"Han var så glad, så jäkla full av energi", säger pappan som föll ner i ett svart hål efter sonens död. Foto: Anna-Karin Nilsson"Han var så glad, så jäkla full av energi", säger pappan som föll ner i ett svart hål efter sonens död. Foto: Anna-Karin Nilsson
"Han var så glad, så jäkla full av energi", säger pappan som föll ner i ett svart hål efter sonens död. Foto: Anna-Karin Nilsson
William Kvickström var den glada killen som älskade att meka med bilar. Utåt. Inom sig bar han på en ångest som en dag tog överhanden. Foto: Anna-Karin NilssonWilliam Kvickström var den glada killen som älskade att meka med bilar. Utåt. Inom sig bar han på en ångest som en dag tog överhanden. Foto: Anna-Karin Nilsson
William Kvickström var den glada killen som älskade att meka med bilar. Utåt. Inom sig bar han på en ångest som en dag tog överhanden. Foto: Anna-Karin Nilsson
Det går inte en dag utan att mamma Linda och pappa Magnus tänker på sin son. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSENDet går inte en dag utan att mamma Linda och pappa Magnus tänker på sin son. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Det går inte en dag utan att mamma Linda och pappa Magnus tänker på sin son. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Linda och Magnus med barnbarnet Liam som William skulle ha varit morbror till och som blev storebror i dagarna. Foto: Anna-Karin NilssonLinda och Magnus med barnbarnet Liam som William skulle ha varit morbror till och som blev storebror i dagarna. Foto: Anna-Karin Nilsson
Linda och Magnus med barnbarnet Liam som William skulle ha varit morbror till och som blev storebror i dagarna. Foto: Anna-Karin Nilsson

"Jag tror inte att William ville dö men i stunden orkade han inte"

Publicerad

Tre i veckan, en varannan dag.

Så många barn och ungdomar avslutar sina liv självmant.

Till skillnad från resten av Norden ökar självmorden bland de unga i Sverige.

Inte ens när Linda Kvickström krossade fönstret för att ta sig in, fanns tanken i huvudet.

Att hon skulle hitta sin 15-årige son död i garaget. William med ögon som brukade glittra.

När jag pratar med pappa Magnus första gången har han andan i halsen.

– Kan vi höras om en stund. Jag är på BB, jag har precis blivit morfar, säger han på ringande norrländska.

Det betyder att William skulle ha varit morbror nu.

Men det blev han aldrig, han fick inte ens ta det efterlängtade körkortet.

På Facebooksidan som lever kvar kan man följa en till synes vanlig tonårskille i en mindre stad i Norrland.

"Ne nu tar man en Redbull", skriver William Kvickström när han har mekat klart med sin EPA-traktor.

"Du kommer ju dö unge, sluta me de där!", kommenterar en kompis.

När han ber sina vänner beskriva hans egenskaper får han svaret:

"Att du väcker en på morgonen när man håller på att försova sig till jobbet genom att tokvarva crossjäveln".

Det sista inlägget på Facebook är en svartvit bild där han kysser en flicka med den glada nyheten "in a relationship" (23 likes).

Det är den 7 april 2014.

Fem dagar senare hittas William Kvickström död i sitt garage hemma i Jokkmokk.

William var bara 15 år när han avslutade sitt liv.Foto: Anna-Karin Nilsson

"Att behöva begrava sitt eget barn"

– Så här såg han ut jämt, oljiga händer, meka var hans allt, säger Magnus Kvickström, 41, och pekar på bilden i huset vid dungen på Lidingö dit familjen valde att flytta efter det som hände.

– Det handlade inte om att fly, mer om en omstart. Våra flickor, Williams systrar, hade flyttat till Stockholm och vi ville bli en familj igen, säger Linda Kvickström, 45, och berättar om aprildagen som förändrade allt.

Hon och Magnus hade varit på begravning och tagit farväl av en barndomsvän till Magnus som gått bort i cancer. Linda hade svårt att skaka av sig bilden av den bedrövade mamman vid kistan och sa till sin man på vägen från kyrkan:

– Det där vill jag aldrig vara med om, att behöva begrava sitt eget barn.

– Det fanns inte i mitt liv.

Det fanns inte i Magnus liv heller när han en stund senare träffade sin pojke utanför det pedantiskt städade garaget där han höll till varje dag.

– Jag minns exakt hur han var, han var så himla glad. Han sa att han skulle hjälpa mig att lasta virke på släpvagnen och så berättade han att han hade lärt sig nån ny grej med mekningen. "Pappa, nu fixar jag det som jag var så dålig på".

– Jag svarade "Du är int dålig William".

Det fanns varken i mammans eller pappans medvetande när Linda två timmar senare ringde Magnus och undrade om William har ändrat koden till garaget, utan att veta att sonen medvetet hade brutit strömmen för att ingen skulle ta sig in.

– Du kan vara lugn, svarade Magnus. Han var så glad.

Hustruns skrik genom telefonluren minuter senare glömmer han aldrig.

Psykisk ohälsa bland barn ökar

Expressen har de senaste dagarna berättat om Bris alarmerande rapport om psykisk ohälsa bland barn och unga, samtalen till den ideella barnrättsorganisationen handlar i högre grad än tidigare om depression, ångest, och självmordstankar.

Var sjätte timme tar en människa sitt liv i Sverige, men medan det i självmordsstatistiken generellt har märkts en nedgång på senare år, ser siffrorna bland barn och unga motsatt ut.

Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) tog 155 barn och ungdomar upp till 24 år, sina liv 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot sju året innan).

Bland män 15-44 år är självmord den ledande dödsorsaken.

William som liten.Foto: Anna-Karin Nilsson

Fyra månader innan sin död fick William diagnosen

Varför William Kvickström ville dö (ville han ens det?) har hans föräldrar försökt att lägga pusslet till i snart tre år, utan att få ihop alla bitar.

– Så jäkla full av energi, säger Magnus Kvickström.

Körde fyrhjulning så att hjulet lossnade och han landade på tänderna i asfalten, hoppade i de högsta hoppen och som svarade "äh, då kan vi lika gärna skita i det" om hans storasyster sa att det skulle ta tio minuter innan hon kunde hämta honom.

– Titta här, han hade sådant glitter i ögonen, säger Linda Kvickström och håller upp en inramad, nybadad William i åttaårsåldern.

– Ofta om jag drömmer om William ser jag honom framför mig som liten. Jag tror att det är för att jag vill se honom så, när han var glad och världen fortfarande var bra för honom.

För det hände något i ögonen. Han var 12-13 år. De märkte, men förstod inte allvaret.

– Han blev mer tyst och ledsen. Han kom i puberteten tidigt, växte massor och fick mustasch först av alla. Jag tror att det var där han började att förändras, berättar mamma Linda.

– Dessutom fick han jättesvårt i skolan. När han var yngre och det kröp i kroppen kunde han ändå sitta kvar men när han blev äldre gick det bara inte.

De var på otaliga utvecklingssamtal, gjorde tester och propsade på utredningar.

– Men det hände ingenting, säger Magnus. Allt tog sådan tid.

I december 2013, fyra månader innan han stängde in sig i garaget, låste livet ute, fick William sin diagnos, adhd.

William älskade att meka i garaget.Foto: Anna-Karin Nilsson

Föräldrarna berättar att sonen tyckte att det var skönt att få en förklaring.

– Men att han hann bli 15 innan han fick sin diagnos gjorde att han fick gå hela sin skoltid och känna sig annorlunda. Dessutom fick han samma höst veta att han hade grav dyslexi, konstaterar Linda.

– Jag säger inte att det var på grund av skolan som han tog livet av sig men det var i skolan som han kände sig annorlunda och utanför. Jag tror inte att han ville dö men just i den stunden orkade han inte leva.

"Han var extra orolig i kroppen de sista dagarna"

William fortsatte att vara glad in i det sista, utåt, han hade tjejer och kompisar, men det skrek allt högre inne i den gängliga 15-årige kroppen.

– Det var aldrig lugnt. Han brukade säga, "ni vet inte hur det känns i mitt huvud". Saker som vi vuxna tänkte skulle "gå över", mindre saker, blev jättestora för William.

– Nu i efterhand har jag tänkt på att han var extra orolig i kroppen de sista dagarna, han ville åka hit och dit och hade massa projekt. Vad det för att skingra tankarna? För att stoppa sig själv?

De får aldrig veta.

Över 500 släktingar och vänner kom till Jokkmokks kyrka för att ta farväl av pojken som älskade att meka, efteråt blev det raggarrunda i stan.

Direkt bestämde sig familjen för att vara öppen med vad som hade hänt.

– Viktoria, vår äldsta flicka sa "behöver vi skämmas över att William tog sitt liv?". Men vi hade inget att skämmas för.

Det var världen som var för hård mot William, menar Linda Kvickström.

– Man får inte vara annorlunda, man ska vara framåt och kunna ta plats, i livet och på sociala medier. Samhället slår hårt mot människor som inte mår riktigt bra.

Finns det något som hade kunnat förhindra, undrar jag, och svaret kommer direkt från pappa Magnus.

– Rätt medicin.

Wiliam fick diagnosen adhd, precis som sin pappa.Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

"Det borde finnas en slags manual som skolan följer"

Han vet, säger han, för han har samma diagnos som William hade, adhd, plus att han är bipolär. Sonens död gjorde honom så trasig att det tog två och ett halvt år att resa sig, långa perioder har han varit inlagd på sjukhus.

– Flickorna och Linda fick rådda med allt. Hur väljer man gravsten till sitt barn? Vad ska en femtonårig kille ha för kista? Jag klarade det inte. Jag kunde inte hantera hans död. Jag ältade och ältade.

– Jag klarade inte att titta på honom när han var död heller. Jag visste att jag inte skulle kunna leva vidare med den bilden.

Men trots att de har varit öppna med Williams dödsorsak har de upplevt, inte bara ett tabu hos omgivningen, men en "fullständig oförståelse" från samhället. De enda förutom vänner som kom hem efteråt, var en präst, "inte ens ett nummer till en krisgrupp".

Och från skolan var det tyst.

– Det borde finnas en slags manual som skolan följer om det händer något sådant. När Williams klass på sommaren gick ut nian var den enda som hörde av sig hans resurs Lena som skickade en bild, i övrigt inte ett ljud.

– Samtidigt som vi visste att det hade varit hans största dag i livet.

Hur hade William varit som 18-årig nybliven morbror, om han fått leva?

– Rolig, han hade ett stort hjärta, säger mamma Linda.

– Muskligare, säger Magnus och skrattar till.

– Han sa alltid "farsan, jag kommer att bryta ner dig en vacker dag, bara så du vet".

 

Läs samtliga delar i serien #psykbryt, som belyser psykisk ohälsa bland unga, här.

 

Här får du hjälp

Bris: 116 111, bris.se. Vuxentelefon: 077-150 50 50.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Svenska föreningen för psykisk hälsa: sfph.se
Föräldratelefon: 020-85 20 00.

Röda Korset: redcross.se. Telefonjour: 0771-900 800.

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu. Telefonjouren: 08-34 58 73.

Kuratorn: De vuxna har ansvaret att hjälpa

Tips från Bris kurator Catarina Nylund till barn som är oroliga för en kompis som kanske pratar om självmord eller mår dåligt

# Om din kompis har självmordstankar så är det allvarligt och hen behöver hjälp. Men det är aldrig ditt ansvar att helt själv hjälpa din vän.

# Försök få din kompis att ta hjälp av vuxna. Det är de som har ansvaret att hjälpa.

# Vill din kompis inte ha hjälp av vuxna så sviker du inte hen om du berättar för en vuxen ändå. Tvärtom gör du helt rätt.

# Att har en vän som bryr sig är viktigt när man mår dåligt. Att du finns där räcker långt.

# Ta hand om dig själv! Mår du också dåligt blir det svårt att vara ett stöd.

Bris arrangerar stödhelger

År 2016 handlade 7 procent av Bris nästan 25 000 kontakter med barn om självmord. Många av samtalen är barn som är oroliga för någon i sin närhet.

Förutom att Bris ger stöd till barn via chatt, mejl och telefon arrangerar Bris stödhelger för familjer där en förälder har tagit sitt liv. För barn som förlorar en förälder i självmord är risken större att barnet själv utvecklar psykisk ohälsa om hen inte får rätt stöd.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag