– Vadå tillbaka? Jag har inte varit död precis. Jag har skrivit en bok som kommer till hösten, en biografi om journalisten Marianne Höök.
Men var har du varit sen du slutade på Aftonbladet 2002? Flyttade du inte till Kanarieöarna?
– Där bodde jag redan dessförinnan. Jag hade bott så många år i latinska länder, därför valde jag Las Palmas som ligger mitt emellan Sverige och Argentina.
Men när kom du hem till Sverige igen?
– Jag vill bara kommentera denna fråga med att jag själv är intresserad av frågeställningen: varför frågar alla människor hela tiden var jag bor? Jag frågar aldrig någon om detta.
Är det så konstigt?
– Varför är det så intressant? Jag bara undrar. Jag är nog väldigt påverkad av att jag har bott så länge utomlands i kulturer där man aldrig ställer frågor över huvud taget. Jag brukar säga till journalister som undrar hur man ska få veta något: ”Ställ inga frågor!” Man får inte veta något genom att ställa frågor. Det finns andra sätt.
I vilket fall har du varit saknad. Du skrev spalter dagligen förr om åren.
– Jag skrev fem dagar i veckan under en lång tid, tre dagar när jag flyttat till Las Palmas.
– Saknad? Du kanske kommer ihåg när just du skrev: ”Minnens I Annette Kullenberg som målade in sig i ett hörn på Aftonbladet och fick en hacka?” Då tänkte jag att vad har jag gjort för ont, varför skriver du så om mig?
Har jag skrivit det?
– ”Minnens I Annette Kullenberg...” Jag är inte bortglömd. Jag har aldrig skrivit något negativt om dig. Jag blev väldigt ledsen.
Men varför skrev jag så?
– Det måste du själv kunna svara på. Jag skriver inte skit om kolleger och förnedrar dem. Jag hyser ingen aversion mot dig, jag inser att du förstod inte bättre och nu talar jag bara om att du har gjort detta.
Men det måste vara ryckt ur något logiskt sammanhang. Jag får leta upp det där och lägga till det som en fotnot till den här intervjun. Hade du alltså önskat att du varit kvar på Aftonbladet?
– Nej. Jag gjorde rätt. Men jag fick inget stöd. Och blev sårad över att du flera år senare uttryckte dig så aggressivt om mig. Jag är ingen trevlig människa som sitter här och kallpratar, jag är rak och ärlig.
Du är nog den enda sanna divan vi har i journalistkåren. Jag menar det positivt. Ingen tar så stor plats som du, ingen väcker så mycket känslor.
– Det där känner jag inte igen ett dugg. När du säger så blir jag otroligt förvånad. Jag har inget speciellt sätt att vara nu, när vi sitter här. Jag är alltid så här. Diva?
Du är i all fall olik de flesta andra människor.
– Det tycker jag i så fall är bra. Det behövs fler olika människor i Sverige. Jag har bott i andra kulturer och blivit påverkad av det. Jag har rest mycket, varit i Mellanöstern mycket, suttit i fängelse i Grekland under kuppen där, i Polen när Lech Walesa försökte störta kommunistregimen, i Chile under Pinochet.
– I går var jag på ett kondis i Arboga. Jag räckte fram tio kronor till servitrisen och hon förstod inte varför. ”Det är dricks,” sa jag, ”de kanske inte ger så mycket dricks i Arboga?” ”Det skulle vara utländska turister i så fall,” sa hon.
– Jag önskar att jag vore invandrare, då skulle jag inte behöva förklara så mycket. Jag ger alltid dricks till alla.
På vilka andra vis känner du dig inte hemma i Sverige?
– Det är så noga med allting. Jag har vant mig vid en annan dygnsrytm, en annan livsstil, ett annat tempo. Och det kan man säga till Arbogas fördel att där är det ett lugnt tempo.
Varför har du flyttat dit? Får jag fråga det?
– Men du får fråga vad du vill! Jag har alltid bott i Stockholm, men Stockholm är inte Sverige. Jag ville ta reda på hur det är i Sverige och då räcker det med att man flyttar till Arboga för att det ska vara annorlunda. Jag är ett slags upptäcktsresande.
Du var hos Stina i ”Debatt” nyligen och talade om kungafjäsket. Då väckte du som alltid känslor. Du blir så intensiv, väntar inte svenskt på att det ska bli din tur att tala.
– Den enda som ägnade sig åt att föra debatt där, det var jag. Jag kan det, jag ledde Publicistklubbens debatter en gång i månaden under flera år. Du kan skriva att det där programmet var ett enda stort misslyckande, inte från min sida, för jag var bra, men de andra var botten, inklusive programledaren. Hon gick ut sen och tog avstånd från mig i både GP och Resumé, ”tänk att jag inte kunde få tyst på Annette Kullenberg”, hon ska för sjutton hålla på de medverkande.
Sen ett tag finns du med på Rodeos damblogg. Där skrev du att hon såg ut som en fågelskrämma.
– Just det. Och det står jag för.
För att få genomslag på en blogg numera ska man ägna sig åt personangrepp.
– Jag läser inte bloggar. Men är det som du säger, tycker jag att det tyder på brist på fantasi. Man kan ju inte hålla på och angripa andra människor.
Tycker du att du var elakare förr men att du mildrats med åren?
– Jag tror att man blir kunnigare och bättre för varje år som går, men det innebär inte att man skulle bli någon frälsningssoldat. Jag har inga speciella hämningar. Jag försöker inte vara till lags och populär, det intresserar inte mig. Jag är den jag är. Men jag studerar hela tiden. Kunskaper är aldrig fel.
Du har skrivit många böcker. Mest uppmärksammade har de om överklassen blivit. Varför är det ett så älskat och hatat ämne?
– Sverige är ett klassamhälle. Den första boken kom då alla var ute och demonstrerade och trodde att Sverige var nivellerat. Jag insåg att det var fel. Jag kände dem som bytte från fina namn till Britta Persson. Det var svårt att berätta om sitt ursprung då om man inte var proletär, det var ett förtryck.
Hör du till överklassen?
– Ja. Och jag menar själv att jag på många sätt är snobbig. Jag har väldigt svårt för vulgaritet och banalitet. Jag kommer inte att ändra mig därvidlag och var kommer det ifrån? Från den miljö jag vuxit upp i.
Du fyller 70 nästa år. Någon 70-årskris i faggorna?
– Det är naturligt att bli äldre. Och när jag börjar höra dåligt ska jag gärna ställa upp som pionjär för hörapparater. Många kvinnor vågar inte låtsas om att de förlorat hörseln eftersom det är ett tecken på åldrande.
– Vad kriser anbelangar så finns sådana i alla människors liv. Mina har aldrig varit förknippade med åldrar.
Och hur ser du på framtiden? Din och världens?
– Jag ser oerhört positivt på bägge delarna.

FOTNOT: Den 31 augusti 2006 skrev jag apropå att Kerstin Hallert fått lämna Aftonbladet: ”Minnens I Annette Kullenberg, Aftonbladets fantastiska krönikör, en av Thorbjörn Larssons journalistiska förebilder? Hon är också en besvärlig, och färgstark, sprakande kreativ, oerhört erfaren äldre dam. För ett par år sen målade hon in sig i något hörn i samband med att man lyft ut en rad hon skrivit om prinsessan Madeleines festande. Hon fick gå med en hacka i fickan.”



Det här
är Annette


Ålder: 69 år.
Familj: Tre barn – ”mycket vuxna barn, det borde finnas ett annat ord än barn för detta på svenska” – och två barnbarn.
Bor i: Arboga.
Uppvuxen i: Stockholm.
Mamma var: Bibliotekarie. Pappa var: VD för Sveriges Köpmannaförbund.
Utbildning: Fil magexamen i Uppsala. Forskarutbildning i litteraturvetenskap.
Karriär: SvD 61-65, Veckojournalen 1965-67, Se 1967-69, Tidningen Vi 1969-77, Aftonbladet 1977-2002. Nu frilans i bland annat Bang och Rodeo.
utrikeskorrespondent i: Buenos Aires 1988-90, Barcelona 1990-92.
Har varit: Ordf i Publicistklubben 1994–97.
Goda sidor: ”Jag är rak, ingen kompromissmänniska, tolererar inget hyckleri, ser igenom människor”.
Sämre sidor: ”Jag är en ganska löjlig person”.
Gör vågen för: Zlatan Ibrahimovic.
Sågar: Köpgallerior.
Motto: Brödrafolkens väl. ”Det blev ledigt vid unionsupplösningen och Oskar II tog sig ”Sveriges väl” i stället. Jag har norska släktingar.”