Syftet var att försöka öka förståelsen för den gräsrotsrörelse som nu skakar amerikansk politik. Eller förståelsen förresten, mest handlade det om att sälja in tepartyt till svenskar, putsa upp bilden. Förre Timbro-medarbetaren Carl Rudbeck påstod till exempel att Teapartyt varken är populistiskt eller rasistiskt, och man ville också göra upp med idén att rörelsen mest lockar vita.
Det där med populismen är intressant. Populismen som politisk rörelse handlar ytterst om att vi, folket, reser oss mot dem - eliten. Det är mindre viktigt vilken politik man vill föra, det finns vänsterpopulism och högerpopulism. I USA fanns ett populistiskt parti vid förra sekelskiftet som så småningom gick upp i demokraterna.

Teapartyt är alltså en självklart populistisk rörelse, även om dess budskap om skattesänkningar och balanserad budget i Europa inte direkt skulle elda massorna.
Jag kan förstå den nyliberala högerns entusiasm för tepartismen, det är ju en rörelse som åtminstone delvis är utpräglat nyliberal. Jag menar det alls inte som skällsord, utan syftar på den lämna-oss-i-fred-driv som exempelvis Kristdemokraterna här i Sverige försökt locka genom begrepp som verklighetens folk. Vi kan bestämma själva, klara oss själva. Det finns något väldigt sympatiskt där.
Problemet är att den där friheten sällan går bortom plånboken (eller i KD:s fall, ens dit).
Det är fel att säga att tepartismen är rasistisk och det "Contract from America" som är rörelsens charta innehåller ingenting om invandring alls. Nyliberala ideologer kring tankesmedjan Cato eller tidskriften Reason uttrycker också både entusiasm för tepartyt och självklart stöd för invandring och öppenhet.
Men ute i rörelsen är det annorlunda. Tepartister i hela landet har slutit upp bakom Arizonas invandringslag, som ger polisen skyldighet att kontrollera människor som kan misstänkas vara illegala invandrare och indirekt tvingar poliser att agera rasistiskt. Det är inte blondiner som kommer avkrävas identitetspapper på gatan.
Välkände teparti-kandidaten Rand Paul säger sig vilja upphäva lagen som gör barn födda i USA till amerikanska medborgare och tepartister kampanjar mot moskén på Manhattan, vissa med utpräglat främlingsfientliga antimuslimska argument.

Teapartyt visar här något viktigt om populismen, nämligen hur förtvivlat svårt det tycks vara att hålla populistiska rörelser fria från främlingsfientlighet, även om de från början har liberala drag.
Det där "vi - folket" innebär ju definitionsmässigt en exkludering av dem som inte tillhör folket. Steget från att exkludera genuskonsulenter eller "Washington" till att exkludera invandrare är uppenbarligen kort.
Vi har sett i Europa hur nästan alla missnöjespartier kommit att fokusera på invandringsmotstånd, även om de, som exempelvis norska Fremskrittspartiet, initialt främst ogillade skatter.
I Europa har motståndet ibland motiverats av ekonomiska skäl, att vi inte har råd med invandring givet våra bidragssystem.
Även om siffrorna som uppges oftast är påhittade finns där i alla fall en teoretisk koppling till verkligheten.
USA däremot tjänar otvetydigt massor på invandring, nästan alla invandrare arbetar och betalar skatt och får knappt ut någonting från staten. Ändå har tepartister glidit över i precis samma sorts anti-invandringsretorik.
Invandringen formuleras som en säkerhetsfråga och ett hot. "De" hotar "oss". Där också alltså. Det säger så mycket.