Nu kunde det för all del ha sett annorlunda ut i går. Litteraturpristagaren Doris Lessing, 88, hade blivit en kontrast mot alla männen i frack. Hon blev tvungen att stanna hemma från prisutdelningen och festen av hälsoskäl.
Synd – för enligt den omstridda prismotiveringen är hon expert på den kvinnliga erfarenheten.
Vad hade hon haft att säga om Nobelfestligheterna, och dessa långa rader av lärda män och glamourösa kvinnor?
Det är svårt att tänka sig ett tillfälle där könsmönstren är tydligare än på Nobelfesten. Ingen statistik tyder på att det kommer att se annorlunda ut inom överskådlig framtid, däruppe på prispodiet eller vid honnörsbordet. Här är det männen som står för de stora tankarna, medan kvinnorna håller sig till de grandiosa frisyrerna.
Och ändå.

Det går inte att sätta sig i ett hörn och tjura över manssamhället på Nobelfesten. Det är alldeles för roligt att vara på plats.
Att hänga undan jeans och polo, och plocka fram sidenkjol och pärlshalsband.
Att vandra förbi facklorna in i Stadshuset och till Blå hallen. Att smutta på champagne.
Att spekulera över möjliga översättningar på den franska menyn, att sträcka på halsen och spana lite på kungligheterna. Och – så klart – att få lyssna på alla dessa kloka, begåvade, spirituella pristagare.

Men man får väl le lite i smyg i alla fall, när underhållningen till maten visar sig vara en balett på temat Pippi Långstrump.
Nej, det blev aldrig något Nobelpris till Astrid Lindgren. Men det blev några pausnummer på Nobelmiddagen i alla fall.
Jag ser en flicka som dansar runt i ilsket röda flätor och konstiga kläder.
Hon passar inte riktigt in, och det är ganska skoj.