Chockbeskedet kom den 22 mars i år. Yrkesjägaren Erik Mararv, 26, satt på huvudcampen i sin safaripark Cawa i Chinko-dalen i sydöstra delen av Centralafrikanska Republiken när en av hans anställda ringde - och berättade att han hade upptäckt fem ihjälslagna guldvaskare vid bäcken Ngunguinza.

- Jag ringde omedelbart till parkens chef David Simpson på satellittelefonen och bad honom att bege sig till bäcken för att se vad som hade hänt. I samma stund tog jag kontakt både med polis och militär och anmälde det, säger Erik när Expressen träffar honom.

Safariparkens engelske chef och pilot, David Simpson, 24, var långt inne i det arrenderade området som består av två miljoner hektar savannmark och regnskog. Simpson och tre andra lokala medarbetare höll på att bana en ny jaktstig i skogen.

Det var han som hade skickat en anställd vid namn Saint-Clair till bäcken, som är en inofficiell guldgruva belägen i Eriks safaripark, för att se om guldvaskare hade återvänt dit. Saint-Clair gjorde den hemska upptäckten - och larmade Erik.

Safariparken , som försörjer upp till 10 000 människor , är nu stängd på grund av massakern vid bäcken.

Expressen möter Erik på hans altan i Bangui där han sitter och dricker kaffe med utsikt över kullarna. Det är svensk sommarvärme med afrikansk jorddoft i luften. Utanför lastar arbetare in stora metallkistor i en lastbil. De innehåller troféer som ska skickas till jägare i USA och Europa som skjutit vilda djur i Eriks safaripark och jaktområde utanför samhället Bakouma. Det är samma område där Saint-Clair hittade de massakrerade guldvaskarna.

- Det går ett rykte i byarna runtomkring att en vit man vaskade guld i bäcken under kolonialtiden och att han hittade stora mängder guld. Sedan dess har tjuvjägare och bybor letat efter lyckan i guldvattnet, berättar Erik.

Torsdagen den 22 mars förvandlades bäcken till en förbannelse över hela området. Först hittades fem döda män. De låg i en halvcirkel, var delvis nakna och hade fått sina ansikten sönderslagna så att det inte gick att känna igen dem.

Senare hittades ytterligare åtta kroppar i närheten. Sedan dess är Erik misstänkt för anstiftan till mord, medan David tillsammans med elva lokalanställda är misstänkta för mord.

Erik är tillfälligt ute på sjukpermission, men sitter i husarrest. David och de elva andra anställda är inspärrade i högsäkerhetsfängelset i Bangui.

Huvudcampen där Erik befann sig ligger cirka åtta timmar med bil från platsen för massakern.

- Jag skickade mina bilar till Bakouma och hämtade polis och militär. Det hade redan blivit kväll. Vi avvaktade till nästa dag innan vi drog ner till bäcken, säger Erik.

Men redan samma dag begav David sig och tre anställda till området - och de döda männens sargade kroppar.

David Simpson har suttit i fängelset i Bangui i tre månader. Han har det bättre än andra fångar. Han delar cell med bara ett tiotal andra män medan de andra får trängas ihop i stora grupper. Ett kohuvud grillas på öppen eld på fängelsegården. Fångarna lagar gryta av köttet.

Från Davids cell på övervåningen ser fängelset ut som ruiner. Taklösa väggar med taggtråd för att stoppa eventuella flyktförsök. Säkerhetsfängelset består av sju olika avdelningar som fångarna själva har gett olika namn till. De som sitter i Irakavdelningen viftar glatt när de ser David som är den enda vita mannen i fängelset.

på nästa uppslag

Fortsättning från

föregående uppslag

- Direkt efter att Saint-Clair larmade Erik tog jag mig ner till bäcken med tre medarbetare. Kropparna hade legat i den fuktiga värmen djupt ner i dalen i minst två dagar. Stanken var oerhört kraftig. De hade dödats med träpåkar. Mördarna gav männen var sitt machetehugg i nacken för att vara säkra på att de dog, berättar David.

David och hans tre medarbetare hade precis nått fram till massakerplatsen när fyra män från Bakouma kom till bäcken för att vaska guld.

- De fyra guldvaskarna trodde först att vi stod bakom massakern. Medan mina tre medarbetare misstänkte att guld­vaskarna var skyldiga. Alla började skrika hysteriskt mot varandra. Jag försökte lugna ner dem, säger David.

David lyckades få de hysteriska männen att inse att massakern utfördes av andra. Tre ur guldvaskargruppen gick med på att följa med David till närmaste kamp för att få mat och övernatta där.

David och de andra männen över­nattade på närmaste camp medan Erik avvaktade tills nästa morgon innan han och patrullen drog till bäcken.

Erik Mararv är son till ett missionärs­par som har levt i Afrika i många år. Själv är han född och uppvuxen i Centralafrikanska Republiken. Han upplever landet som sitt hemland lika mycket som Sverige.

Erik var bara sex år när hans pappa tog med honom på en jakttur i Afrikas skogar. Sedan dess är hans passion jakt och vildmark. Han började som jägarlärling när han fyllde 16 och tog sin yrkesjägarexamen när han fyllde 18. År 2006 arrenderade han två miljoner hektar mark som består av savannområden och regnskog. Där han byggde sitt jaktområde och sin safarikamp.

- Det som började som passion blev med tiden en viktig inkomstkälla för lokal ­ befolkningen. Verksamheten försörjer uppemot tiotusen människor. Jag kunde ha blivit läkare eller något annat i Sverige, men jag vill känna att jag bidrar med något stort. Jag vill skapa en märkbar förändring, säger Erik.

Yrkesjägare som vill avsluta sina jakt­resor kommer till Cawa. De jagar de leopard, lejon, antilop och skogssvin i en av Afrikas mest oåtkomliga skogar.

- Vi flår djuret, saltar skinnet, och packar in troféerna för att senare exportera det till kunderna. De flesta kunder kommer från USA och Centraleuropa, berättar Eriks hustru, Emelie Mararv, 27.

De märkte under åren att det pågick tjuvjakt i området. Förra året när de skapade en skogsstig till bäcken, "guldvattnet", passade många bybor på att utan tillstånd ta sig till bäcken för att vaska guld. Den massakrerade gruppen sökte också efter guld.

- Jag, David och en militärpatrull på ett 40-tal soldater kom fram till massakerplatsen på eftermiddagen nästa dag. Det var fruktansvärt. Det gick inte att känna igen vilka de mördade var, förutom två som hade jobbat hos mig tidigare, säger Erik.

Väl framme föreslog David att de skulle leta vidare nere i dalen för att se om det fanns fler döda.

- Precis som jag trodde hittade vi först fyra döda och ytterligare tre kroppar en bit bort från bäcken. Det var idiotiskt av mig att be militären att leta vidare. De började misstänka att jag kanske hade något med massakern att göra, jag kunde ju gissa var kropparna låg, säger David.

Både David och Erik är övertygade om att de kommer att bli frikända men att "olyckliga omständigheter" gjorde att de blev misstänkta för mord.

I Centralafrikanska republiken, precis som i många andra afrikanska samhällen, tror människor på häxmagi. Efter flera misslyckade försök för att få folk att sluta komma till bäcken kom David på en, som han trodde, genialisk idé. Bara en månad före massakern körde David tillsammans med fem anställda ned till bäcken. De hade med sig en liten låda som innehöll tre kranier av plast, en flaska matolja och färgsprejburkar.

- Några män stod och vaskade guld. Jag varnade dem att jag kommer att utföra häxritualer som får allt guld att försvinna för evigt, säger David.

Davids medarbetare som kom med lådan är muslimer och kallas "antizarangina", en benämning på dem som har rykte om sig att ha magisk kraft och inte bli träffade av rebellers kulor. De lade boxen försiktigt på gräset intill bäcken. Tre anställda smorde in sina händer med matolja långsamt och metodiskt. En efter en lyfte de upp var sin dödskalle mot himlen.

- Du skulle ha sett guldvaskarnas ögon. De var jätterädda och stirrade förskräckta på vad antizarangina gjorde, säger David.

Dödskallarna lades ner på marken, en av de anställda klottrade några ord på arabiska och allt guld "försvann". Alla människor i Bakouma och även i byarna runtomkring hade hört talas om den numera förhäxade bäcken. Men den påhittade ritualen fick ödesdigra konsekvenser.

En man som sprang tillbaka till Bakouma från bäcken började sprida rykten om att det var David som stod bakom massakern. Eftersom alla kände till historien om hur David hade förhäxat bäcken, blev de lätt över­tygade om vem den skyldige var.

- Han spred olika rykten, bland annat att vi hade gett de mördade, mat som innehöll sömnpulver och när de somnade slog vi ihjäl dem. Nu i efterhand inser jag att det var dumt att låtsas som om jag hade förhäxat bäcken, säger David.

Erik, David och elva andra personer arresterades och ställdes inför rätta misstänkta för mord och anstiftan till mord. Men i en utredning slår människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) fast att den ugandiska terrorgruppen Herrens motståndsarmé (LRA), som leds av den ökände krigsherre Joseph Kony, ligger bakom massakern.

- LRA:s attacker på civila under juni månad tyder på att det är de och inte de fängslade Cawa-anställda som står bakom samma grymheter som skedde i mars, säger Ida Sawyer, utredare på HRW.

LRA har sedan 2008 varit aktiva vid gränsbältet mellan Sydsudan, Kongo, Uganda och Centralafrikanska republiken. Enligt HRW misstänks gruppen för mord på minst 2 600 civila under de senaste fyra åren. Förra året skickade USA en kommandostyrka på 100 soldater för att hitta och arrestera Joseph Kony, utan att lyckas.

Samtidigt som HRW kom med sin rapport, avslöjades i Bangui hemliga planer på en kupp mot landets president. Enligt kuppmakarnas planer skulle justitieminister Firmin Feindiro bli premiärminister.

- Firmin Feindiros bror, Laurent Feindiro är borgmästare i Bakouma. Efter den misslyckade kuppen kom det fram att Laurent backade upp de människor som illegalt letar efter guld i området och han i sin tur fick skydd av sin bror, säger Erik.

Erik bedyrade sin oskuld hela tiden. Efter sju veckor i fängelset tog själve justitieministern kontakt, hävdar han.

- Han ville ha 40 000 euro i mutor för att lägga ner fallet. Jag gick inte med på det. Jag fick senare veta att de mördade männen jobbade för borgmästaren. Han hade intresse av att lägga skulden på mig för att både pressa mig på pengar och få mig att betala blodspengar till anhöriga, säger Erik.

Efter två tvivelaktiga utredningar gick domstolen med på att en tredje utredning görs av en oberoende åklagare.

- Utredningen är klar sedan ett par veckor tillbaka, men åklagaren blev sjuk. Det är bara några formaliteter som är kvar innan vi bli frikända, säger Erik.