När vår dotter var några månader gammal blev jag kallad till BVC:s mammagrupp. I ett litet, syrefattigt rum trycktes samtliga nyförlösta mödrar från våra närmaste kvarter ihop. Nu skulle det utbytas erfarenheter och knytas barnvagnspromenadskontakter.
På första träffen fick vi gå laget runt och berätta om vår egen förlossning. När morsa nummer ett skruvade på sig och berättade att hon gjort... ja... hon hade ju inte fött på riktigt utan gjort kejsarsnitt, knäppte barnmorskan långsamt händerna i knät, la huvudet på sned och sa vänligt:
"Ja, det kan ju gå bra, det också."
"Det kan gå bra det också." Tror jag det.
Här förstod man genast att kejsarsnitt inte var riktigt okej och att denna mamma missat något mycket väsentligt. Men ett barn hade hon ju fått i alla fall och det kunde hon ju vara tacksam för.

Något man också förstod tämligen omgående var att det här inte var en mammagrupp i första hand utan en mammatävling - och att jag, som också snittats, inte skulle ha en chans att ta hem minsta lilla delseger, trots att jag i alla fall kunde krydda min bleka kvinnoinsats i operationssalen med lite dramatik, med epidural som inte tog och beslut om narkos.
Det var så synd om mig, må ni tro. Det tyckte alla i det lilla rummet. Jag hade ju missat min dotters födsel. Så gott som i alla fall.
Själv var jag bara så oändligt tacksam över att ha fått ett barn. Hur hon kom ut hade minimal betydelse. Jag bryr mig inte. Lika lite som jag lägger någon värdering i hur andra barn tittade fram.
När vi gått laget runt i mammagruppsrummet visade det sig att åtta av tio gjort kejsarsnitt. Barnmorskan såg allt mer uppgiven ut och när en av oss till och med sa rakt ut att hon var glad över att fått ett snitt visste barnmorskan inte vad hon skulle säga.

Jag blir lika full i skratt varje gång folk (läs andra mammor) tycker synd om mig för att jag inte haft ynnesten att föda ungar på vanligt, hederligt vis. Det är väldigt komiskt, tycker jag.
Jag kan förstå att det kan vara häftigt att föda barn, att man känner sig skitduktig efteråt. Stolt. Hög. Lite som att åka Vasaloppet, kan jag tänka. Jag tror också på att en komplikationsfri vaginal förlossning är det bästa för både mamman och barnet.
Men i övrigt. Inte fan blir man en bättre mamma av att föda vaginalt. Som om man skulle behöva en nära döden-upplevelse för att kunna älska sitt barn på riktigt? Det är en smårolig, men helt befängd tanke.

Men det här med kejsarsnitt är bara en del i mödraskapets poängtävling insåg jag snart:
* Att föda utan - eller med minimal - smärtlindring ger skyhöga extrapoäng (naturligt).
* Att amma ger pluspoäng (vackert och nyttigt), flaskmatning många, många minus (kyligt och okunnigt).
* Att amma mindre än tre månader ger minus (egiostiskt), liksom att amma mer än ett år (äckligt).
* Att låta barnet sova i egen säng ger pluspoäng (kontroll).
* Att börja jobba när barnet är mindre än ett halvår ger minuspoäng (känslokallt) - liksom att vara föräldraledig i mer än ett och ett halvt år (hemmafrufälla).
Är man kass på att samla poäng må det väl vara hänt, men man ska åtminstone uppvisa någon form av skuld, dåligt samvete eller sorg samt ha goda förklaringar till hands. Hur barnet och familjen mår saknar helt betydelse.
Vem som vann mammatävlingen i vår grupp? Jo, en tjej som klämde fram sitt barn på två timmar - helt utan smärtlindring.

NINNI SCHULMAN
personligt@expressen.se