Det var en vanlig dag i Arboga. Emma Jangestig var på öppna förskolan med sina två små barn - Maximilian, 3, och Saga, 1.
- Max tyckte jättemycket om att vara där och Saga lekte hela tiden. När vi gick hem köpte vi lite frimärken och postade påskkort till släkt och vänner. Det sista jag kommer ihåg är att vi kom hem, berättar hon.
Den kvällen, den 17:e mars, förändrades hennes liv för alltid.
Den nyinköpta villan, där hon, barnen och nya sambon drömde om ett långt, lyckligt liv - blev en brottsplats. Där mördades hennes två små barn - och själv blev hon nästan misshandlad till döds. Vapnet som ska ha använts var en hammare.
Strax efter klockan sju på kvällen kom Emmas sambo hem och möttes av en fruktansvärd syn. På det blodiga golvet i hallen låg Emma och barnen - mycket svårt skadade. Då levde fortfarande Max och Saga, sambon har berättat att han kände deras puls. Men trots att de fördes i ilfart till sjukhuset i Örebro så gick inte deras liv att rädda.
I dagar svävade även Emma mellan liv och död. Först efter två veckor vaknade hon upp ur medvetslösheten.

Saga och max. Emma Jangestig minns sista dagen med barnen, Saga, 1, och Max, 3. "När vi gick hem köpte vi lite frimärken och postade påskkort till släkt och vänner", berättar hon i en intervju i "Efterlyst". Foto: PRIVATFör första gången sedan tragedin i Arboga ställer hon nu upp i en stor tv-intervju. I TV3:s "Efterlyst" som sänds i kväll berättar hon om mordkvällen, om barnen och om tankarna inför framtiden. "Efterlysts" reporter frågar i inslaget:
Vad är första tanken när du vaknar upp efter att ha varit nedsövd?
- Jag minns ingenting därifrån men det jag fått berättat för mig är att jag frågat efter barnen och trott att de varit i närheten.
Hur mår du i dag?
- Jag tar en dag i taget. På något sätt måste man försöka dela upp allting. Jag är väldigt trött, det känns verkligen att jag varit med om någonting. Jag orkar inte göra vardagliga saker som att laga mat, städa och diska. Anstränger jag mig för mycket får jag lätt huvudvärk men tack vare att jag har mina anhöriga runt mig hela tiden mår jag ganska bra. Behöver jag något fixar de det.
Hur går man vidare efter en sådan här tragedi?
- Det vet jag inte riktigt än. Det viktigaste är att man gör det som känns bra för en själv. Man ska ta sig dit livet för en. Man behöver vila, man behöver folk omkring sig, man ska göra det som känns rätt för stunden. Sen behöver man absolut professionell hjälp, och det får vi.
Vad är nästa stora steg för dig på vägen mot ett avslut?
- Rättegången. Det är en sak som jag måste klara av och som jag vill ska komma så fort som möjligt.
Hur förbereder du dig inför den?
- Det har jag gjort ganska länge, på något sätt finns det inga tvivel om att jag kommer att vara närvarande. Jag ska vara där och se hur det går. Jag ska vara där och ge mitt allt för att den här personen ska åka fast - för mina barns skull.
Vad vill du ska hända nu?
- Självklart vill jag att de ska ha så mycket bevis att personen som gjort det här åker fast, utan tvivel. Och jag hoppas att jag på något sätt kan komma vidare i livet, att jag på något sätt kan hantera det som hänt och bli den jag var, för jag trivdes enormt bra med livet och jag vill komma dit igen.
Emma lider fortfarande av sviterna efter den brutala misshandeln. Hennes öra är skadat, handen har varit bruten och högra ögat har hon problem med. I huvudet, där håret håller på att växa ut igen, har hon flera ärr som kliar mycket nu när de håller på att läka.

När Emma vaknade upp ur medvetslösheten hade alla i hennes närhet fått stränga order om att inte säga något om vad som hänt.
För att hennes vittnesmål ska bli tillförlitligt, och hålla i rättegången, fick ingen påverka henne. Hon frågade gång på gång om vad som hänt - men hennes familj kunde bara svara att hon varit utsatt för brott och att de inte fick säga något.
- I efterhand är jag jättetacksam för att jag fick chansen att återställa mig fysiskt innan jag fick ta in ett sådant besked. Och jag är jätteglad att de skonade mig på det här sättet, för då kunde jag ge min bild av det som hade hänt till polisen. Det kan nog hjälpa utredningen att de agerat på det här sättet, säger Emma.
Men då - när frågorna snurrade i huvudet - kändes det helt annorlunda.
- Då var jag arg för att de inte kunde förklara och inte kunde säga mer än de sa. Det tärde enormt på dem också, för de ville hjälpa mig, säger Emma.

Hon vårdades först på Akademiska sjukhuset i Uppsala, men när hennes tillstånd stabiliserats flyttades hon till Västerås. Att hennes barn var döda förträngde hon - läkarna berättade det första gången då hon fortfarande var i Uppsala. I dag minns hon inget av det.
Trots att det var så tungt behövde hon få veta - och några dagar senare kom en läkare in till henne igen. För att ge det värsta beskedet man kan ge till en mamma.
- Det var min läkare, som jag fortfarande har kontakt med, som kom in till mig och berättade, säger hon.
Hennes familj fanns i närheten för att stötta henne. Emmas pappa, Roland Jangestig, har i en tidigare intervju i Expressen berättat att läkaren sa det rakt ut - att barnen var döda.
- Jag ville inte riktigt tro det. Men när han berättade det så tog jag in det. Min sambo och jag låg och grät hela dagen, berättar hon.


MORDPLATSEN. Huset där överfallet skedde är fortfarande avspärrat. Emma bor nu hos sina föräldrar. Foto: SVEN LINDWALL

Nästan sex veckor efter tragedin fick Emma komma hem till Arboga igen. Huset, där överfallet skedde, är fortfarande avspärrat. Emma bor nu hos sina föräldrar.
Att komma hem till dem har hon tidigare beskrivit som en lättnad - även om det var en oerhört svår dag på andra sätt. Det var då hon, till slut, fick allt berättat för sig.
- Polisen berättade ganska kort men sakligt om vad som hänt.
Från att inte ha kommit ihåg någonting över huvudtaget då hon vaknade hade minnena sakta börjat komma tillbaka.
Hon har beskrivit det som om att minnena satt i kroppen och inte i huvudet. Hon mer kände än kunde tänka fram minnen om det hon utsatts för. Och i intervjun med "Efterlyst" säger hon att det hon känt stämde "ganska bra" med det polisen berättade.
Vad tänkte du då?
- Att den här personen, som orsakat oss det här, måste fast.
Hur tar man in ett sådant besked?
- När jag hade mina anhöriga i närheten vågade jag vara ledsen, jag vågade visa att jag tyckte att det var jobbigt. Jag har behövt prata om det jättemycket. De har funnits i närheten och lyssnat.
Kan du berätta hur du bearbetar det här?
- Jag vill ha all information som jag kan få. Jag suger in allt som skrivs och sägs. De gånger jag träffar polisen frågar jag jättemycket. På något sätt vill jag vara en del av utredningen, jag vill föra den framåt.
Emma minns sina barn med kärlek i rösten.
- De fanns verkligen för varandra hela tiden. Max var väldigt musikalisk, han sjöng mycket och spelade gitarr. Saga lärde sig just att sjunga "Lilla snigel" och började prata mycket.

Kärlek. Emma minns sina barn med kärlek i rösten. "De fanns verkligen för varandra hela tiden. Max var väldigt musikalisk, han sjöng mycket och spelade gitarr. Saga lärde sig just att sjunga "Lilla snigel" och började prata mycket". Foto: SEBASTIAN HANSSON/EFTERLYST Det har nu gått knappt en vecka sedan barnen begravdes. Det var en svår dag för familjen.
- Jag väntade med att gå in i kyrkan för jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag fick se kistan. Min tanke var att minnesgudstjänsten skulle vara lättare för då var inte barnen där. Under begravningen var de där, de låg i kistan. Men det var väldigt skönt att få säga adjö ordentligt, skönt att verkligen få sörja ordentligt. Och jag gjorde verkligen det, säger Emma.
I "Efterlysts" intervju berättar hon om hur mycket hon uppskattade all sång på begravning, om hur fint det blev.
- Jag gick fram till kistan och lämnade saker som jag hade tagit med mig. Jag höll min hand på kistan för att säga hej då. Det var jättefint, det var inte en positiv dag, men ändå ett positivt besked.

Emma Jangestig är en stark ung kvinna. Mitt i det som är så oerhört svårt och sorgligt hittar hon ändå en styrka. Vid minnesgudstjänsten som hölls dagen efter begravningen gick hon in i Heliga Trefaldighetskyrkan, hand i hand med sin pappa.
Över 400 personer var på plats för att visa sitt deltagande och för att få ta ett eget farväl av Max och Saga.
- Arboga är en liten stad och det var många som kände Max och Saga, som hade pratat med dem, hållit i dem och träffat dem. Det var skönt att få dela sorgen med dem, säger Emma.
Hon tackar sin familj för att hon klarat sig igenom den här tiden. I dem hämtar hon sin styrka - och hos dem kan hon gråta ut.
Hur vill du att man ska minnas Max och Saga?
- Som två glada och livfulla barn, för det var de. De förde enormt mycket glädje med sig och charmade alla i sin närhet.