Hon hette Inga-Britt Ahlenius, den silvergrå, stolta favorithönan.

De heter något allihop. Det är noga med det där. Ska ligga bra i munnen, ska stämma in på hönans personlighet.

Redan som kycklingar får de preliminära namn medan vi lär känna dem. Som lille söte Leif GW Persson, efter kriminologen. Jag känner inte GW men hans namn klingar gott.

Fast just den här gången blev det fel. Sist jag såg GW gick han med käpp, medan hans namne utvecklades till att bli lika snabbfotad som Jesse Owens på sin tid. Det var Owens som gjorde åttor runt konkurrenterna under OS -36 i Berlin, vann hundra meter, tvåhundra, korta stafetten och längdhopp. Varpå rikskanslern vägrade ta honom i hand, Owens var för mörk i hyn för Hitlers smak. Roosevelts också, för den delen. Den amerikanske presidenten höll sig undan när OS-hjälten återvände till Amerika. Sydstatsrösterna i det kommande valet var viktigare än att i onödan fastna på samma bild som en neger.

Redan i fotarbetet rockade alltså kycklingen och kriminologen illa med varandra. När sedan den lille söte skulle ta steget och bli stor och ståtlig - så blev han inte det. I stället visade det sig att han var en hon (ungtuppen, alltså, inte kriminologen). Och då var det kört. Kriminologen får vänta på att bli tupp. Och han ska slippa bli höna. Han som blev en hon heter nu istället Annichen Kringstad.

Annichen trängs i hönshuset tillsammans med Nyamko Sabuni, Alice Timander, Gurie Nordvall, tuppen Lelle och några till. Dessutom väntar tio nykläckta ynglingar på att få veta vad de heter. De var elva från början, men en hoppade ner i en hink med vatten och dränkte sig. Fem av de övriga ska bli Coq au vin allihop eftersom de är hanar, inte honor. Vi ringer bara mördar-Anders så kommer han med påk och yxa. Men det är inget vi pratar med hönsen om, vi vill inte sänka stämningen i gruppen.

Åter till Inga-Britt Ahlenius, riksrevisionsverkets tidigare chef som gick till FN och skrev en bok om vilken fegis Bang Ki-moon är. Det var ett namn som kändes rätt hela vägen. Integritet. Mognad. Skönhet. Inga-Britt bar sitt namn med värdighet.

Ända tills räven tog henne.

Samma räv var förresten ute efter Annichen också. Men hon har ju sitt fotarbete. Som Jesse Owens. Hon flaxade upp i hasseln och blev kvar i två dagar (det hade kriminologen aldrig klarat). Räven gav upp, men smet på tillbakavägen in i brygghuset och snodde en av mina stövlar. Om han åtminstone tagit båda.

Nå, det är trots allt härligt med höns. Och påfrestande. Så sent som häromdagen rök Inga Gill. Det enda som återstår är några vilsna fjädrar bakom ladan. Det onaturligaste som finns för en stackars höna tycks vara att dö en naturlig död. Om inte räven tar dem är det kungsörnen. Eller mördar-Anders. Och så hon som dränkte sig.

På två år är det bara Marianne Rundström som trillat av pinn så som en höna ska göra. Pang, bom bara. Låg stendöd i sågspånet när vi öppnade dörren på morgonen. Följt av begravning under äppelträdet i fårhagen.

Bara någon vecka senare råkade jag springa på originalet i centrala Visby. Hon var där för Sveriges Televisions räkning, apropå Almedalsveckan.

- Hej, sa hon. Hur är det?

- Du är död, sa jag.

Hon visste att hon varit höna hos mig. Men ändå. Att föra mig som folk är inte min starka sida.