stället kräva en Happy Meal när jag inte ens svurit.
- Jo, sa sonen. Du sa "fan".
- En krona! sa jag.
Gud, vad jag njöt.
Medan sonen tänkte igenom sitt misstag, tillstod jag att det var sant att jag råkat svära en gång men att det skett i affekt över den falska anklagelsen att jag strax dessförinnan skulle ha svurit när jag inte gjort det, och att straffet (Happy Meal) inte stod i rimlig proportion till brottet (den enda riktiga svordomen). Dessutom hade ju sonen också gjort sig skyldig till brottet ifråga. Borde vi för den skull inte dra ett streck över hela saken och fortsätta resan hem mot pyttipannan?
Femåringen övervägde erbjudandet och svarade till sist:
- Okej då, pappa. Om du slår på barnvisorna i stället.
Deal.
Jag stängde av Lars Lönroth just när han tyckte att Bergman i aktuell film gav en målerisk bild av Stockholm i ljus och skugga, och bytte till låten om trollkarlen i Indien som förvandlade sig till lemonad, drack upp sig själv och för den skull nu led av ångest sedan sjuhundra år.
Kultur som kultur, tänkte nog sonen. Och somnade två minuter innan vi var hemma. Pyttipannan fick jag äta själv.
