Välbevarat. Författaren Jens Andersen och Karin Nyman i Astrid Lindgrens bevarade hem på Dalagatan i Stockholm. Foto: Ylwa YngvessonVälbevarat. Författaren Jens Andersen och Karin Nyman i Astrid Lindgrens bevarade hem på Dalagatan i Stockholm. Foto: Ylwa Yngvesson
Välbevarat. Författaren Jens Andersen och Karin Nyman i Astrid Lindgrens bevarade hem på Dalagatan i Stockholm. Foto: Ylwa Yngvesson
Margareta Strömstedt. Foto: Cornelia NordströmMargareta Strömstedt. Foto: Cornelia Nordström
Margareta Strömstedt. Foto: Cornelia Nordström
Ung mamma. Astrid Lindgren fick sonen Lasse när hon nyss fyllt 19, och tvingades som ensamstående placera honom i fosterhem de första åren.Ung mamma. Astrid Lindgren fick sonen Lasse när hon nyss fyllt 19, och tvingades som ensamstående placera honom i fosterhem de första åren.
Ung mamma. Astrid Lindgren fick sonen Lasse när hon nyss fyllt 19, och tvingades som ensamstående placera honom i fosterhem de första åren.

Astrid Lindgrens tunga depression

Publicerad

Astrid Lindgren präglades starkt av sin ungdom, när hon som ensamstående mor tvingades lämna bort sin son, bodde ensam, fattig och olycklig i Stockholm - och hade tankar på att ta sitt liv.

Vännen och författaren Margareta Strömstedt menar att den här tiden på ett avgörande sätt påverkade Astrid Lindgrens författarskap.

- Till största delen tror jag att det var det som fanns hos henne hela tiden: en längtan att återupprätta barn. Det lämnade nog aldrig henne. Detta att hennes barn hade blivit så utsatt, säger Margareta Strömstedt.

I den första delen av dokumentärserien "Astrid" i SVT berättas bland annat om den stora skandalen när den tonåriga Astrid Lindgren, eller Ericsson som hon hette som flicka, blev gravid med den 49-årige chefredaktören för Vimmerby tidning, Reinhold Blomberg.

I Kristina Lindströms dokumentär visas unika bilder av Astrid som 12-åring med rosetter i håret, när hon besöker Vimmerby marknad. Året är 1920, bakom henne som en skugga står Reinhold Blomberg, mannen som några år senare skulle förändra Astrids liv.

Den 24 augusti 1926 skriver Reinhold Blomberg ett intyg till sin unga journalistvolontär Astrid Lindgren där han berömmer och rekommenderar henne "då hon nu vill söka vidgat arbetsfält". Bakom den kryptiska formuleringen döljer sig det faktum att Astrid Lindgren var gravid i sjätte månaden.

Pappa till barnet var hennes chef, den driftige och inflytelserike Reinhold Blomberg. Han var medlem i Publicistklubben och Tidningsutgivarna i Småland, politiskt aktiv, satt flera gånger i stadsfullmäktige och gjorde sin tidning till en inkomstbringande anslagstavla för såväl kommunstyrelsen som näringsidkarna i den lilla landsortsstaden.

Reinhold Blomberg förälskade sig i Astrid när hon som skrivbegåvad 17-åring fick börja som elev på redaktionen och började direkt uppvakta henne på alla möjliga sätt. I författaren Jens Andersens nya biografi "Denna dagen, ett liv" skriver han:

"Hon avvisade honom inte, och de inledde ett kärleksförhållande som av förståeliga skäl måste hållas hemligt, och som troligtvis pågick i ett halvår - bedömer Karin Nyman - innan Astrid blev med barn i mars 1926. Hon som alltid hade haft så svårt att bli förälskad, och att få det motsatta könet att förälska sig i henne, blev nu kurtiserad efter alla konstens regler. Själv var Astrid mer häpen över det överväldigande intresset för hennes "själ och kropp", som Reinhold skrev i brev till henne, än hon var förälskad."

 

Graviditeten måste hållas hemlig bland annat eftersom den då 49-årige niobarnspappan låg i skilsmässoförhandlingar. Astrid gömde sig på olika adresser, men när paret träffades på ett hotell för att äta middag blev de igenkända. Vittnen kunde berätta att chefredaktören var ute med Astrid från Näs och att hon syntes vara "i grossess", det vill säga gravid.

Förhållandet blev en uppseendeväckande händelse i bygden, särskilt som det handlade om den präktiga och religiösa familjen på Näs.

I anteckningar till Margareta Strömstedt när hon skrev första biografin "Astrid Lindgren - en levnadsteckning" 1977 berättar Astrid själv:

- Att vara föremål för det skvallret kändes ungefär som att ligga i en ormgrop och jag beslöt att lämna den gropen fortast möjligt. Det var inte så - som kanske en del trodde - att jag i gammal god stil blev utkastad från hemmet. Ingalunda, jag kastade mig själv, vilda hästar skulle inte ha kunnat hålla mig kvar.

I tv-dokumentären säger Astrid:

- Jag trodde att det skulle ta livet av mina föräldrar.

Reinhold Blomberg var förälskad i Astrid, och ville gifta sig med henne. Det ville inte hon. Senare i livet sa hon:

- Hellre döden än det. Jag var inte kär i honom. Inte det bittersta.

 

För en ensamstående mor på 1920-talet fanns inte många alternativ. Astrid valde att åka till Köpenhamn och föda sitt barn, eftersom det kunde göras där utan att någon la sig i vem som var pappan. Sonen Lars föddes och lämnades bort till en fosterfamilj, med förhoppningen att de senare skulle kunna återförenas.

Astrid Lindgren flyttade till Stockholm, där hon drabbades av en depression.

I Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan i Stockholm möter jag författaren Jens Andersen och Astrids dotter Karin Nyman. Vi pratar om den här första tiden i Stockholm, och om de flyktiga självmordstankar Astrid Lindgren hade då och beskrev i olika brev.

- Det var den väldiga övergivenheten, att hon inte kände en enda människa, säger Karin Nyman, och Jens Andersen lägger till:

- Jag tror att det är svårt att fatta hur ensam hon var under de åren, när hon var fattig, hon hade inget arbete, hon saknade Lasse i Köpenhamn, hon hade dåligt samvete också. Det måste vara de mest olyckliga åren i hennes liv.

Om Astrids tankar på att ta sitt liv säger Karin Nyman:

- Det kunde hon efteråt se på med lite förundrad distans. Att det var lite coola saker som hon sa, att det kanske var åt det tillgjorda hållet. De här uttrycken för en önskan till självmord var något som hon senare såg på med viss undran...

Jens Andersen säger:

- Men det är inget tvivel om att hon hade depressioner som vi andra har depressioner. Hon var nedstämd som vi andra kan vara nedstämda. Det är en del i Astrids väsen, att hon hade en melankoli, att hon hade ett vemod. Det var en del av hennes natur från barnsben, tror jag.

 

På Bar-Lock-Institutet på Hamngatan i Stockholm utbildade sig Astrid Lindgren i maskinskrivning, bokföring, handelsräkning, stenografi och handelskorrespondens. Hennes djupa nedstämdhet under 1927 och 1928 hölls hemlig för föräldrarna på Näs. I breven till dem visade hon en frisk fasad, men i andra brev kom de depressiva tankarna fram, visar Jens Andersen i sin biografi.

Till väninnan Anne-Marie Fries i Vimmerby skrev hon den 3 oktober 1928:

"Ja, visst är livet ett förbannat och meningslöst spektakel! Ibland tycker jag, det är som att stirra ner i en avgrund, men ibland tröstar jag mig med att life is not as rotten as it seems."

I ett annat brev till Anne-Marie Fries skriver Astrid den 6 december 1928:

"Ibland längtar jag riktigt krampaktigt efter att få bli barn igen, men ibland tycker jag, det är bättre för var dag, jag kommer närmare graven".

Till sin bror Gunnar skrev hon några veckor tidigare ett annat brev med pessimistisk ton:

"Jag känner mig ensam och fattig och kanske ensam, därför att jag är det, och fattig därför att allt mitt lösöre består av en dansk ettöring. "Kanske" tar jag tebax. Jag bävar för den här vintern."

"Den danska ettöringen" var förstås sonen Lasse, som hon saknade, som hon hade dåligt samvete för, som hon kände att hon hade övergivit.

Jens Andersen skriver:

"Vemodet, pessimismen och de flyktiga självmordstankarna dök upp särskilt när Astrid var ensam med sig själv i den människotomma storstaden en lång söndag. De ständiga tankarna på Lasse drev henne ut på gatorna från tidigt på morgonen, och allt det som till vardags kunde förträngas och dränkas med så många arbetsuppgifter som möjligt bubblade nu upp ur det undermedvetna."

 

Dokumentärfilmaren Kristina Lindström, som ligger bakom SVT-dokumentären, svarar så här på frågan om vad som avgjorde att Astrid Lindgren ändå viftade bort tankarna på att ta sitt liv:

- Det kan inte jag riktigt veta vad som hände i henne där. Men att hon hade en väldigt stark melankoli som hon kämpade med, det ser man i brev och när hon pratar om det ibland. Men när hon pratar är det alltid med en liten knorr eller med ett försök att vifta bort det. Det gör hon inte när hon skriver.

Hemma i köket hos Margareta Strömstedt, som var Astrid Lindgrens nära vän under mer än 30 år, bekräftas att det fanns sidor hos henne som hon höll för sig själv.

- Hon talade inte, ville inte tala så mycket om den tiden. Det var mycket som jag inte visste, som kom fram sedan. Nej, det var inte Astrids vana att vika ut sig, utan det var någonting man begrep. Hon kunde plötsligt identifiera sig med någon eller något som hände omkring henne i samhället och säga: precis så där kände jag själv.

Att hon tvingades lämna bort Lasse och under några år drabbades av svåra samvetskval och depressioner blev avgörande för hela hennes liv. I hennes författarskap vimlar det av olyckliga och föräldralösa pojkar. Utan Lasse, utan den händelsen, säger hon i SVT-dokumentären, hade hon kanske blivit författare, men hon hade inte blivit en berömd författare.

"Jag skrev mig fri från min barndom" har Margareta Strömstedt sagt. På frågan om hon tror att Astrid Lindgren också skrev sin fri från sin olyckliga ungdom med Lasse, ensamheten och melankolin, svarar hon:

- Ja, det gjorde hon. Vi talade om detta, sent i livet, att om det bara hade varit Bullerbyn hade det inte blivit några bra böcker. Egentligen är det allt som är svårt, och nästan outhärdligt, som föder litteratur, det är ur konflikter konst skapas. Om allt är idyll blir det ingen konst, eller dålig konst.

 

Egentligen ville Astrid Lindgren att händelsen med det utomäktenskapliga barnet inte alls skulle nämnas i biografin från 1977, men Margareta Strömstedt stod på sig. Och vid en överläggning med förlaget kom man sams om att Astrid Lindgren med sina egna ord skulle skriva om detta känsliga kapitel i sitt liv.

I de anteckningar som Astrid Lindgren förde i samband med detta framgår att hon också fick lägga ord som hon inte ville uttala i munnen på biografiförfattaren.

Där stenograferar Astrid Lindgren om att det djupa och aldrig sviktande engagemanget för utsatta barn utan tvekan hör ihop "med upplevelserna i Köpenhamn före jul 1926 då Astrid Lindgren fick sitt barn och tvingades lämna det ifrån sig, och det förstärktes under de följande åren då den unga Astrid började kämpa för att själv kunna ta hand om sin Lasse."

 

Efter de mörka, ensamma åren började det ljusna under 1929. Astrid hittade en ny lägenhet, hon fick fast arbete hos Kungliga Automobilklubben och hennes chef på kontoret sa till henne att hon gick en "lysande framtid" till mötes. Kontorschefen som hette Sture Lindgren var gift, men låg i skilsmässa och såg inte bara en yrkesmässig potential hos den nya medarbetaren.

De började träffas efter kontorstid, och Astrid kunde i breven till väninnan Anne-Marie skämta om de självmordstankar som hon tidigare gett uttryck för. Hon skrev att hon numera betraktade sig som en "avgående självmordskandidat".

I slutet av 1929 insjuknade Lasses fostermor i Danmark, och Astrids nu treårige son måste omplaceras. Astrid reste söderut den 28 december 1929 för att försöka ta kontroll över det akuta läget och efter mycken vånda beslöts att Lasse skulle komma till henne i Stockholm. Efter några månader insåg Astrid Lindgren dock att detta inte fungerade.

Räddningen kom från Småland, där pojkens mormor och morfar erbjöd honom att komma och bo på Näs så länge han ville. Astrid tog ledigt några veckor, åkte med Lasse tillbaka till sin egen barndom och lärde sonen att göra gångar i höet på logen, och visade honom alla djuren, både de små och söta och de stora och farliga.

I april 1931 gifte sig Sture Lindgren och Astrid och fick en större lägenhet på Vulcanusgatan i Stockholm. Det bestämdes att Lasse skulle komma hem efter ett Emil i Lönneberga-år med mormor och morfar på Näs, och till sist var mor och son återförenade.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag