”Only Yesterday was the time of our lives” sjunger Adele på sin underbara låt ”Someone Like You”.  Jag kunde inte mer än att hålla med. För 12 år sen, samlades vi hela familjen i Sverige. Jag minns hur jag och min bror Yoran älskade att kolla på när pappa kom hem från jobbet genom fönstret på tredje våningen i Hisningen. Jag minns hur han en gång gjorde sitt bästa för att underhålla oss samtidigt som han gjorde en pizza, hur han lyckades få den bränd och hur mycket vi skrattade åt det efteråt, jag minns hur jag brukade gnugga mitt ansikte mot hans för att få känna på hans skickliga skägg som fick mig att skratta. Men jag minns också hans kärlek till människor, sitt land och inte minst pennan och pappret.

I dag fyller vår pappa, Dawit Isaak, 47 år. Detta är hans tionde födelsedag som han får spendera i ett fängelse. För en vecka sedan blev vår lillasyster Danait tonåring. Jag och min tvillingbror Yoran har hunnit bli 17 år. I december blir vi 18 år.
Mycket har hänt på tio år och vår tonårstid är snart förbi, och studenten närmar sig. Tanken på att pappa antagligen inte kommer att hinna till varken vår födelsedag eller studenten, gör ont. Men hoppet har aldrig försvunnit.
När vi var yngre brukade vi be tillsammans varje natt, jag bad om att vi skulle kunna få se pappa, även om det bara skulle få vara i några sekunder. När jag fyllde 15 slutade jag be, och började drömma i stället. Jag började drömma om hur annorlunda det skulle ha varit om han hade varit här, kanske skulle jag klara av att skriva på mitt hemspråk tigrinja mycket bättre, kanske skulle jag resa mer eftersom mamma har bekräftat att jag och pappa har ett lika stort intresse för resor. Jo, det hade nog vart annorlunda. Jag skulle ju få lära känna den människa som jag liknar mest till sättet. Jag skulle få lära känna mig själv.

Är detta ödet? Jag går omkring och funderar på det varje dag. Varför just pappa? Varför just min familj? Är detta ett test? Ett test på hur mycket vi kan klara av. Jag har inget svar på det. Jag kommer nog aldrig få ett svar på det heller, även om jag har sökt det lite överallt, inte minst hos mig själv. Där jag har haft inre konflikter.
Men som tur är har det börjat släppa nu. Jag känner inte längre att jag är skyldig denna värld något, det är den som är skyldig mig en pappa.
Jag vill inte längre sluta lyssna på när mina vänner snackar om deras pappor, jag vill inte fortsätta gå med huvudet böjt när jag ser pappor väntandes på sina döttrar utanför omklädningsrummen på H&M, jag vill inte sluta kolla på uttråkade, trötta, glada, ledsna pappor. Jag vill börja titta och äntligen börja relatera, tänk om jag skulle kunna få säga "oh, typiskt pappa"...tänk. Det är en dröm som skulle gå i uppfyllelse.

November 2005 släpptes vår pappa efter fyra år i fängelse, två dagar senare åkte han in. Jag minns hur mammas ansikte blev blekare, och hur hela lägenheten blev tyst. När jag gick och la mig den natten grät jag mig själv till sömns. Efter det bestämde jag mig för att aldrig någonsin visa mig svag, att alltid vara den starka, att alltid kämpa.
Jag är fortfarande sådan i dag, för jag är trött på att bli bekämpad. Trött på att bli behandlad som en annan slags människa, trött på att alltid vara den "andra". Vi är som vilka som helst. Därför tänker jag aldrig sluta bekämpa de som andrifierar mig och min familj.
Hur skulle pappa tänka om han blev fri igen, och fick reda på detta. Att vi blivit andrifierade. Jag vet inte. Kanske skulle han förlåta, men kanske har han för ­ lorat kärleken till människor?
Under åren så vet både jag och min familj att det har funnits, och att det fort­farande finns människor som kämpar för min pappas frihet och för vår lycka.
Vi vill tacka er, det ni gör betyder mycket. Vi vill tacka alla som gett en underskrift, som gjort ett blogginlägg eller bara skänkt en tanke.
Vi tackar er som hyllat honom och gett honom de namn han förtjänat, vi vill tacka alla ni som har humaniserat denna fråga.
För vi vet att det är det pappa hade gjort.
Och sist, men inte minst, så vill vi tacka er som har spelat hjältar och politiserat frågan, inskränkt vår rättig­het och den största drivkraften har varit att sudda bort oss.
Vi vill bara få bort denna oro och rädsla som vi har för vår pappas liv och så vill vi sammanföra det som både Eritrea, Sverige och hela världen har gemensamt, nämligen människor. Humanism. Låt oss då använda vår gemenskap, humanitet.
Jag vill också tacka mina vänner som alltid varit där och ställt upp, som alltid får mig på ett glatt humör.
Sist, men inte minst så vill jag tacka en speciell människa i mitt liv, min livscoach. Även min mamma som är den starkaste människan jag känner.
Tack för att ni lyssnar, och förstår. Ni är min inspiration och mina förebilder.

Betlehem Isaak