I går kom nya siffror från bilbranschens organisation Bil Sweden. Förra året avslutades med en rejäl uppgång i försäljningen av personbilar.
Det borde vara glädjande för det är ett tecken på att lågkonjunkturen har bottnat och vänt uppåt.
Det borde vara glädjande för att andelen miljöbilar slog rekord och det innebär att utsläppen från den svenska bilflottan blir klimatvänligare och renare.
Det borde vara glädjande, för Volvo tar både första och andra platsen och Saab hankar sig fram som nia.
Det lilla, i biltillverkningsmått mätt, skitlandet Sverige håller sig än så länge med en bilindustri som gjort avtryck över hela världen för sin spetsteknologi men mest för sitt säkerhetstänkande.
De svenska bilarna var och är stora och tunga eftersom de togs fram för vägarna i ett av Europas glesast befolkade länder med långa avstånd mellan jobb och hemort, och mellan nytta och nöje.
Så kom efterfrågekrisen och världens fordonsindustrier hamnade i akuta svårigheter.
Överallt riktades hjälpen för att få folk att köpa nya bilar, så hjulen skulle komma i gång och gynna det egna landets fordonsindustri.
Alliansen fick ta den stora smällen av en akut efterfrågekris. Eftersom ingen köpte bilar i hela världen köpte heller inga Saab eller Volvo. Men i Sverige finns ett underliggande personbilshat i politiken, högt som lågt och det har funnits i flera år, det har påverkat agendan.
Den svenska personbilsindustrin har varit motarbetad sen Miljöpartiet la ribban i debatten.
Grunden för Saabs och också Volvos kris grundlades av den socialdemokratiska regeringen som lät miljöstollarna få stort inflytande.
Vägarnas underhåll och utbyggnad bromsades. Biltullar infördes, en ny tunnel under Göta älv stoppades.
Saab och Volvo hamnade i strykklass när det gällde tjänstebilar och kommunernas bruksbilar.
Bara en sådan sak: I stället för att köpa det bilmärke staden lever på köpte till exempel Trollhättan tyska Opelbilar till kommunen.
I vilken annan stad i vilket annat land som helst skulle det ha slutat med kravaller.
I kommunfullmäktige och i miljönämnder drev och driver både miljö- och vänsterpartister en politik som går ut på att själva privatbilismen ska försvinna.
I Västsverige, fordonsindustrins vagga, är det mitt i fordonskrisen politiska skottpengar på bilister.
Det finns ingen som slåss för privatbilens unika möjlighet att skapa valfrihet. Det är ingen som bryr sig om att bilsemestern fortfarande är de LO-anställdas stora semestergrej.
Detta ska man ha i åtanke nu när Saabs och Volvos slutgiltiga öden avgörs.
Det är också nyttigt att tänka på när Mona Sahlin står i Trollhättan och klämmer fram krokodiltårar.
Eller när Miljöpartiets riksdagsledamot från Trollhättan säger att partiet stöder Saab.
Miljöpartiet och Vänstern vill göra det svårare och dyrare för vanligt folk att köpa, köra och äga en bil.
Det är troligt att en och annan i Fordonsland kastar pil på porträtt av näringsminister Maud Olofsson.
Men det verkliga hotet mot själva idén med privatbilen kommer från den rödgröna alliansen.
De hycklar att de slåss för den svenska bilindustrin.
Men gör allt för att ingen ska kunna köpa eller köra produkterna.
