Det är med blandade känslor många av oss firar den internationella kvinnodagen. Allt fler kvinnor får rösträtt, utbildning och vård - samtidigt som fler lemlästas, våldtas och mördas, där flickor och kvinnor inte ses som mer värda än djur. Genom en stark och tydlig kamp har kvinnor i Sverige flyttat fram positionerna för sina döttrar och systrar.
Skam, skuld och tystnad möter miljontals kvinnor i världen som vill berätta om våld, hot, mord och övergrepp. Att visa dessa kvinnor stöd är vårt ansvar. Men även i Sverige finns det en grupp som avkrävs tystnad. Det är åtta år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. De första åren gick till att försöka få ett erkännande av problemet, som genast målades upp som ett rasistiskt hjärnspöke av våra då ledande politiker och den "antirasistiska vänstern". Företrädande feminister ställde genast kvinna mot kvinna. Att tala om hedersproblematiken var samma sak som att säga att mord och misshandel på svenska kvinnor inte fanns, menade feminister som bland andra Gudrun Schyman.
För att inte svenska kvinnor skulle hamna i medieskuggan och för att inte "elda på rasismen" krävde man tystnad av dem som drabbades av hederskulturen. Hela samhällets överlevnad och välbefinnande verkade vila på de unga invandrade flickorna och kvinnornas axlar. Finns det någon annan grupp i samhället som möts med en sådan stum tystnad och starka krav på lojaliteter mot kollektiven? Nej, vill jag hävda.
Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, valde att lyssna till sociologen Masoud Kamali som kallade hedersfrågan för ett marginellt problem som skapats av några flickor som ville ha egen lägenhet. Samma Sahlin som länge förnekade hedersproblematiken är nu oppositionsledare och kanske vår blivande statsminister efter valet i september. Vi är många som anser att hon förbrukade en stor del av sitt förtroendekapital under debatten om hedersproblemet.
Dilsa Demirbag-Sten. Redan då förstod många att Sahlin, Jan Guillou och det feministiska etablissemangets motvilja mot att debattera och belysa frågan grundade sig i okunskap om problematiken. Men också av en politisk övertygelse om invandrare som kollektiv. Som vi vet är det omöjligt att kunna allt om allt, men högst osolidariskt att hellre tysta än att blotta sin okunskap. Kampen om problemformuleringsprivilegiet synliggör de dolda maktstrukturerna inom den svenska feministiska rörelsen, som fick sig en törn under hedersmordsdebatten.
I dag är det få som förnekar, förutom Guillou förstås, problemet. Kunskapen inom socialtjänsten, lärarkåren och andra som kommer i kontakt med flickorna är större. Det återstår fortfarande en hel del, men vi är förbi förnekarfasen. I dag bör vi hylla de som drivit kampen i Sverige. Åtta år efter mordet på Fadime Sahindal arbetar de flesta kurdiska organisationer med hedersmordfrågan och unga kurdiska flickor kan mer öppet tala om sina erfarenheter. Tack vare kvinnor som Tara Twana, S, Gulan Avci, FP, Sara Muhammed, Glöm inte Pela och Fadime-föreningen, Inger Stark, V, har många utsatta vågat berätta och fått hjälp.
Envishet och solidaritet är avgörande för kvinnokampens överlevnad och kraft. Motkrafterna är många och starka. Men utan alla de modiga flickorna och kvinnorna som höjt sina röster och berättat om övergreppen hade vi aldrig kunna motiveras att motverka hedersförtrycket, könsstympning, tvångsäktenskap och våldet mot kvinnor i Sverige. Ingen kvinna ska känna att hennes tystnad är mer önskad än hennes ord. I en demokrati finns det plats för allas berättelse. Även de som är obekväma för oss att höra och begripa. Ingen ska tystas ned.
DILSA DEMIRBAG-STEN
