Jag kör nercabbat och försöker få håret att fladdra i vinden istället för i munnen. Solglasögonen matchar klädseln och jag drack champagne i förrgår. Jag skriker att jag har varit groupie, eller snarare någon slags personlig assistent, på Diggiloo i säkert tre dagar och det är himla körigt just nu. Glamouröst liksom. Jag har vikt två par kalsonger och blivit överfallen av en dvärg, eller jag menar småväxt, på tåget utanför Mörrum på väg söderöver. Först killade han mig på fötterna. Sen försvann han på ett Twin peaks-artat sätt.
Dag två är det premiär. Jag ska få sitta bredvid Jessica Anderssons bästis. Tänker att hon säkert är urtjusig och har tagit på mig ett par glittriga sandaler som var dyra före rean. Det börjar regna. Eller är det havet som har höjt sig? Sandalerna smackar i leran och det strilar vatten ner genom vänstra byxbenet. Sandalerna är döda men Lasse Holm ser ändå glad ut efter det att han vurpat i halkan på scen och slagit huvudet i förstärkaren.

Dag tre är vila. Brolle är på hotellets drivingrange. Jag sätter snabbt på mig den vita kepsen och ser till att bollarna på strumporna pekar korrekt bakåt. Golf glittrar fortfarande med rätt attribut. Tar dock i för mycket och gör en luftpastej men hoppas att Brolle tolkar det som en provsving. Sen stoppar han i poletten i bollmaskinen utan att sätta en hink under vilket får mig att känna mig mindre fånig.
Dag fyra skiner solen. I paus kommer det fram en tant som tror att jag är Jessica Andersson. Mumlar ödmjukt att "Nej, men jag syns ju lite då och då på tv". Tanten tittar snett och ber sin man ta ett kort av Mojjes fru. Nästa gång låtsas jag att jag är Jessica. Råkar dock stava med K.

Nästa morgon ringer mamma och undrar om jag känner mig ung och fri. Jo, svarar jag på sjätte dagen nyss uppstigen för att återigen byta hotellrum och se roddarna packa upp riggen som de för sex timmar sedan använde tre timmar till att packa ner. Sen ringer exet och undrar om barnens gummistövlar och lägger fram ett komplicerat byte av barnveckor.
Tänker att det var länge sedan jag tänkte. Någon annan bestämmer och bokar och ansvarar. Förstår plötsligt begreppet glamourmodell och att glamour är allt som är befriat från trivia. Beslutar mig för att fortsätta att inte tänka.
På sjunde dagen börjar jag känna mig osäker på hur jag ska rapportera tillbaka till P och frågar Sara Löfgren om hennes tolkning av glamour. "Att få vara hemma", säger hon med ett snett leende. Sen går hon ut på scen och rockar kroppkakorna ur ölänningarna.
Jag anar att glamour är något som existerar i mellanrummet mellan den egna verkligheten och de rum dit man inte har tillträde. Sist i kön till innestället. I ljuset av 40-tummarens pimpade verklighet och i längtan från strålkastare till falukorv och tvättmaskin. Och mellan första parkett och scenkanten. Glamour som subjektiv omöjlighet. Mitt oglamourösa liv.

Dag åtta. Samma show. En ny publik. Neonblommorna glittrar och strålkastarna sveper genom regndropparna som blir skimrande pärlor när Arja kliver ut i havet av människor. Gudinnelikt tackar hon livet och befriar de dödliga från kölden och vätan. Hon är allt som inte är ett par dyblöta jeans och smackande sandaler. Hon är glamour och jag älskar varje sekund.

Jenny Östergren