Femårige sonen är bra på mycket.
- Jag kan nog allt, pappa, sa han häromdagen.
- Så bra, sa jag. Kan du då plocka upp legot i lekrummet?
Den gick han inte på.
Eftersom han kan allt ska han bli (nästan) allt när han blir stor. Han ska bli brandman. Och läkare. Och bonde. Och polis. Och specialagent. Och skyltutsättare.
- Skyltutsättare? sa jag.
- Ja, det är en sådan som sätter ut skyltar, sa sonen.
Självklart.
Annars har han förvånansvärt många frågor för att vara en som kan allt. Min favorit är nog fortfarande den från förra sommaren då han väckte mig klockan 06.30 med frågan om hur man gör kylskåp. Det måste vara något bara en kylskåpskonstruktör vill vakna till. I förra veckan slog han i stället till med den här:
- Pappa, hur skriver man en bok?
Ja, säg det. Jag svarade något om att det var viktigt att man börjar från början, att man sedan tar sig an det i mitten och att man avslutar med slutet. Och att de tre delarna liksom borde rocka med varandra.
Sonen nickade. Tyckte det lät rimligt.
Men hur skriver man en egentligen en bok? Kan det vara att det finns lika många sätt som det finns författare? Själv har jag en idé som jag loopar några hundra varv i huvudet. Inga anteckningar, inga stolpar. Sedan skriver jag ner alltihop.
Under skrivandets gång händer det att karaktärerna i boken börjar leva egna liv. Karaktärerna får karaktär. Och så börjar de bråka med mig. Häromdagen var det birollsinnehavaren Thabo som tog till orda:
- Hörrdu, Jonasson, sa han.
- Ja, vad vill du? sa jag.
- Ska jag verkligen vara med hela vägen?
- Vadå "ska jag verkligen..."? sa jag. Du är med hela vägen. Alternativet är att jag tar livet av dig på sidan 14.
Det där gjorde Thabo spak. Än mer så sedan jag börjat slipa på hur hans frånfälle skulle kunna gå till. Det hela blev så utdraget att det också tog en bra bit av sidan 15 i anspråk. Vi kom överens om en kompromiss, Thabo och jag. Han är med enligt ursprungsplan, men jag slipar hans personlighet i kanterna. Han blir inte lika sedeslös.
Så där kan jag göra med det jag skriver, eftersom jag har en glad berättelse om mänsklighetens alla sorgliga tillkortakommanden i centrum, och att jag reducerar de enskilda karaktärerna till levande (eller plötsligt avlidna) exempel på den saken.
För andra är det just karaktärerna som är grejen. Tänk vad torftigt det då skulle bli om de dog på sidan 14 allihop, om Raskolnikov i "Brott och straff" fick en tegelsten i huvudet efter fem minuters läsning. Hur hade Dostojevskij tänkt lösa det?
Å andra sidan: vad handlar "Brott och straff" om, om inte mänsklighetens tillkortakommanden? Och lite till när jag tänker efter. Rasande bra läsning. Dostojevskij visste hur man skriver en bok. Tyvärr är han lika död som Thabo höll på att bli så jag kan inte ringa och fråga om hur han gjorde. Jag får förlika mig med att jag vet lika lite om hur man skriver en bok som om hur man gör kylskåp.
Jag har förresten ändå inte tid att utveckla saken mer. Jag har nämligen en bok att skriva. Om Thabo och de andra inte bråkar för mycket med mig kommer den under nästa vår.
Annars kan jag ju alltid bli skyltutsättare. Det är en sådan som sätter ut skyltar.
