Mammans sista utväg

16 december 2007 Kvinnor tvingas till sex 15 december 2007 Tvingades växa upp i fängelse

I ett hörn i Pepsis övergivna lokaler i centrala Bagdad ligger Zahra, 4 månader, på en hög av tyg och kläder. Hon är alldeles blek. Kylan är genomträngande och hon tittar febrigt in i mina ögon. Lokalens enda värmekälla är en liten elektrisk spisplatta, men eftersom elen stängs av flera gånger under dagen i Bagdad hjälper den obefintligt.
– Hon mår inte bra. Jag har inte ens råd att köpa mjölk till henne, säger hennes mamma Sohelai.
Hon ser ingen annan utväg än att sälja sin dotter på Bagdads svarta barnmarknad, som är en konsekvens av konflikten i Irak. De tidigare sociala skyddsnäten av familjer och grannar har försvunnit, nu är det upp till var och en att klara sig. Priset för Zahra är redan bestämt: 500 dollar.
– Hade min situation varit annorlunda hade jag kunnat ta hand om henne, men det går inte. I morgon ska jag träffa en person som hjälper mig att sälja henne och sen får jag se hur det går, säger Sohelai, vars skepnad är så tyngd av situationen att det känns som att hon skulle kunna upplösas i intet.

”Vad ska jag göra?”

Hon vet att hon inte kan få några garantier att Zahra hamnar hos en kärleksfull familj. Hon fasar för att den lilla flickan ska hamna hos en människohandlare som använder henne i sexhandeln som breder ut sig, eller som för henne ut ur Irak för att tjäna mer pengar på den svarta adoptionsmarknaden.
– Vad ska jag göra? Det finns ingen hjälp. Jag har dessutom svår astma och har inte råd med medicin. Jag är orolig att jag ska dö och att Zahra ligger där ensam på gatan. Det är så mitt liv har blivit, säger Sohelai orkeslöst.

Lever under konstant dödshot

Sohelai är en av de kvinnor som sökt sig till OWFI, Organization of Women's Freedom in Iraq. Det är en organisation som kämpar för kvinnors frihet i Irak. De är under konstant dödshot. Expressen har under två veckor i Bagdad följt deras arbete och mött en verklighet för kvinnor som sedan länge passerat gränsen för mänskliga rättigheter. Deras situation är ibland så svår att jag har svårt att finna de exakta orden.
Hittills har det varit förhållandevis tyst om kvinnornas situation i Irak. Hotet om kidnappningar från olika terrorgrupper, ett stort antal journalistmord och vägbomber har gjort att få journalister eller internationella hjälporganisationer kunnat åka till Bagdad för att skildra livet på gatorna. De flesta journalister tvingas rapportera som inbäddade med de amerikanska trupperna eller omringade av vakter från säkerhetsbolagen som jobbar i Irak. Regler om att ingen får komma närmre amerikanernas konvojer än 100 meter och säkerhetsföretagens dåliga rykten har gjort rapporteringen om Bagdadbornas tillvaro extremt svår. Dessutom är kvinnorna rädda för att berätta.
Men i skydd av en rostig bil som smälter in i den kaotiska stadsbilden, och två irakier som känner Bagdad väl, lyckas vi under ett par veckor få kontakt med kvinnor som vågar beskriva situationen i Bagdad. Våra möten sker extremt diskret för att ingen ska upptäcka oss och vi kan aldrig stanna länge på samma plats på grund av den höga kidnappningsrisken.

Hjälper prostituerade

Det är i den vardagen som OWFI arbetar för att hjälpa kvinnor i Iraks allt hårdare klimat, både fundamentalistiskt och humanitärt. De försöker ge skyddsboende till kvinnor som tvingas fly på grund av hedersrelaterade dödshot, eller hjälper prostituerade att ta sig ur sexhandeln. De försöker stötta kvinnor som våldtagits för att de inte klär sig rätt, eller för att de är gifta med en man som terrorgrupper eller polispatrullerna vill komma åt. Dessutom besöker de kvinnofängelset i Kadhimiya där hundratals kvinnor sitter efter att ha torterats till att skriva under ett erkännande. De försöker också ta hand om de barn som sitter på fängelserna med sina mödrar. Ibland handlar det om att bara hjälpa kvinnor och barn med mat för dagen.
– Livet skulle bli bättre efter invasionen men istället har det blivit allt hårdare för kvinnorna i Irak och allt fler utsätts för grova övergrepp. Men det är få som gör något, säger organisationens president Yanar Mohammed.
Hon vägrar att låta sig skrämmas till tystnad. Nyligen besökte hon Sverige för att få stöd för sitt arbete.
– Vi behöver all hjälp vi kan få. Allt har blivit dyrt i Irak och dessutom försvåras vårt arbete av säkerhetsläget, säger hon.

Gömmer sig i övergivna lokaler

Att kvinnor och barn ofta är de som drabbas hårdast i ett konfliktland är känt. Våldtäkt och tortyr mot kvinnor är ett krigsverktyg för att komma åt männen och har använts både i forna Jugoslavien och i flera afrikanska länder. I Irak har det dessutom brett ut sig en rädsla för fundamentalister som tvingar kvinnor att gömma sig under de traditionella muslimska kläderna, även om de inte är troende muslimer. Enligt OWFI har flera kvinnor misshandlats på grund av att de haft för vågad klädsel.
Sohelai och Zahras situation liknar allt för många andras. I samma övergivna och fuktiga lokaler som de har funnit tak över huvudet i, gömmer sig flera andra kvinnor som tvingats lämna sina hus på grund av religiösa motsättningar. Vissa har män, andra är ensamma efter att deras män dödats i konflikten. Alla för sin egen kamp för överlevnad. En frän urinstank slår mot oss när vi kommer in och precis som Sohelai har de andra inget vatten eller värme.
– Jag har en granne en bit bort som låter mig tvätta Zahra hos henne och ibland går jag till organisationen, säger Sohelai.

På väg till försäljningen

Nästa gång vi träffar Sohelai är hon och Zahra på väg till kvinnan som organiserar försäljningen. Zahra är tvättad och har en liten rosett i håret. I handen bär Sohelai en plastpåse med Zahras saker. Jag har frågat om vi kan följa med, vilket vi får.
– Jag har fått veta att det är ett par som inte kan få barn som vill köpa henne. Men de vill inte att jag ska träffa
Zahra i framtiden och jag vet inte om jag vill gå med på sådana krav, säger Sohelai.

Kroppen inte hittad

Sohelai berättar att före USAs invasion 2003 bodde hon med sin man i centrala Bagdad. Hon har fyra barn sedan ett tidigare äktenskap, men på grund av motsättningar med svärföräldrarna tvingades hon att lämna sin första man och sina barn. För några år sedan träffade hon Zahras pappa. Deras boende låg i närheten av det som i dag är den så kallade gröna zonen, ett område som omgärdas med enorm säkerhet och som kan liknas vid en stad i staden där amerikaner, journalister och politiker jobbar och bor i perioder.
– När de satte upp gröna zonen blev vi ivägkörda från vår bostad och det var då allt det svåra började, säger Sohelai.
När hon var i andra månaden försvann Zahras pappa.
– Jag tror att han åkte in i ett sunniområde och dödades eftersom det hände hans vänner. Men vi har fortfarande inte hittat hans kropp.

Dödspatruller sprider skräck

Sedan invasionen 2003 har inbördeskonflikten mellan olika religiösa grupper i Irak eskalerat. Många har tvingats lämna sina hem för att de är shiitiska muslimer som bor i ett område med främst sunnimuslimer eller tvärtom. Rädslan för dödspatruller, al-Qaida och de fruktade Mahditrupperna har lett till att stora områden tömts på folk som sökt sig till andra kvarter där de ockuperat tomma hus. Den situationen har präglat Irak och framförallt Bagdad de senaste åren och har varit en stark orsak till det höga dödsantalet i Irak. De senaste månaderna har antalet döda sjunkit och det kommer uttalande om att läget stabiliserats i Irak. De Bagdadbor som vi träffar håller dock inte med, de liknar Bagdad vid en vulkan som kan explodera när som helst. De flesta rör sig bara på gatorna om de måste.
För Sohelai betyder statistiken och omvärldens uttalande inte mycket. För henne handlar vardagen om att hon och Zahra ska överleva.
Medan vi har pratat om hur hon hamnade i sin situation har vi snabbt tagit oss till kvarteret där Sohelai ska träffa kvinnan som ska organisera köpet. Sohelai går upp med Zahra längs en smal trappa bakom ett bageri. Hon ser apatisk ut, upprepar att hon inte har något val. Hon måste sälja Zahra för att de ska överleva. En grupp på fem–sex män tittar vänligt men undrande på oss. Vad gör två västerlänningar med kvinnan och barnet ser de ut att tänka? Jag undrar i tysthet hur många barn som sålts ovanpå deras bageri. Vi ber om att få träffa barnhandlaren, men hon vägrar och ber Sohelai komma tillbaka ensam.

Ryktet har spridit sig

Vid det här laget har ryktet har spridit sig att Zahra är till salu. En annan organisatör påstår sig känna ett par som ska till USA och som kan ta Zahra med sig. De är beredda att betala mer och det startar en flera dagar lång förhandling om priset. Sohelai åker vid ett tillfälle till ett av de farligare områdena i Bagdad för att visa Zahra. Det trissar upp priset ytterligare. Inte heller det paret går med på Sohelais krav att få träffa Zahra i framtiden.
– De kan inte få barn och ska flytta till USA där frun ska operera sig för att kunna få egna barn. Kanske är det bäst, här med mig har hon ingen framtid, säger Sohelai efter en vecka.
Zainab Hussain på OWFI har mycket kontakt med mödrar och barn som på olika sätt drabbas av konflikten. Hon berättar att det finns flera barnhem i Bagdad. Ändå väljer en del mödrar andra alternativ. Dels för att få pengar till sin egen överlevnad, dels med hopp om att barnen ska få det bättre. Ett liv på ett barnhem i Bagdad ger inte stora framtidsutsikter.
– Men det är fruktansvärt. Vi i organisationen har inte mycket pengar och kan inte hjälpa så många som vi vill. Det är klart vi önskar att vi kunde göra mer, säger Zainab Hussain.
Ler mot kameran
Under vår sista dag i Bagdad får vi veta att det slutliga priset för Zahra har bestämts till 1 000 dollar. Det enda som återstår är överlämnandet. När vi träffar Zahra en sista gång har febern sjunkit och det långa svarta håret är inte längre fuktigt av febersvett. Hon tittar nyfiket på mig och ler stort. När hon hör kamerans ljud skrattar hon och gömmer sig blygt mot mammas axel. Sohelai pussar henne och ler. Kärleksbandet mellan mor och dotter går inte att missta sig på. I det ögonblicket hoppas jag på mirakel.

Av Terese Cristiansson
terese.cristiansson@expressen.se