Plötsligt blev jag kallsvettig och svimfärdig. Hjärtat rusade och det ständiga trycket runt bröstkorgen förvandlades till en huggande smärta som spred sig till magen, armarna och halsen. Luften i lungorna tog slut och jag trillade av stolen. Där låg jag på golvet och kippade efter luft. Allt jag kunde tänka var: "Nu dör jag."
Ni kanske har undrat hur det känns att gå in i väggen? Själv föreställde jag mig att det var som att cykla fort rätt in i en betongvägg. En krasch från ingenstans.
Men så här i efterhand har jag insett att det inte alls går till så. Det finns tecken , kroppsliga och mentala varningslampor som blinkar ihärdigt. Jag ville bara inte se dem. Det var som om jag länge stod och lutade mig mot en gammal murken trävägg. Jag hörde hur det knarrade, men ändå blev jag förvånad när det ruttna träet en dag gav med sig. Plötsligt fanns ingen vägg kvar. Och då föll jag.
"Panikångest", sa läkaren. "Nu måste du vila." "Aldrig i livet", sa arbetsnarkomanen Jessica och åkte hem för att förbereda Nyhetsmorgon. Jag blev förbannad när mina chefer tvingade mig att ta ledigt på obestämd tid. I ungefär tre dagar var jag arg. Sen la jag mig i sängen och där blev jag kvar. I nästan tre månader.
Det är svårt att beskriva vad som händer när hjärnan loggar ut. Man orkar ingenting, varken fysiskt eller psykiskt. Jag såg knappt på tv, läste inga tidningar och orkade inte träffa mina vänner. Dränerad på kraft och energi. Tömd på både liv och lust. Men jag lyckades hitta vägen tillbaka och det jag behövde var helt enkelt tid. Ledig tid. Och någon annan som tvingade mig att ta den. Min hjärna loggade ut och startade om, och efter tre månader kände jag att jag längtade tillbaka till jobbet.
Så här i efterhand vill jag inte säga att jag blev utbränd. Snarare vidbränd. Som när man lägger handen på en varm platta, men hinner rycka undan den innan man får bestående brännskador. I dag är jag tacksam för att kroppen sa ifrån i tid. Mjukvaran slutade fungera och tack vare det kunde jag rädda hårddisken innan det blev totalt haveri.
Jag känner de som råkat värre ut. För många år sen hade jag en kollega på OTW som hette Pär-Ola och han var sannerligen ett unikum. Han jobbade hela tiden, dygnet runt. Klev upp klockan fyra, käkade ostschnitzel och potatisgratäng till frukost, och matade sedan maniskt texter dagarna i ända. En dag stod Pär-Olas plats tom och han kom aldrig tillbaka. Han hade visst gått in i väggen. Det sades att han flyttade till Schweiz.
Men så en dag, många år senare, dök Pär-Ola upp igen. Fast nu hette han Jonas Jonasson och hade skrivit en bok som hette "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Han kom tillbaka trots allt, fast som någon annan - i dubbel bemärkelse. Och nu är vi kolleger igen som sommarkrönikörer här i Expressen.
Det händer fortfarande att jag hör den gamla fuktskadade väggen stå och knarra. Men numera känner jag igen kroppens signaler och backar direkt. Jag har insett att om man tackar ja till allt roligt blir till slut det roliga tråkigt och jobbigt. Så det lilla ordet "nej" har blivit mitt mantra. Det svider ibland, men det är värt det. För känslan av att falla handlöst genom en rutten trävägg, den vill jag aldrig mer uppleva.
