Den varma luften står stilla inne på hjälpcentrumet för undernärda barn. Myggnät hänger i knutar över fältsängarna. Längst bort i raden av mammor och barn sitter Judith Bangura med sitt barnbarn. Hon har kämpat hårt för att ta sig hit.
– Vattnet tog slut i vår by. Jag slutade äta och gav all mat jag kunde hitta till mitt barnbarn.
Joseph är ett år och tre månader. Judith håller honom ömt, det lilla som finns kvar.
Hon stryker hans smalben, det är lika stort som hennes två pekfingrar tillsammans.
– Josephs föräldrar, min son och hans fru, dog i en bilolycka för några månader sedan. Vi är ensamma kvar i familjen, nästan alla andra dödades i kriget.
Strax efter att Josephs föräldrar dog började han bli smalare och smalare. Judith hade inte vatten till plantorna i trädgården. Priset på ris steg och hon hade inte råd att köpa tillräckligt. I byn fanns inget arbete. Joseph blev slö och orkeslös.
– Det fanns ingenting att äta, alla svälter. Jag förstod att om jag inte åkte till Freetown skulle han dö. Men jag hade inga pengar.
Judith tog Joseph på ryggen och började vandra. De passerade tre byar på väg till floden som leder till huvudstaden.
– Vi fick åka med båtarna om natten, då kostar det mindre. Men jag var rädd. Det är inte säkert.

Vindarna blev till storm och båten krängde från sida till sida.
– Vi var flera kvinnor med barn på båten. Alla kräktes. Men jag oroade mig mest för krokodilerna. Det gungade så mycket att jag var rädd att båten skulle sjunka, att vi skulle gå på grund och trilla överbord.
Joseph tittar upp med stora ointresserade ögon. Trots att han är 15 månader gammal är allt han kan att sitta. Musklerna utvecklas inte hos akut undernärda barn. Skadorna som hjärnan får mellan att de är sex månader och två år är ofta obotliga. Joseph har inte börjat kravla, de tunna benen skulle aldrig bära honom om han stod. Att gråta tar för mycket energi för ett akut undernärt barn.
– Men Joseph är bättre sen vi kom hit och har börjat dricka mjölk. Förut var han okontaktbar, nu skriker han och gråter i alla fall ibland, säger Judith.

Varje dag dör cirka 12 600 barn av undernäring i världen.
– Under 2008 har vi sett en 100 procentig ökning av antalet akut undernärda som söker hjälp här. Samtidigt har priset på ris ökat med lika mycket. Fattigdomen sprids med de ökade matpriserna och svälten kryper närmre. Situationen är alarmerande, säger doktor Ahmed Mukhtar.
Hawa, 2, har drabbats av kwashiorka. Sjukdomen gör att kroppen svullnar upp och huden spricker. Foto: Robban AnderssonHan arbetar på ett kriscentrum fyra timmar söder om Freetown, som sköts av Läkare utan gränser med hjälp av finansiering från Unicef.
Doktor Ahmed Mukhtar guidar oss längs sängarna i den tryckande värmen. Sjukdomslukten sticker i näsan, synen av de små avsmalnade kropparna rister sår i själen. I några sängar ligger barn inlindade i bandage och ser ut som om de vore brännskadade.
– Ett barn drabbas av akut undernäring antingen för att hon inte fått tillräckligt att äta, eller för att hon får fel sorts mat. I det första fallet minskar kroppsmängden dramatiskt, håret faller av och huden blir rynkig. Om barnet ätit tillräckligt mycket, men kanske bara ris, drabbas hon av proteinbrist och får ”kwashiorka”. Kroppen svullnar upp tills det att huden spricker och stora sår bildas, som lätt blir infekterade, säger Ahmed Mukhtar.
Barnen som fått kwashiorkor ser ut att vara brännskadade.
– Många kvinnor tror på myten att det skulle vara häxor som hällt skållhett vatten på barnet. Eftersom man har ris att ge tror de inte att såren har med maten att göra, säger Ahmed Mukhtar.

Behandlingen på hjälpcentret består av näringsrik mjölk som ges med jämna mellanrum. Tillsammans med näringen behandlas infektionssjukdomar som mässling och malaria. 95 procent av barnen botas inom 30 dagar.
Men det är inte bara mediciner som kan hjälpa de drabbade familjerna. Vanor och traditioner måste ändras från grunden. En vanlig sed är till exempel att ge ett nyfött barn en sked med vatten. Riten är till för att rena, men vattenkvaliteten gör att skeden lätt för med sig diarré och andra sjukdomar. Få mammor ammar de första månaderna utan att också ge barnet annan mat.
Ytterligare ett problem är turordningen vid måltiderna.
– Det vanligaste är att mannen får den största och bästa biten. Sedan får frun eller fruarna ta för sig och sist av allt ges barnen. De som behöver näringen allra mest får minst mat, säger Alison Parker, vid Unicef i Sierra Leone.
En stor del av hjälporganisationernas resurser satsas nu på utbildning i hälsa och hygien.
– Med små förändringar i vardagen går det att rädda många liv, säger Alison Parker.