Mitt första uppdrag var att skriva en artikelserie om Annika Östbergs liv och berätta om hur hon hamnat i det stora fängelset med 1800 kvinnor några mil öster om Los Angeles.
Jag åkte inte dit direkt. Jag tog en ganska stor omväg. Först läste jag på i en massa domstolshandlingar om de brott som hon anklagades för. Jag insåg att även om Annika inte var någon mördare så var hon absolut inte oskyldig till att en polis och en restaurangägare mördats.
Polisen sköts när han stannade sin bil för att hjälpa Annika och hennes följeslagare. De hade fått punktering på en mörk landsväg norr om San Fransisco på flykt undan det första mordet. Den första polisen jag kom att tänka på var konstigt nog Hans Holmér. Han intresserade sig för Annikas öde långt innan vi journalister vaknade upp. I samband med OS 1984 tog han ledigt från sina sysslor i friidrottsförbundet och träffade Annika i fängelset. Han berättade om en svensk kvinna som satt i fängelse i Kalifornien när vi sågs flera år senare.
Nu förstod jag att det var Annika Östberg han talat om. Holmér tyckte att hennes straff var orimligt hårt och då hade hon suttit i fängelse i tio år. Den gamle polismästaren kunde knappast misstänkas för att se överdrivet milt på en person som dömts i samband med ett polismord.

Den andre polisen hette Andy Stein. Innan jag reste till Annika i fängelset åkte jag till Lakeport i Norra Kalifornien. Andy Stein hade varit den mördade polisens kollega och vän.
Han hade varit med om att gripa Annika. Han hade förhört henne och fått henne att berätta om sin roll i brotten samtidigt som hon kämpade med abstinensen från heroinet.
Vi talades vid en lång eftermiddag. Jag märkte att han på sitt sätt tyckte om Annika, trodde på hennes berättelse och ansåg att hon gjorde sitt bästa för att ta ansvar för det hon varit med om.
När jag sedan satte mig att prata med Annika Östberg på gården utanför den cell som hon helst ville kalla rum hade hon ingen aning om att jag redan visste ganska mycket om henne.
Jag bad henne berätta om sitt liv och sina brott och allt hon varit med om. Vi satt där på ett par bänkar i tre dagar och pratade och pratade. På den tiden var det ganska lätt att vara reporter i hennes fängelse. Det är svårare nu. Hon försökte aldrig dra sig undan sitt ansvar och sin skuld. Så långt jag kunde se stämde hennes berättelse med vad jag redan visste och hon lade till viktig ny kunskap.
Jag var rätt imponerad. Hon var intelligent och handlingskraftig och brottades med svåra frågor om brott och straff, skuld och ansvar.

Jag är inte kristen men jag tror mycket på vikten av att försöka förlåta den som tar sitt ansvar och försöker sona sina brott. Hon hade redan suttit i fängelse i tolv år. Att hon skulle tillbringa resten av sitt liv bakom taggtråden var orimligt. Min skepsis var borta. Jag skrev en stor artikelserie om hennes liv. Det var en heder att få lägga den grunden för Expressens långa arbete, under många år och många redaktörer, för att svenska politiker och myndigheter inte skulle få en chans att glömma Annika Östberg.

Jag har träffat henne många gånger sedan hösten 1993. Jag minns hur roligt vi hade när vi efter bästa förmåga firade hennes 40-årsdag i fängelsedirektörens sammanträdesrum. Tack vare en snäll väktare fick Annikas mamma Maj-Britt Tillery följa med som assistent till Expressens fotograf. Jag minns hur hemskt det var när hon grät när besluten i Kaliforniens kriminalvårdsnämnd gick henne emot.
En av de senaste gångerna jag träffade henne var på en fest för 150 personer i fängelsets besöksrum. I sin egenskap av ordförande i fångarnas förtroenderåd var hon kvällens värdinna och jag var hennes gäst.
Det här var en kväll när de intagna och deras gäster fick skoja med väktarna och fängelsechefen som också var med på festen. Vi hade jättekul. Men det var också en lite sentimental kväll. Annika Östberg hade skrivit en dikt som hennes kompis Nannie läste upp. Nannie var min bordsdam. Hon var dömd till livstid för mord. Hon hade redan suttit i fängelse i nio år.
Annikas dikt kanske inte får något nobelpris, allraminst i min översättning från engelska, men så här lyder slutversen:
"Ny början, nya stigar
formas
En dag och ett steg
i taget"
Festens tema var "Ny början". Nu när Annika Östberg kommer till Sverige får hon äntligen en ny början i sitt eget liv.