Vi tittar tillsammans på svartvita bilder ur Expressens och Dagens Nyheters arkiv. Joakim tillsammans med småbröderna, fina familjebilder med Olof och Lisbet.
Joakim väljer en bild som han tycker om. Pappan i sportmössa - omgiven av folk - framför en handtextad skylt som säger: "Olof vi litar på dig".
- Jag minns när han åkte, han kom upp och hämtade några papper. Det var hans sista partimöte, han blev mördad bara några dagar senare.
Du är äldst, du måste ha fått ta ett stort ansvar när Olof dog?
- Ja, visst var det så. Det går inte att komma ifrån.
Har du fått tid att sörja?
- Jo då, men det blir lite konstigt genom att omvärlden också visat så stark sympati.
- Samtidigt var det också ett stort stöd att så många delade vår sorg.
Det har gått 25 år sedan mordet, vad tänker du kring det i dag?
- Man har nästan glömt bort hur det var. Slår man upp gamla tidningar, ganska respektabla media, så var det en ton som fanns då som är borta nu. Svenska Dagbladets ledarsida till exempel - vilken unken doft!
Du tänker på hatet?
- Det går inte att bevisa, men det finns ju liknande exempel, som mordet på Rabin, där en enskild galning inspireras av ett upptrissat samhällsklimat. Det var många olika faktorer som spelade in. Högern var frustrerad över att systemskiftet gick om intet. Nazistiska grupper hade honom på sina dödslistor.
- Det piskades upp en stämning som var oresonlig. Den var välspridd.
Han påpekar att förtalet spreds även i de finare kretsarna.
- En kvinna förtalade min far på hovet så till den milda grad att min fars medarbetare såg sig tvingade att kalla upp hennes högt uppsatte man för att han skulle få henne på bättre tankar. Det påstods bland annat att han missbrukade narkotika och var intagen på Beckomberga mentalsjukhus.

Joakim Palme säger att tidningsklippen samtidigt gör det så tydligt hur länge sedan det är hans far levde. Joakims egna barn har blivit vuxna nu. Hans äldsta har fyllt 25.
- Men tittar jag på politiken är fortfarande samma frågor aktuella som då. Vi kämpar fortfarande med den offentliga sektorns utmaningar och Sveriges konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.
Har du funderat över varför Olof väckte så starka känslor?
- Ja, det har jag gjort. Han kom från överklassen, hade till och med varit påtänkt för Svenska Dagbladets ledarsida. Han hade en politisk retorik som var utmanande. Den lärde han sig i USA. Han konfronterade sina motståndare eftersom han ville ha fram skillnaderna i politiken. Men det var förstås inte bara stil och retorik, det handlade också om politikens innehåll.
- På en rad områden fanns det starka ökade förväntningar, det var givetvis förväntningar som utmanade andra intressen. Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och Olof var en av byggarna av den starka moderniserade välfärdsstaten.
- Vi var föregångare, vilket var utmanande. Men samtidigt finns det något obegripligt starkt i hatet mot honom.
Olof Palme fick genomleva många politiska kriser. Hur mötte han alla motgångar?
- Jag fick intrycket av att han malde igenom sakfrågorna systematiskt efter principen ett helvete i taget. Vissa säger att han var en risktagare, men det är inte min bild. Som pingis- och tennisspelare var han defensiv och lät andra göra misstagen.
- Han lyfte ofta fram Sven Aspling, han var socialminister i 14 år utan en enda politisk skandal. Varenda papper som han sände ut från socialdepartementet var väl förberett. Så var det med pappa också. Han förberedde sig väldigt noga. Han litade inte på sin begåvning.
Hur var Olof som pappa?
- Han var borta mycket, men blev alltid glad när han kom hem och vi satt där vid köksbordet och väntade. Han hade ett påfallande glatt humör. Han höjde bara rösten en handfull gånger under hela min uppväxt.
- Han jobbade mycket, även om han var hemma. Varje kväll klockan tio ringde Thage G Peterson. Han gav pappa information om läget i Kanslihuset och annat som han tyckte att far min behövde veta. Han gillade sport och vi kunde se honom sitta och jobba vid skrivbordet samtidigt som han hade dörren öppen till tv:n och försökte följa någon hockeymatch. Han läste mycket böcker.
- Han tog dock semester - varje år - och då gjorde vi saker tillsammans. Vi var i Idre och åkte skidor. Vi spelade pingis. Olof var en otroligt dålig förlorare. Men han brukade släppa upp oss först i början av matchen, men sedan gjorde han allt för att minska vår ledning.
- En gång lagade han ugnspannkaka åt oss. Mamma var sjuk, men hade ändå gjort i ordning smeten. Den pannkakan minns vi alla. Bränd uppe på och kladdig inuti. Mamma blev snabbt frisk.
Olof, Mattias, Joakim, Mårten och Lisbet Palme samlade i radhuset i Vällingby 1969. Mattias arbetar i dag som arkitekt. Joakim är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Mårten är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Foto: Jan Delden
Hur upplevde du hatet mot Olof?
- Det är klart att det kändes. Det fanns en del hotfulla inslag i vår vardag. Säpo var ofta inkopplat. Till och från hade han livvakt och vi hade Säpovakter både vid vår bostad och som personliga livvakter. Det kändes förstås.
- Vi hade ju också telefonnumret i katalogen. Till slut drog vi ur sladden. När vi någon gång satte i jacket var det nästan alltid någon i den andra änden som var full och ville skälla på socialdemokraterna. Folk kom också hem och knackade på dörren.
Har du aldrig haft lust att axla hans mantel?
- Jag gillar inte ordvalet att axla någons mantel.
Men du sysslar med välfärdsstaten och den offentliga sektorn, precis den fråga som Olof tyckte var en av de viktigaste att hitta en lösning på.
- Men, säger Joakim Palme och skrattar:
- Jag h a r arbetat politiskt. Jag var sakkunnig på socialdepartementet, men jag fick sparken när Göran Persson tillträdde. Han tyckte inte att regeringen var tillräckligt stor för både honom och Anna Hedborg, som jag jobbade för.
- Dessutom ska man väl passa sig för att göra politiken till en arbetsplats för klaner.
Tänkte han sluta som partiledare?
- Jag vet i alla fall att han förberedde sig för att vara kvar över 1988-års val. Harvardhistorien ville han få ur världen innan dess, säger Joakim Palme.
Olof Palme anklagades under valrörelsen 1985 för skattefusk, under den så kallade Harvardaffären. Han skulle enligt beslut av skattemyndigheten ha fått ett talararvode vid Harvard utbytt mot ett stipendium för Joakim vid det prestigefyllda universitetet.
- Olof överklagade beslutet och fick rätt efter sin död. Han hade förberett sig väl. Han visste att frågan skulle lyftas i media redan när han lämnade in deklarationen för 1984 års inkomster. Han hade kontrollerat att allt var rätt och talat med dem som skrivit den aktuella skattelagstiftningen. Det var också flera journalister, bland andra Expressens Per Wendel, som kom till pappa och berättade att han blivit utsatt för politisk påtryckning för att skriva om detta, men inte funnit någon substans i anklagelserna. Detsamma gällde en känd SVT- journalist, säger Joakim Palme.
Det har skrivits mycket om Olof Palme. Senast kom den kritikerrosade boken av Henrik Berggren, vad säger du om hans tes att Palme var liberal?
- Olof var liberal i många avseenden, men inte i meningen "folkpartist". Han stod för liberala värden när det gäller yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Liberal också när det gäller den ekonomisk politiken.
- Till exempel så ville han inte förstatliga bolag och såg den fria företagsamhetens fördelar. Men demokratin var lika viktig och skulle inte göra "halt vid fabriksgrindarna". Medbestämmande var viktigt för honom.
- Däremot var han motståndare till att vanliga vinstmaximerande företag skulle sköta barnomsorg, av typ "Kentucky Fried Children" som han sa.

När Joakim Palme tittar på de gamla svartvita bilderna av pappa Olof väcks många minnen till liv. Foto: Mikael Sjöberg
För Joakim Palme är mordet på Olof sedan länge löst, om än inte rättsligt.
För honom råder det ingen tvekan om att det var Christer Pettersson som dödade Olof Palme.
Joakim anser att det som är osagt om Olof Palme handlar just om rättegången. En rättegång och ett domslut som fått honom att tvivla på svenskt rättsväsende.
- Det hade blivit en fällande dom om inte offret just varit min far. Domarna vek sig under det massmediala trycket. "Hellre fria än fälla" är en enkel utväg.
Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson som mördaren. Flera andra vittnen pekar ut Pettersson vid eller i närheten av biografen Grand på mordkvällen, bland andra Joakims yngre bror Mårten Palme.
- Olof Palme fick ingen rättvis rättegång därför att han var Olof Palme. I jakten på hans mördare kom politiska medståndare och motståndare att hamna på olika sidor. Frågan är vad vad politiska sympatier och antipatier spelade för roll i domstolen? Här kan jag bara spekulera. Klart är dock att domen är förvirrad, säger Joakim Palme.
- Varför har ingen gjort en ordentlig analys av domskälen?

Framför allt lyfter Joakim Palme fram värderingen av bevis.
Under rättegången hördes bland annat två vittnesexperter, Astrid Holgersson och den världsledande minnesforskaren Lars Göran Nilsson. Holgersson ifrågasatte Lisbet Palmes förmåga att minnas och fick rättens gehör medan Nilsson ifrågasattes.
- Man kan fråga sig på vilka grunder. Här ägnade domen stor uppmärksamhet åt en brittisk kommission som var kritisk till vittnens förmåga att minnas, men som inte fått någon betydelse för brittisk rättsskipning.
- Det finns också ett grundläggande metodproblem i hovrättens bevisvärdering, säger Joakim Palme.
- Varje vittnesmål värderades enskilt. Det gjordes ingen sammantagen värdering. Forskningen säger att det är fel. Flera vittnesmål kan minska osäkerheten, men då behöver de vägas samman på ett systematiskt sätt. Domskälen har formulerats mot bättre vetande.

Jag frågar Joakim Palme om Olof var färdigarbetad som politiker eller om hade han nya lösningar i rockärmen. Jag tänker då särskilt på tal han höll om det rationella samhället, att socialdemokratin skapat ett samhälle med rationella fabriker, rationella skolor, men där man hade glömt människorna. Fanns det någon ny politisk strategi?
- Han hade åtminstone tänkt. Framför allt var det offentliga sektorn som han tyckte behövde öppnas upp och utvecklas. Han funderade också mycket över den ekonomiska demokratin, hur människor skulle få ökat inflytande.
Jag saknar honom förskräckligt, gör inte du det?
- Ja.
Dog inte socialdemokratin med Olof Palme? Jag tänker främst på hoppet, framtidstron och framför allt stoltheten över att vara sosse? I dag är just ingen stolt. Folk skäms ju nästan?
Joakim slår ifrån sig med händerna:
- Det vill jag inte säga.
Joakim slår ner alla försök till förbehållslös dyrkan av Olof Palme. Jag försöker pressa honom på att partiet har varit i kris sedan Olof dog, att medlemstalet rasat och att många anser att socialdemokratin aldrig fått någon värdig ersättare. Joakim instämmer inte.
- Det får stå för dig, säger han.
- Fast visst känner jag stor beundran och stolthet över min fars gärning.