Minst 57 personer, många kvinnor, föll offer för mördarna. Foto: Romeo Ranoco
Minst 57 personer, många kvinnor, föll offer för mördarna. Foto: Romeo Ranoco

Massakern på det fria ordet

Publicerad
Uppdaterad
Var och när ägde den värsta enskilda massakern på journalister rum?
I Vietnam, Irak eller kanske Bosnien.
Fel.
I måndags på Filippinerna.
Detta är historien om vad som hände Alejandro Reblando och hans över 30 kolleger på journalistikens svartaste dag.
Organisationen Reportrar utan gränser, RSF, har sitt högkvarter i Paris. Den har funnits sedan 1985 och ägnar sig åt att bevaka mediefrågor och pressfriheten i världen.
- Vi har gått igenom våra arkiv och vi hittar inget som kommer upp i dödssiffran från Filippinerna, säger Vincent Brossel, RSF:s Asien-ansvarige.
- Vi har inte exakta data från andra världskriget, men jag skulle tro att massakern är den värsta i historien. Senast jag kollade med Filippinerna var det 29 döda journalister, men siffran väntas stiga.
RSF publicerar varje år även statistik över hur många journalister som dödats i tjänsten. I år ligger siffran på 35 döda. Eller låg. Massakern på Filippinerna kommer att närmast fördubbla den.
Före måndagens massmord, så hamnade Pakistan, Somalia och Sri Lanka i topp som de farligaste länderna att verka i under 2009.
- Det är inga överraskningar, det är alla länder som är eller varit i krig. De brukar ligga högst.
Borgmästaren Andal Ampatuan Jr överlämnade sig till polisen efter massakern.Foto: Erik De Castro

Men Filippinerna
är en demokrati i huvudsak i fred. Ett land som förvisso utkämpat en långvarig kamp mot både muslimsk och kommunistisk gerilla, men massakern i måndags hade egentligen inget med den kampen att göra.
- Jag besökte Filippinerna 2005 för att skriva en rapport. Det är ett farligt land att verka i som journalist. Offren har ofta försökt utreda korrupta, maktfullkomliga politiker eller poliser och drabbats av deras hämnd.
Det var något liknande som inträffade i måndags. Fast i ohyggligt mycket större skala.

Skådeplatsen var
Filippinernas mest oroliga hörn, ön Mindanao i södra delen av arkipelagen. På Mindanao har regeringsarmén sedan länge utkämpat en väpnad kamp mot muslimska separatister som slåss för en egen oberoende stat.
Regeringen har tagit hjälp av lokala muslimska klanledare som sedan tillåtits bygga upp sin egen privata milis.
De styr i fem provinser i söder och sköter i praktiken sig själva. I provinsen Maguindanao så har familjen Ampatuan haft makten sedan 2001.
Andal Ampatuan Sr är klanledare och han har varje gång det varit guvernörsval blivit omvald utan motstånd. Det är något som Esmael Mangudadatu tänkte ändra på vid nästa val i maj 2010.
Esmael kommer från grannprovinsen Sultan Kudarat och är vice borgmästare i staden Buluan. Där är det hans klan - Mangudadatu - som är den dominerande.
Så nyheten att han tänkte utmana den rivaliserande klanen om guvernörsposten var en stor lokal nyhet. Tidsgränsen för att registrera sig som kandidat går ut vid månadsskiftet och i måndags morse kallades journalisterna hem till Esmael Mangudadatu. Tanken var att de tillsammans skulle resa till Maguindanaos provinshuvudstad Shariff Aguak för valregisteringen.

En av journalisterna var sjubarnspappan Alejandro Reblando, en 53-årig veteran som bland annat arbetat för den amerikanska nyhetsbyrån AP men som på sistone varit lokal korrespondent för dagstidningen Manilla Bulletin. När han tog adjö av sin hustru Myrna Reblando i helgen sa han:
- Älskling, jag kommer att hamna på förstasidan. Det gillar du väl?!
Han hade rätt. Men inte på det sätt han menade.
Fast reporterskaran som samlats hemma hos Esmael Mangudadatu var medvetna om faran. Reblando var en av sex personer som deltog i ett möte den morgonen för att diskutera säkerhetsfrågorna.
Journalisten Aquiles Zonio från dagstidningen Inquirer var också där. Han är en av få som överlevde dagen.
Esmael Mangudadatu berättade att han begärt skydd från den lokala polisen men fått nej. Därefter kontaktade han militären, men även där blev det tummen ner.
Det var då han vände sig till journalisterna i trakten och bad dem bevaka historien. Detta var en viktig nyhetshändelse, så de behövde ingen övertalning.
- Kanske de inte vågar skada oss om journalister tittar på, sa han i måndags morse.
Han hade fel.

Vice borgmästaren hade även vidtagit ytterligare en säkerhetsåtgärd. Han tänkte inte resa till Shariff Aguak själv. Han skickade hustrun Genalyn i stället.
Även flera andra kvinnor skulle följa med. Bland annat Genalyns storasyster Eden och en moster. Två av kvinnorna var gravida.
- I vår tradition är muslimska kvinnor respekterade, sa Esmael Mangudadatu. De åsamkas ingen skada, lika lite som oskyldiga barn eller äldre personer.
Han hade dessvärre fel igen. Ingen som deltog i konvojen på fem bilar skulle komma tillbaka.
Reportern Aquiles Zonio skriver i en artikel för sin tidning att kvinnorna var på gott humör före avresan. Eden - själv viceborgmästare - sa:
- Detta är kvinnomakt på riktigt! Låt oss hjälpa männen att skapa en bättre framtid för vår provins.

Allt som allt var
det 58 personer som reste i konvojen, däribland 37 journalister. En lokal polischef kunde lugnande berätta att landsvägen var säker, det skulle dessutom finnas polisvägspärrar längs med vägen.
Journalisten Aquiles Zonio satte sig i tv-kanalen UNTv:s minibuss, men beslutade sig för att byta bil när kortegen fyllde på bensin.
"Vi beslutade oss för att stanna till vid det hotell där vi tillbringat natten för att hämta våra tillhörigheter", skriver han.
"Jag räknade inte med att den omvägen skulle rädda våra liv. Jag skulle ha varit med de andra. Jag skulle ha blivit dödad tillsammans med dem."
Vid hotellet fick Zonio och hans två kolleger veta att två anonyma personer på motorcyklar varit där och ställt frågor. Det fick dem att ändra sig och besluta sig för att trots allt inte jaga i kapp de andra.
De försökte i stället nå kollegerna på mobiltelefon, men fick inget svar. Någonstans längs vägen så hade konvojen blivit stoppad av ett 100-tal beväpnade män.
Esmael Mangudadatu fick ett sista samtal från sin hustru på mobiltelefon där hon hann berätta att de blivit kidnappade. Det var det sista han hörde från henne.Mördarna verkar ha gått metodiskt och grymt tillväga. Alla sköts och höggs ner. Männen var även utrustade med en grävskopa så de kunde gräva massgravar och även krossa och gräva ner de fem fordonen.
- De hade huggit min fru i bägge ögonen, skjutit henne i brösten, skurit av fötterna, avfyrat skott i hennes mun, säger Esmael Mangudadatu till ABS-CBN News.
- Jag kan knappt beskriva hur de behandlade henne.

Massakern blev snabbt känd och massgravarna funna. Fram till i går hade 57 döda grävts fram. Det verkar som om en del personer som befunnit sig på vägen när konvojen blev stoppad också finns bland offren.
Veckotidningen Periodico Ini drabbades värst. Så gott som alla anställda finns bland offren, även försäljnings- och marknadsansvarige.
- Jag visste inte att alla mina anställda åkte på den där ödesdigra turen, säger chefredaktör Ferdinand Solinap.

Filippinernas president Gloria Macapagal Arroyo utfärdade genast undantagstillstånd i provinserna Maguindanao och Sultan Kudarat och sände 500 extra soldater till området.
Den huvudmisstänkte för massakern är Andal Ampatuan Jr, borgmästare och son till klanledaren Andal Ampatuan Sr. Vittnen säger att han var på plats när konvojen stoppades.
Han överlämnade sig frivilligt till polisen i går. Myndigheterna hade hotat att klanen riskerade ett militärt anfall om den inte utlämnade honom.
- Det finns ingen sanning i anklagelserna, sa sonen när han greps i går. Jag är här för att bevisa att jag inte har något att dölja och att jag inte är skyldig.
När helikoptern som förde bort honom lyfte så utsattes den för beskjutning, oklart från vem. Men klanen Ampatuan har sin egen beväpnade milis.
- Presidenten är rasande över dessa barbariska handlingar, säger presidenttalesmannen Cerge Remonde. Hon har bokstavligen mobiliserat lagens fulla kraft för att fånga de skyldiga.
Och detta är onekligen ett brott så allvarligt att det inte går att gömma undan. Något som annars är vanligt när journalister mördas på Filippinerna.
Det pinsamma för Arroyo är att klanerna Ampatuan och Mangudadatu är hennes allierade i området. De säkrade hennes röster i presidentvalet och hon valdes med 100 procent i vissa städer som de kontrollerar.
Men den här gången verkar klanen Ampatuan ha gått på tok för långt.

Källor:
AP, Inquirer, ABS-CBN-News

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag