I modern historia har gubben spelat olika roller. Ibland har åldern varit en förutsättning för makt och respekt (Leonid Brezhnev) men lika ofta en källa till löje och milt förakt (Lilla Fridolf). Ibland har de egenskaperna till och med förknippats med en och samma person (Ronald Reagan).

Roger Daltrey, 68, slog redan i 20-årsåldern fast att han inte alls var sugen på att bli gammal. Hasse och Tage menade att man kunde hälsa hem vid 35. En känsla som har präglat ungdomen sedan dess. För några år sedan märktes dock en viss förändring. Gubben fick plötsligt en renässans. Men den här gången var det inte bitterpitten utan den erfarne silverräven som hyllades.

Unga män i för trånga brallor och cyklar utan broms förenades plötsligt i sin beundran för gubbar som åldrats med värdighet och visste att dela med sig av sin visdom.

Gubben förvandlades från mumie till mentor, och Per Lernström släppte boken Gubbe – A lovestory.

Yviga skägg blev standard och tweedkepsen kom till heders igen. Hipstern tog, åtminstone till det yttre, gubben ur en för tidig grav.

Ulf Brunnberg Foto: Anna-Karin Nilsson

Men den nyanserade synen på gubben utmanas ständigt. På senare tid har män som Bert-Åke Varg och Ulf Brunnberg rivit ner mycket av den goodwill som det tagit andra gamla män åratal att bygga upp. Varg, känd bland annat för rollen som butter maskinist i Rederiet, kallade upphovsmännen bakom sjöfyllerilagen för terrorister. En knepig hållning, inte minst med tanke på hans uppgift ombord på Freja.

Men rättshaveri och myndighetsmuckande är paradgrenar för den sanna gubben.

Förutom det utspelet passade ugglan Helge på att kritisera kvinnors bilkörning i samband med att han själv åkte fast för fortkörning.

Även en ikon som Ulf Lundell har kallats gnällig ganska länge nu. Kampen mot Kivik Art Centers torn antyder att han åtminstone är konsekvent. För kritikerna blir det öppet mål. SvD:s kulturblogg formulerade det på enklast möjliga sätt i rubriken: Ulf Lundell är en surgubbe (9/12).

Clint Eastwood är ett annat kapitel. Som åldrad men fortfarande produktiv regissör och ärrad westernhjälte är han en självklar förebild. Men efter det tomma-stol-talet på republikanernas konvent är den positionen vacklande.

Var talet till en fiktiv Obama mera gaggigt än genialt?

  Foto: Jeff J Mitchell

Varg, Lundell och Eastwood är så klart ingenting mot Ulf Brunnbergs salvor.

Den som så eftertryckligt hävdar att allt var bättre förr får obönhörligen en fet gubbstämpel i pannan. I Brunnbergs fall är det oförskyllt, enligt en kvinna i bekantskapskretsen.

– Han är ingen gubbe, han är bara en dum blondin.

Men det finns så klart äldre män som arbetar aktivt för att förhöja gubbens status. Bland annat den före detta diplomaten Dag Sebastian Ahlander som skrivit Handbok för glada gubbar (Bonnier Fakta). En bok som kriminologen Leif GW Persson fullkomligt lustmördar i krönikan Goda råd från en rättshaverist (KvP 22/4). Persson kluckar förtjust åt Ahlanders recept för den glada (och bättre bemedlade) gubben som har ett par champagneflaskor på lut och en röd fluga som piggar upp.

Förtjusningen blir inte mindre när Persson drar sig till minnes Ahlander som den "utomordentligt bittre och oavbrutet babblande rättshaverist" han mötte på ett cocktailparty på svenska konsulatet i New York på 90-talet.

GW är en grym gubbe.

Fotnot: "No country for old men" är en filmad roman av Cormac McCarthy, vars titel är ett strof ur William Butler Yeats dikt "Sailing for Byzantium".

Henrik Högström

kultur@kvp.se