- Notera särskilt världsmästarna, säger han med en nick in mot arbetsrummet.
Där, på ena väggen, hänger en bild på Italiens fotbollslandslag.
Bredvid finns en samling med diplom, utmärkelser Marcus Birro vunnit som författare, radioprofil, krönikör. Två av dem - som "Årets sportkrönikör" och "Årets sportbloggare" - har han fått för sina texter i Expressen.
- Jag har ingen utbildning. Det gör mig varken bättre eller sämre än någon annan, men kanske annorlunda, funderar han.
- För mig är det ingen skillnad om jag skriver om Francesco Totti, Marcel Proust eller Joakim Thåström. En invandrarkille som gillade fotboll kom fram till mig för nån vecka sen: 'Jag hatar poesi, du vet. Men det du skriver är bra.' Jag svarade: 'Men det är poesi. Jag har lurat dig!'
I fortsättningen blir det ännu mer poesi i Expressen. På onsdag debuterar Marcus Birro som krönikör på nyhetsplats.
- Det känns stort. Expressen och krönikörer har ett speciellt förhållande, har jag förstått. Tidigare var min inställning till kvällstidningar lätt kulturellt snobbig, men de senaste åren har jag reviderat min uppfattning fullständigt. Jag tror att om man vill beröra människor på djupet gör man det bäst i en kvällstidning - om man vågar vara all-varlig, humoristisk och innerlig.
Vilken sorts krönikör vill du vara?
- Det jag skriver ska vara aktuellt, kopplat till det som händer i Sverige och omvärlden. Och jag kommer att vara lojal med vad jag tycker, tänker och känner. Moral handlar inte om att tala om för andra hur de ska leva sina liv, utan att stå för sina åsikter utan att snegla på alla andra. Jag är inte så ängslig av mig.
Vad läser du helst i Expressen?
- Jag läser ofta skribenter som utmanar mig, som inte tycker precis som jag själv. På sista tiden har jag läst Johannes Forssberg på ledarsidan, som skrivit om aborter och katolicismen på ett väldigt bra sätt.

Menar allvar
Två saker är tydliga efter bara några minuter i Marcus Birros sällskap: Han är inte direkt talträngd. Och det han säger, säger han på fullaste allvar - vilket känns befriande i ett medieklimat som i stor utsträckning präglas av mot-satsen.
De som har svårt för allvaret brukar beskylla honom för att vara pretentiös.
- Det är tidsandan, säger han. Allt som inte är välling verkar göra folk förvirrade. Men jag har inga problem med att bli kallad pretentiös. Det hade varit värre om jag hade blivit beskylld för att vara Magnus Uggla. Jag tar mitt jobb på allvar, mitt skrivande är viktigt för mig. Du hör aldrig om en läkare som är pretentiös, för att han räddar liv. Eller en pretentiös busschaufför, som tycker det är viktigt att hålla tiderna. Det är som Jocke Berg i Kent sa: "Varför ska man göra nåt om man inte har ambitioner och pretentioner med det. Man vill väl göra allt så bra som möjligt."
Han är klädd i poetens arbetsuniform - svart t-tröja och smala, svarta jeans. Ända sen debuten 1992 har Marcus Birro haft en stark identitet som författare.
Han har gett ut elva böcker, den tolfte är på väg.
- Men jag har inte fått ett enda gram, av nåt, gratis. Jag har hela tiden fått kämpa - för att få skriva, ge ut böcker, sälja böcker, få uppträda...
Nu skriver du i Expressen, syns i TV4 och hörs i P4. Hur går ditt mångsysslande hem i kulturkretsar?
- De tycker inte att jag är på riktigt, värd att ta på allvar. Jag är aldrig med på kultursidorna. Jag har skrivit elva böcker och fått två rader i Aftonbladet. Jag har fått fem litterära priser...
Han hejdar sig för en sekund.
- Nu börjar jag låta som Björn Ranelid, men så är det. Det är ingen slump att de väljer att inte skriva om mig. Någonstans får man betala ett pris för det man gör och jag betalar genom att inte bli accepterad på kultursidorna. Det är ett ganska lågt pris.

Nykter numera
Nere på Trädgårdsgatan rasslar en spårvagn förbi, likt ett eko från förr. Men Marcus Birro känner ingen sorg för sin gamla hemstad.
I Göteborg kände han sig nertystad, osedd av kulturetablissemanget. Efter flytten dröjde det bara ett par år, så hade han både fått Norrköpings kommuns kulturstipendium och blivit utsedd till "Årets östgöte".
Vändningen hängde också samman med att han blev nykter efter tio års hårt drickande.
- Jag såg en bild på mig själv i tidningen. Jag såg ut som en krockdocka, var uppsvälld i ansiktet och vägde 20 kilo mer än nu. Jag såg ut som ett... fyllo, helt enkelt. Det visste jag ju att jag var, men det blev så tydligt när jag såg den där bilden.
Han häller upp kaffe och sjunker ner i en kontorsstol vid köksbordet.
- Jonna brukar sitta i den. Hon är gravid, så hon får ha skönaste stolen.
Om sorgen att ha förlorat två för tidigt födda barn har Marcus Birro skrivit i "Svarta vykort" - ett poetiskt debattinlägg om bristen på empati i den svenska sjukvården och samtidigt en tröst för människor med liknande erfarenheter.
- Jag är stolt över den resa vi gjort, att vi vågade få barn igen. Det är det tyngsta man kan göra - ha långfingret i ansiktet och ett stort mörker, och så bara gå rätt in. Jag tycker det är stort.
Nu väntar paret på ett planerat kejsarsnitt, "en oerhörd anspänning". Skrivandet är ett sätt att hantera pressen.
Författaryrket beskriver han som "ett kontorsjobb".
- Folk verkar fort-farande tro - speciellt socialen, på den tiden jag gick dit - att det är nån sorts hobby. Nåt man kan göra på natten, och så har man ett riktigt jobb på dagen. Samtidigt förväntar sig alla att det ska finnas böcker att låna på biblioteket.
Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
- Jag går upp vid åtta, dricker lite kaffe. Sen sätter jag mig och jobbar till tre, fyra ungefär. Det finns myter om att författare sitter och dricker rödvin i låga prisklasser hela dagarna, men jag såg i tidningen i går att det blivit ett statusjobb att vara författare. Bara läkare och egen-företagare låg högre upp på listan.
Marcus Birro fortsätter, med en nick mot arbetsrummet:
- Det är verkligen ingen status att sitta där inne i kalsonger och Imperiettröja. Det är ett rätt ensamt jobb. Fast kul som fan.