Hat är en stark känsla, både för den som hatar och för den som blir hatad. Det är en komplicerat känsla, det är nog ett ord som vi kanske har lite för lätt för att ta till.
Som nu, med fokus på det som kommit att kallas "näthat". Arga människor som via internet får andra människor att må dåligt. Det är så klart inte alls bra.
Men är det internet som är problemet? Jag tror snarare nätet är en del av lösningen.
Att definiera hat är inte enkelt, det är en glidande skala som vi alla upplever olika. Det som för mig är en avvikande åsikt kan av någon annan upplevas som ett uttryck för hat. Sanningen ligger, som bekant, i betraktarens öga och därför måste vi ha respekt för de som känner sig utsatta. Men vi ska nog inte tappa perspektivet. Alla som lyssnar på "Ring P1" skulle kunna prata om radiohat...
Mänskligheten har alltid sett hat. Långt innan internet fanns extrema hatbrott. Ofta har individer utsatts för oprovocerat våld av diffusa skäl, ibland var det hela folkslag som skulle utrotas av anledningar som ingen längre kom ihåg. Man visste bara att man hatade. Helt utan hjälp av internet.
Men i dag kan internet kan bidra med är berättelser, dialog och förståelse. Om ett av de stora hatbrotten kan jag i dag läsa en Wikipedia-artikel som är lång som en liten bok. Den innehåller över 250 källförteckningar, ett 100-tal bilder och oräkneligt antal länkar till fördjupad läsning. Liksom alla andra artiklar på Wikipedia är den helt skapad av användare som du och jag, tillsammans. Kanske i förhoppningen att ett liknande utbrott av hat inte ska behöva ske igen.
Också vardagshatet bekämpas på nätet. Hela tiden. Minns till exempel Anton Abele som på Facebook startade ett upprop mot gatuvåldet. Det befriande inte världen från meningslöst våld, men det satte sökarljus på hatet och gav eko både i Kungsträdgården och i kungens jultal. Nätet svämmar över av solskenshistorier, nätkärlek och vardagshjältar. Och, så klart, en skopa hat. Det är ju människor där ute.
Så vad är egentligen nytt? Att pennan är mäktigare än svärdet tolkar de flesta av oss som något positivt. Ändå vet vi att det skrivna ordet också kan göra ont, kan såra som svärdet. Men där debatten då alltid handlat om språk, respekt, själva kärnan i ordens potentiella missbruk av makt - så verkar det helt plötsligt vara teknikens fel. Som om vi skulle diskutera pennhat.
Debatten i dag är märkligt och motsägelsefull. Där pennan och det skrivna ordet ofta cementerade gamla maktstrukturer låter internet oss riva barriärerna. Nu kan vi skapa orden tillsammans, vi kan göra det på ett demokratiskt sätt, i ett samarbete som mänskligheten aldrig skådat förr. Ett konkret exempel: var och en av oss kan kommentera en artikel i Expressen, vi kan dela på publikens uppmärksamhet. Det måste vi slå vakt om.
Om vi låter nätet få spelrum så lyfter det fram de goda rösterna. Det är aldrig de hatiska kommentarerna i Birros eller Skugges bloggar som får vingar och gör skillnad på nätet. Det är de goda rösterna, i både stort och smått.
Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga "we shall overcome". Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.
I de delar av världen där det fria ordet är begränsat leder utvecklingen till revolution. Här hemma leder den till en debatt om näthat.
