Om en tidning försökte begära ut uppgifter om det som diskuterades skulle den få nobben.
All seriös offentlig debatt skulle få lov att ske antingen i blindo - med deltagare som gissar sig till partiernas positioner via mer eller mindre korrekta läckor - eller efter att beslut redan fattats när ingenting längre går att ändra.
Vi kan sannolikt enas om att det vore dåligt för demokratin, och dåligt för förtroendet för staten.

Precis så här fungerar det dock med det handelsavtal, ACTA, som just nu förhandlas mellan USA, EU och den övriga industrivärlden. Alltihop är sekretessbelagt. Ingen utomstående, inklusive svenska riksdagsledamöter som begärt det, får insyn i det som diskuteras.
Man kan till och med fråga sig om ens de som ska få insyn faktiskt får det.
I våras hävdade politiker från näringsutskottet, där frågan bereds, att avtalet under inga omständigheter skulle komma att påverka internet. I dag vet vi, via läckta men trovärdiga dokument, att USA har en lång lista önskemål om att begränsa nätet.
Det handlar om att internetoperatörer ska vara ansvariga för det kunderna gör, om samma sorts rättsosäkra avstängning från nätet som EU nyss kom överrens om att förhindra och om förbud mot kryptering och anonymisering.

Magnus Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, sade visserligen så sent som i går till DN att Sverige inte vill gå med på sådana krav, men förhandlingarna fortskrider.
Att ingen utomstående har insyn är för övrigt en fråga om definitioner. Den amerikanska underhållningsindustrin har varit med och skrivit den där önskelistan. Det är allmänheten och pressen som ska hållas ovetande.
Alldeles bortsett från sakfrågorna är det här djupt oroväckande. Vi har i hela västvärlden en aktiv diskussion om frågor om upphovsrätt, internet, rättigheter och skyldigheter.
Allt fler ifrågasätter den ensidiga bild som förts fram av upphovsrättsindustrin, inte minst andra näringslivsföreträdare. En liten bransch sänker av omsorg om sin egen föråldrade affärsmodell de generella möjligheterna till innovation och utveckling.

Samtidigt saknar vi möjligheter till demokratisk påverkan. Vi binder fast oss i gammal lagstiftning, där just upphovsrätten anses viktigare än allt annat, genom avtal som inte kan röstas bort. Även om vi inte får någon ny lagstiftning nu kommer en lag som Ipred riskera att göras omöjlig att ändra, trots att regeringen sagt att dess effekter ska utvärderas.
Det är som många påpekat i dag lättare för Sverige att införa dödsstraff än att korta skyddstiderna för poplåtar. Med ACTA riskerar vi att få ännu hårdare regler, ännu svårare att ändra, utan ens en öppen debatt.
Inte bara internetvänner är oroliga. Läkare utan gränser protesterar mot uppgifterna om att legalt parallelltillverkad medicin från exempelvis Indien på väg till Afrika riskerar att beslagtas vid omlastning i Europa.

ACTA handlar uttalat bara om den rika världens behov, det bekräftade Magnus Graner för Aktuellt i veckan.
De avvägningar mellan olika intressen, som ändå finns i WTO:s TRIPS-avtal är helt borta. Utvecklingsländer ska exempelvis inte längre kunna göra undantag från immaterialrätten vid akuta nationella medicinska behov.
Vi riskerar en folklig backlash mot hela världsfrihandeln bara för att gynna och skydda upphovsrättsindustrin.
Det är obegripligt att det alls sker, men att det sker i hemlighet är en demokratisk skandal.