Det är en enda lång bilkö i båda riktningar på Pristinas gator. Folk tutar, albansk musik spelas högt från bilstereon. Ungdomarna hänger ut genom bilrutorna, de sitter på biltaken, de s t å r på biltaken.
Besiana Norja, 17, har rest hit från Finland. Hon står mitt på gatan, framför bilarna och dansar albansk folkdans tillsammans med Drilon Smajli, 22.
– Jag är så glad att min generation får vara med om det här, säger hon.
Tusentals följer bilkortegen från gatorna.

Jag har aldrig varit med om liknande. Jag delar glädjen, för det här är också mitt land. Här föddes jag 1 december 1983 på BB i Gjakova i västra Kosovo.
Härifrån flydde jag 1991 som 40 000 andra albaner till Sverige i famnen på min mor, sju år gammal med min femåriga syster. Min pappa hade åkt före oss efter att Jugoslaviens president Slobodan Milosovic 1989 tagit ifrån Kosovo sitt självstyre.
Tusentals blev utan arbete. Missnöjet växte. Folket demonstrerade. Min pappa demonstrerade. När det enda gensvaret han och alla andra fick var batongslag gav han upp och lämnade Kosovo. Sverige blev våra nya hem. Det är i Sverige jag har levt 17 år av mitt 24-åriga liv. Det har blivit mitt självklara hem och jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med de bästa förutsättningarna. Men varje sommar längtar jag till min stora släkt i Kosovo. Först då blir jag helt uppfylld.
– Det finns inget som ditt eget land. Det här är mitt hem, säger Bashkim Lushi, 23, till mig, som kommit hit från Norge för att delta i firandet.
Men Kosovo har en blodig historia. För bara tio år sedan var det krig här.
UCK, Kosovos befrielsearmé, började göra motstånd mot serbiska polisen. Våld besvarades med mera våld. Slobodan Milosovic skickade över väpnade styrkor. Hela familjer, med kvinnor, barn och gamla utplånades.

På vägen till Pristina möter vi taxichauffören Skender Isufi, 35, far till två döttrar, sju och två år.
När kriget började gick han ivrigt med i UCK. Hans farfar hade arkebuserats och halshuggits, mitt inför ögonen på sin son, Skenders far.
Ändå känner han inget hat i dag.
– Jag vill hjälpa serber, fortsätter han. Jag skulle inte ha något emot att bo granne med dem. Vissa säger till mig – ”Hur kan du säga så?” Men varför ska jag hata? Jag skulle aldrig kunna göra vad de har gjort mot mig. Serberna är inte dåliga. Det är ledarskapet det är fel på.
Hans röda taxi med en albansk och en amerikansk vimpel på vardera sida, kör lugnt och försiktigt i mörkret. Han tittar på mig.
– Jag har fått nog av krig, säger Skender och tar sig på näsan som ett tecken på ”nog”. Jag vill inte ens höra ordet ”krig” på radio. Jag vill ha fred. Jag vill få ordning på det här landet.

Jag frågar om två miljoner albaner kommer att kunna leva med 120 000 serber efter det som varit.
– Vi kommer att kunna leva med dem. Jag hoppas att de kan leva med oss.
Kanske kan den nya generationen komma överens, kanske kan en serb dela studentrum med en alban.
Det är möjligt. Min serbiska vän bor hos mig. Han är dålig på att plocka undan efter sig, annars kommer vi utmärkt överens.
Det säger jag trots att bland annat min morbror Shefqet Alijaj dödades 1998 när han stred för UCK. Han lämnade en änka och tre barn, sonen Selim låg fortfarande i mammas mage.
Folket jublar. Just nu verkar kriget som en mardröm för längesedan. Tina Gruzhdani, 44, och vännen Mire Dema, 48, hejar på sina makar som passar på att klättra upp på bilhuven för att bli fotograferade detta historiska ögonblick. Båda ler av lycka. ”Pavarsi, Pavarsi”, hörs konstant.
– I dag hade jag egentligen velat ta mat och bjuda serberna för att visa att de är välkomna att fira med oss. Men det är svårt. ”It takes two to tango – Det krävs två för att dansa tango”, säger hon.

Frågan är ändå vad som händer med Kosovo. Även om landet utropas självständigt och skulle erkännas av andra länder är Serbiens nyvalde president Boris Tadic bestämd:
– Jag kommer aldrig att ge upp kampen för vårt Kosovo, sa han vid sin installation nyligen.
Men även tunga röster hyser optimism. Expressen träffar den före detta USA-diplomaten William Walker på trappan till Grand Hotel i Pristina.
– Jag tror att folk kommer att bli förvånade hur framgångsrikt det här landet kommer skötas i fortsättningen, säger han och tas emot som en superstjärna och får skriva autografer.
Kommer det vara möjligt för serber och albaner att leva tillsammans?
– Det är möjligt för svarta och vita att leva tillsammans i USA, även om det tog en tid. Det går bra för svenskar och norrmän att leva bredvid varandra. Så varför skulle inte serber och albaner kunna leva med varandra?