Bygg inget nytt däck på semestern, anlägg ingen perennrabatt och fimpa dunkfyllan hos grannen.
Det enda sättet att rädda familjen, och sig själv, från undergång är att sova.
Varje fredag när studioljusen släcks kommer det existentiella tvivlet. En misslyckad fråga från den fyra timmar långa sändningen lägger sig som en pinsam dimma i frontalloben. De, säkert välmenande, tittartipsen om skönhetsoperationer programledaren borde genomgå blir en uppmanande sanning och på det hela taget är framtiden ett stort svart hål. Tre arbetsdygn med purrning i ottan och jaget blir som dallrande svartvinbärsgelé i kastvind. I telefon med Telias kundtjänst- dator börjar jag gråta. Hon låter så snäll.
"Gå och lägg dig" säger han som inte behöver gå upp halv fyra på morgnarna och fortfarande har kontakt med verkligheten. "Du behöver sömn."
Ja. Sannerligen. Vad vi alla behöver sova.

När jag lägger i trean på Centralbron på väg till jobbet i vargtimmen har jag för länge sedan slutat romantisera över stadens lugna rytmisk andning. Det handlar snarare om en hackande hosta bakom skumt upplysta fönster.
Tonåringen som vänder på dygnet och bara ska slitsa upp ytterligare en dvärg i rollspelet innan rullgardinen dras ner. Hårdgrillade korvar som langas ut med grusiga ögon till nattfjärilarna vid Stureplan medan den vita skåpbilen svänger upp på Lidingövägen på väg mot partihallarna för dagens grönsaksinköp. På Södersjukhuset lyser ljusen som alltid. På natten lever döden.
Men mest av allt tänker jag på män och kvinnor som ligger och vrider sig i sängen. På den armé av svettiga människor som stirrar ut i nattmörkret och känner gelen dallra i sitt inre. Hur ska det gå? Med presentationen, skatten, kärleken och barnen? Och varför kan jag inte sova när det skulle få mig att klara presentationen, skatten, kärleken och barnen?
Likt en svinaktig pandemi har sömnstörningarna spridit sig i vårt 24/7 samhälle. En tredjedel av alla svenskar upplever att de har en störd nattsömn. Störd nattsömn ökar risken för diabetes, övervikt, depression, cancer och en alldeles för tidig död bakom ratten. Dessutom ökar det risken för ett kasst liv i största allmänhet. Ett liv som monster.

"På natten råder undantagstillstånd. Det som sägs gäller inte", säger väninnan som kommer dragandes på åttamånadersbebisen med ett grått uttryck i ansiktet. Jag kan se dallret. På underläppen. Jag kämpar med minnet från den natt med tre vakna barn under tre år då jag hör mig själv säga det mindre välformulerade "Håll käften ungjävel" till en älskad liten. Jag är fast besluten att aldrig mer bli så utmattad.
Samtidigt är uthållighet dygden, som trots en parallell rörelse av balans, förföljer oss in i den oroliga sömnen. Margaret Thatcher sov visst bara fyra timmar per dygn. Cool! Barnen väcker oss arton gånger per natt men det går över om tio år och förhoppningsvis håller vi ut, och kanske ihop. Guldstjärna!
Den gamle Napoleon sa en gång att segern går till de mest uthålliga. Ska vi räkna liken på slagfältet?

Det rasslar i björken utanför fönstret. Låt oss dra fram var sin orange frottémadrass och vila i sommaren. Nära och länge. Det finns ingen quick fix till ro i själen men sömn är en förutsättning för att nå någon slags fast mark. På lördagsmorgnarna vaknar jag oftast med baksmälla. Av åtta timmars sammanhängande sömn. Det är lätt att tänka. Och mycket lätt att somna om.

Av: Jenny Östergren