"Vi säljer inte trav med bröst!" De orden kom från en upprörd TV4-chef i ett samtal med min chef på produktionsbolaget OTW efter en av mina första travsändningar. Jag hade på mig en tunn, tajt tröja, det blåste ute - och ja, man kan väl säga att det var styv kuling på mer än ett håll... Det är fascinerande hur dessa fettknölar, vars främsta funktion är att agera mjölkfabrik, kan engagera och provocera.
Charlotte Perrelli och jag hör till den lilla exklusiva skara som har toppat kvällstidningarnas löp med "Brösten växte i direktsändning."
I mitt fall var det på Fotbollsgalan 2005. Min förstfödde var bara fyra månader gammal och på galadagen hade jag ingen möjlighet att amma. Döm om min förvåning när jag i en reklampaus skulle byta om till galaklänning och brösten knappt fick plats. Och problemet blev inte direkt mindre den nästföljande timmen. Nix, det (de) blev snarare enormt mycket större och snacket dagen efter handlade mest om MINA guldbollar. Jag konstaterade smått förfärat att jag hade orsakat en bröstchock.
När man jobbar som artist eller programledare får man vara beredd på kommentarer om sitt utseende, det kommer på något sätt med jobbet. Men att två ganska små, ursugna och hoppbackeliknande b-kupor på en tvåbarnsmamma kan orsaka ramaskri, nej det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det var dock precis vad som hände mig efter en "Let's dance"-sändning i våras. Jag bar en vacker Lars Wallin-klänning med ganska vågad urringning. På Twitter frodades snart hånfulla kommentarer om min byst.
Hur i hela friden hade jag mage att ha så små och hängiga tuttar? Och dessutom fräckheten att inte ens försöka dölja det! Av reaktionerna att döma var det inte alls okej.
Jag växte upp när killarna tapetserade väggarna med Samantha Fox och Sabrina. Två naturliga bystdrottningar som några år senare följdes av Pamela Anderson och hennes allt annat än äkta jättefotbollar. Men när jag själv började få bröst i tonåren tyckte jag det var döpinsamt och försökte dölja det på alla sätt och vis.
Jag försökte till och med banka på dem, liksom slå tillbaka dem in i kroppen. Senare har jag tänkt att det kanske var därför de aldrig blev särskilt stora. Och uppenbarligen bankade jag lite mer på det högra.
Jag har givetvis också påverkats av samhällets fixering vid stora bröst. För ungefär ett år sen lekte jag med tanken att kanske fylla i det mina barn sugit ut, jämna ut de där hoppbackarna lite. Och för att känna hur det kändes så gick jag runt en dag med stora silikoninlägg i behån.
Herregud, jag kände mig som en vandrande strippklubbsannons. Blev svettigt nervös av alla blickar som aldrig sökte sig högre upp än i brösthöjd. Nej, det var helt enkelt inte jag. Så de får nog sitta där de sitter, mina två små kamrater.
Jag vet många, både vänner och kolleger, som har fixat brösten. De är fler än ni tror. Ni skulle aldrig gissa vilka de är och säkert förvånas om ni visste.
Kära systrar, jag önskar att ni kunde sluta smussla om era ingrepp. Snart tror väl alla män och kanske framför allt - alla unga tjejer - att riktiga bröst ser ut så där. Opåverkade av tyngdlagen, runda, fasta. Och är det inte så, ja då duger man inte.
