Mamman kastade ut Anna efter att hon berättat att hon skulle påbörja en hormonbehandling. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSONMamman kastade ut Anna efter att hon berättat att hon skulle påbörja en hormonbehandling. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Mamman kastade ut Anna efter att hon berättat att hon skulle påbörja en hormonbehandling. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Daniil Bezsonov har stridit i alla större slag och är i dag talesperson för Donetskrepublikens försvarsministerium. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSONDaniil Bezsonov har stridit i alla större slag och är i dag talesperson för Donetskrepublikens försvarsministerium. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Daniil Bezsonov har stridit i alla större slag och är i dag talesperson för Donetskrepublikens försvarsministerium. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Läraren Liliya Ivanova med sina förstaklassare. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONLäraren Liliya Ivanova med sina förstaklassare. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Läraren Liliya Ivanova med sina förstaklassare. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Före kriget gick 900 elever på skola nummer 58 i Donetsk. I dag finns bara 120 barn kvar. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONFöre kriget gick 900 elever på skola nummer 58 i Donetsk. I dag finns bara 120 barn kvar. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Före kriget gick 900 elever på skola nummer 58 i Donetsk. I dag finns bara 120 barn kvar. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Tre år in i kriget är invånarna i Donetsk ständigt redo för nya bombanfall. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSONTre år in i kriget är invånarna i Donetsk ständigt redo för nya bombanfall. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Tre år in i kriget är invånarna i Donetsk ständigt redo för nya bombanfall. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Valentina Voronina, 26, med barnen Roman, 7, och Jegor, 3, jobbar i livsmedelsbutik, Donetsk. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSONValentina Voronina, 26, med barnen Roman, 7, och Jegor, 3, jobbar i livsmedelsbutik, Donetsk. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Valentina Voronina, 26, med barnen Roman, 7, och Jegor, 3, jobbar i livsmedelsbutik, Donetsk. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Alexander Burim, 50, lämnade fru, barn och barnbarn för att slåss vid fronten i östra Ukraina. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSONAlexander Burim, 50, lämnade fru, barn och barnbarn för att slåss vid fronten i östra Ukraina. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Alexander Burim, 50, lämnade fru, barn och barnbarn för att slåss vid fronten i östra Ukraina. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON
Hungrande människor – de flesta pensionärer – trängs för att få en burk saltgurka och lite surkål. Situationen i Avdiivka är desperat för dem som inte kunnat fly. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONHungrande människor – de flesta pensionärer – trängs för att få en burk saltgurka och lite surkål. Situationen i Avdiivka är desperat för dem som inte kunnat fly. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Hungrande människor – de flesta pensionärer – trängs för att få en burk saltgurka och lite surkål. Situationen i Avdiivka är desperat för dem som inte kunnat fly. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Vasili, 24, har för länge sedan slutat vara rädd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONVasili, 24, har för länge sedan slutat vara rädd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Vasili, 24, har för länge sedan slutat vara rädd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Katia Glondar och väninnan Julia Korinkova står på Självständighetstorget, Majdan, i hjärtat av Ukrainas huvudstad Kiev. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONKatia Glondar och väninnan Julia Korinkova står på Självständighetstorget, Majdan, i hjärtat av Ukrainas huvudstad Kiev. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Katia Glondar och väninnan Julia Korinkova står på Självständighetstorget, Majdan, i hjärtat av Ukrainas huvudstad Kiev. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
– Vårt land är i krig, inte en "antiterroroperation". Det är vi anhöriga som betalar det högsta priset med döda, skadade och tillfångatagna familjemedlemmar, säger Julia Korinkova. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON– Vårt land är i krig, inte en "antiterroroperation". Det är vi anhöriga som betalar det högsta priset med döda, skadade och tillfångatagna familjemedlemmar, säger Julia Korinkova. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
– Vårt land är i krig, inte en "antiterroroperation". Det är vi anhöriga som betalar det högsta priset med döda, skadade och tillfångatagna familjemedlemmar, säger Julia Korinkova. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
I dag återstår ett femtiotal Ukrainska fångar på ockuperad mark i öst, däriböand Alexander och Sergiy. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONI dag återstår ett femtiotal Ukrainska fångar på ockuperad mark i öst, däriböand Alexander och Sergiy. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
I dag återstår ett femtiotal Ukrainska fångar på ockuperad mark i öst, däriböand Alexander och Sergiy. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Lila Bevzuk-Voloshyna, 27, ger sin bild av läget. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONLila Bevzuk-Voloshyna, 27, ger sin bild av läget. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Lila Bevzuk-Voloshyna, 27, ger sin bild av läget.  Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Här slog raketen ner. Olga Dyuzhikov hade nattat barnen Danijel, 11, Eva, 4, och Maxim,1, när en raket krossade köksväggen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONHär slog raketen ner. Olga Dyuzhikov hade nattat barnen Danijel, 11, Eva, 4, och Maxim,1, när en raket krossade köksväggen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Här slog raketen ner. Olga Dyuzhikov hade nattat barnen Danijel, 11, Eva, 4, och Maxim,1, när en raket krossade köksväggen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Storebror Danijel blir rädd när han hör ljudet av raketer, men han vet exakt hur han och småsyskonen ska ta skydd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONStorebror Danijel blir rädd när han hör ljudet av raketer, men han vet exakt hur han och småsyskonen ska ta skydd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Storebror Danijel blir rädd när han hör ljudet av raketer, men han vet exakt hur han och småsyskonen ska ta skydd. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Det kan innebära direkt livsfara för barnen i Avdiivka att besöka lekplatsen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONDet kan innebära direkt livsfara för barnen i Avdiivka att besöka lekplatsen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Det kan innebära direkt livsfara för barnen i Avdiivka att besöka lekplatsen. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Striderna pågår bland lägenheterna i ukrainska Avdiivka. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONStriderna pågår bland lägenheterna i ukrainska Avdiivka. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Striderna pågår bland lägenheterna i ukrainska Avdiivka.  Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Expressens Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson är på plats i Ukraina. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSONExpressens Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson är på plats i Ukraina. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Expressens Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson är på plats i Ukraina. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Homosexuell i Ukraina riskerar att bli dödad

Publicerad

 I maj är Ukraina värd för Eurovision Song Contest och tiotusentals turister från hela världen väntas komma till Kiev.

 Samtidigt, 70 mil från huvudstaden, pågår konflikten som hittills tagit 10 000 människoliv. Just nu pågår hårda strider i industristaden Avdiivka.

 Expressens Diamant Salihu (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) rapporterar från Europas bortglömda krig.

Kiev • 17 februari • Kvällstid

 

När läkaren Vlad, 47, bodde i Donetsk sa han till omgivningen att han delade hus med sin styvbror.
Som internflykting i Kiev berättar han för kollegerna att hans fru och son är kvar i Donetsk för att vakta familjens hus.
Allt är en lögn.
Möt människorna som i skuggan av kriget kämpar mot hat, hot och våld på grund av djupt rotad homofobi.


Efter många års kamp i det dolda vill den ukrainska HBTQ-rörelsen ta mer plats. Vägen till förändring går genom Eurovision.

Bakom en nummerlös ståldörr i en förort till Kiev finns ett skyddsboende för HBTQ-personer.
Sex personer bor här åt gången. De får en fristad för tre månader – sedan måste de lämna plats för andra som flytt småstäder i Ukraina, där de förlorat jobb, kastats ut av föräldrar eller utsatts för våld, hot och trakasserier för att de inte är heterosexuella.
Vlad, en 47-årig läkare, lämnade Donetsk för ett år sedan. Han hade inget val. Det fanns inget jobb och huset måste underhållas och bilen behöver bensin för att användas. Ekonomin i utbrytarrepubliken Donetsk har drabbats hårt av Ukrainas ekonomiska blockad. Många företag i de två regionerna i öst har stängt sin verksamhet där.

Blev utsläpad från kafé

Vlad lämnade sin partner, en jämngammal man som har en son med en funktionsnedsättning sedan ett tidigare förhållande med en kvinna.
Officiellt är partnern Vlads styvbror.
– Det går att vara öppet homosexuell i Ukraina, men då riskerar man att bli misshandlad, eller dödad, säger Vlad.
Det är inget han hört, utan själv upplevt. I Donetsk blev han en gång utsläpad från ett kafé ut på gatan av ett gäng unga män.
– De frågade om jag var bög. "Självklart inte", svarade jag.
Männen slog och sparkade honom medvetslös.

Vlad blev en gång utsläpad från ett kafé.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Bor på skyddat boende

En gång i Kiev höll Vlad en tidigare partner i handen. Poliser följde efter, tog in båda på förhör, frågade om de var bögar. Varför höll de annars varandra i hand?
– Jag sa att jag var rädd för att halka. Det var mitt på sommaren, säger Vlad.
Han bor tillfälligt på skyddsboendet eftersom han inte har råd med annat. Jobbet som lärare för läkarstudenter ger honom mindre än 900 kronor i månaden. Det räcker inte till att hyra lägenhet.
Här är han äldst. Han delar lägenheten, med bäddsoffor och enkelsängar som trängs i varje rum, med fem yngre transpersoner och homosexuella.
Anna Skorobohatko är 18 år och från Lviv i västra Ukraina. Mamman kastade ut henne efter att hon berättat att hon, som fötts som pojke, skulle påbörja en hormonbehandling.

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Anton blir Antonia

Anton Makarsky, 19, som på passet heter Antonina, har med hjälp av hormoner redan fått en mörkare röst. Han är klädd i en rutig skjorta, med stora uppvikta jeans. Han bor på skyddsboendet tills han får ett nytt jobb. Tidigare jobbade han som bartender och servitör, men chefen sparkade Anton när han berättade om att han påbörjat processen att förvandlas till man.
Chefen började tilltala honom som "DET" och "Hermafrodite".
– Han ville inte att "det" skulle jobba kvar där.
Pappan har inte funnits med i bilden. Mamman lever i Ungern. När Anton ringde för att säga att han ville hälsa på henne, efter att han berättat, svarade mamman:
"Unge man, du ringer fel person."
Och lade på luren.

När Anton skulle bli man fick han sparken. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Går i Pridetåget - riskerar sitt liv

Homosexuelle Vanya Panov, 23, är från ett litet samhälle tio mil utanför Kiev. Han flydde till skyddsboendet efter att några klasskamrater hackat hans konto på en dejtingsajt. Intima konversationer spreds i hemstaden. Han har trakasserats i skolan, ute på stan och blev för två månader sedan brutalt misshandlad när han återvände för att hälsa på sin mamma. När han skulle göra anmälan vägrade polisen registrera misshandeln som ett hatbrott.
"Vad vill du? Du lever ju", sa konstapeln.
Vanya är öppet homosexuell och har senaste två åren gått i Pridetåget i Kiev, trots att han därmed riskerar sitt liv. De omkring tusen personerna som vågade gå i tåget skyddades av 6 000 poliser. Vanya kryper ihop i en fåtölj. Mest orolig är han för högerextremister och soldater som återvänder från kriget. Det finns vissa gator i kring Majdan där de mest homofobiska flockas.
– Högerextremister i Ukraina ger sig ut på bögsafari. Om de hittar oss blir vi misshandlade. Jag är rädd för att de kommer att ha ihjäl någon snart.
– Om jag skulle hålla i min pojkväns hand på Kreschyatik-gatan så kommer de säkert stoppa oss, fråga vad vi håller på med och förmodligen säga att vi har förväxlat Ukraina med Europa och USA.

Vanya Panov, 23, går i Prideparaden trots att han riskerar sitt liv.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Folkvalda politiker uttrycker sig homofobiskt

I en undangömd del av centrala Kiev har HBTQ-organisationen Insight sin lokal. Det är Insight som också ordnat skyddsboendet. Talespersonen Taya Gerasimova är öppet bisexuell. Hon berättar att homofobin är djupt rotad bland majoriteten av landets konservativa och troende ortodoxa kristna. Även om allt fler opinionsbildare som journalister och artister uttrycker sig positivt om HBTQ-rättigheter, är det fortfarande inte ovanligt att folkvalda politiker uttrycker sig homofobiskt och sexistiskt, säger hon.
– De vet att de vinner röster på det. Så länge de gör det kommer förändringen att ske långsamt, säger Taya Gerasimova.
Insight kämpar för att diskriminering på grund av sexuell läggning ska förbjudas på arbetsplatser. I dag kan en arbetsgivare i privata företag utan konsekvenser sparka anställda som kommer ut som trans-, bi- eller homosexuella, som i fallet med Anton.
En lag som ger HBTQ-personer ytterligare rättigheter vore förkastlig, anser den före detta journalisten Artem Skoropadsky. Han är talesperson för ultranationalistiska och homofobiska partiet Högra Sektorn.


När Pride hölls i Kiev förra året, under bevakning av 6 000 poliser - vilket Insight anser var för att signalera att Kiev är säkert för Eurovision - varnade Artem Skoropadsky öppet för att blodet riskerade att flyta på gatorna.
– Vi är emot ändringen av lagen. Då skulle lagen missbrukas för att skylla på varför man blev sparkad. Dessutom skulle de ha ytterligare rättigheter som en person som är heterosexuell inte har, säger Artem Skoropadsky.
Hans parti accepterar inte medlemmar som är öppna med att de inte är heterosexuella.
– Det är en synd enligt Bibeln. Högra sektorn är emot att de propagerar öppet, säger han.

Artem Skoropadsky talesperson homofobiska partiet Högra SektornFoto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Rädslan för att högerextremisterna ska hitta skyddade boendet

Årets Eurovision som hålls i maj i den ukrainska huvudstaden kommer gå under namnet "Fira mångfalden". Det är ett tillfälle som den ukrainska gayrörelsen inte kommer att missa för att sprida kunskap om diskriminering och mänskliga rättigheter.
Samtidigt som den internationella schlagerfesten öppnar upp för en viktig debatt, ser Taya Gerasimova i krigets spår en ökad radikalisering som drabbar HBTQ-rörelsen.
– En del säger att det inte är rätt tillfälle att prata om HBTQ-rättigheter när vi ska fokusera på kriget. Men det är nu vi måste prata om mänskliga rättigheter, säger hon.
Efter Eurovision kommer ännu ett Pride att hållas i Kiev och flera andra städer över hela Ukraina.
Högra sektorn kommer, tillsammans med andra, göra allt för att hindra "propagandan" även i är.
– Även om 2 000 personer går Pride i år så kommer vi att vara ännu fler heterosexuella som protesterar, säger Artem Skoropadsky.
I det skyddade boendet är oron stor för att högerextremisterna ska spåra upp adressen. Anna, Anton, Vlad, Julia och de andra som bor där är extremt försiktiga när de går ut eller kommer hit.
När vi går därifrån i mörkret, låser de snabbt den omärkta ståldörren bakom oss.

Julia bor också på det skyddade boendet.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Donetsk • 17 februari • Lunchtid

I Ukraina pågår ett propagandakrig.
Båda sidor skjuter dagligen på varandra. Och det är alltid de andra som börjar.
Daniil Bezsonov är åtminstone uppriktig. Talespersonen för Donetskrepublikens försvarsministerium säger att vi inte ska lita på informationen vi får om kriget – inte heller den som kommer från hans egen sida.

 

I Donetsk-restaurangen Legend, med trädetaljer i inredningen, sitter utsända journalister från Ryssland och militärer från den rebellkontrollerade Donetskrepubliken. Under de värsta striderna hösten 2014 och våren 2015 var alla stolar upptagna. Så fort det hettade till på en plats kunde journalisterna snabbt få reda på vart de skulle åka för att rapportera.


I februari 2017 är det lugnare, men det är hit vi måste komma för att träffa Daniil Bezsonov, en kortklippt man i 30-årsåldern. Han bär en grönsvart, spräcklig fältuniform och pistol i ett hölster.
Våren 2014, när det blev oroligt i östra Ukraina, lämnade han födelsestaden Kiev och anslöt till rebellsidan. För att "försvara mitt folk och sanningen", som han uttrycker det. Daniil Bezsonov har stridit i alla större slag och är i dag talesperson för Donetskrepublikens försvarsministerium.
– Den nya regeringen i Ukraina - Poroshenko - de är nickedockor. De bestämmer inget själva, inleder han.


Famåtlutad, fast blick, händerna på bordet.
Senaste intensiva striden som fått internationell uppmärksamhet pågick under en vecka kring frontlinjen i Avdiivka, en regeringskontrollerad stad och viktig knutpunkt drygt två mil från Donetsk.
– Under sju dagar bombade de civila hus i Donetsk för att se reaktionen från EU, hävdar Daniil Bezsonov och kallar det "provokation".
– Ukraina planerar större aktioner. Vi ser det, även vår säkerhetstjänst. Civila på andra sidan berättar för oss om förflyttningar av stora artillerisystem och tanks.


Donetsksidan ser fler skäl till de påstådda provokationerna.
– Målet med att Ukraina bombar civila byggnader på vår sida är att de vill provocera DPR-soldater att bryta mot Minskavtalet, så att de kan ha svepskäl för att gå in med fulla styrkor.
När bostadshus bombas, växer ilskan bland invånarna i Donetsk, resonerar han. De kräver svar på aggressionen. Om den inte kommer ökar kritiken och misstron att den nuvarande regeringen och därmed störtas utbrytarstaten inifrån.
Vi berättar att vi med egna ögon sett stora hål i människors hem i exempelvis Avdiivka och frågar om DPR är ansvarigt för de attackerna.
Daniil Bezsonov lutar sig fram, lutar huvudet lätt åt höger, pratar med vänlig men bestämd röst.
– Du ska inte lita på vår information. Du ska inte lita på ukrainsk information, säger han och ger en lång utläggning där han hävdar att ukrainska regeringen gömmer artilleri och pansarskyttefordon bland bostadshus.
– Borde de gömma sitt artilleri bakom civila hus, om de vet att vi kan nå dem?

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Han hävdar att Donetskrepubliken har lokala soldater längs frontlinjen.
– Många av våra soldater kommer själva från de fronter där ukrainska styrkor är. Vi har dem placerade där för att de kan områdena väl, de har lokalkännedom. Varför skulle våra soldater skjuta ner sina egna barndomshem eller riskera att döda släktingar eller vänner som bor kvar?
Han beskyller frivilliga stridsförband från högerextrema partiet Högra sektorn samt tidigare stridsbataljonerna Azov och Aidar, för att fortfarande utföra operationer som drabbar den ukrainska delen av fronten.
– Många i de här grupperna kommer från västra Ukraina. De bryr sig inte om människorna som bor i Avdiivka, Mariupol, Ilovaisk. De hatar Donbass och har inte släkt och föräldrar på båda sidor om frontlinjen som våra soldater har.


Nästan alla ukrainska soldater vi pratat med är övertygade om att de även strider mot den ryska armén. Daniil Bezsonov slår tillbaka:
– Jag är född i Kiev och kom hit i april 2014. Jag har varit här från första dagen. Jag svär att jag aldrig har sett ryska trupper här. Frivilliga från Ryssland, ja, men ryska trupper – nej. Jag ljuger inte!
Han lägger till:
– Någon kanske såg, men inte jag. Jag önskar att vi hade hjälp av ryska trupper, mina vänner och alla civila också. Vi vill alla att kriget ska ta slut. Om Ryssland kom hit skulle kriget vara över på två dagar. Ryssland har bra vapen, bra stridsflygplan. De behöver inte ens komma hit. De hade kunnat slå ut Ukrainas försvar genom flyganfall.
De ukrainska soldaterna menar att er sida aldrig hade kunnat hålla ut så länge utan krigsmateriel från Ryssland. Vad är er kommentar?
Försvarsministeriets talesperson Daniil Bezsonov suckar. Kommer snabbt med en ny förklaring. Hävdar att de tog över vapen, ammunition och stridsfordon när de besegrade Ukrainska regeringsstyrkor tidigt i konflikten.
– Det vi tog räcker för två, tre krig. Flera av regionerna vi tog kontroll över har var också haft egna baser med mycket vapen. Vi behöver inte hjälp från någon utomstående.

Rysslands president Vladimir Putin.Foto: Alexei Nikolsky / AP TT NYHETSBYRÅN

Han förnekar även att rebellsoldater från östra sidan ligger bakom nedskjutningen av Malaysia Airlines MH17 i östra Ukraina, då 298 människor dog. Utredningen, som letts av Nederländerna, kom fram till att det var en rysktillverkad BUK-robot som sköt ner planet.


Vapensystemet hade enligt utredningen kommit till östra Ukraina via Ryssland, avfyrats från separatistkontrollerat område och transporterats tillbaka till Ryssland samma dag.
Utredningen har av Ryssland kallats "partisk och politiskt motiverad". Ryssland har konsekvent förnekat inblandning i konflikten. Det ryska försvarsdepartementet har släppt radardata som landet anser visar att ingen missil flög mot MH17 från Snizhne, den plats där antiflygsystemet ska ha avfyrats.
Daniil Bezsonov har en förklaring här också:
– Vid tillfället fanns det många BUK-system i området. Där fanns även ukrainska trupper. För det andra, varför tog det två år för nederländska utredare att meddela detta? Varför kunde de inte ge besked efter en månad? De kanske letade efter skäl som kunde vara bra för den ukrainska regeringen.

Donetsk • 17 februari • morgon

Före kriget gick 900 elever på skola nummer 58 i Donetsk. 

I dag finns bara 120 barn kvar. 

– Många har flyttat till Ryssland eller Ukraina, säger rektorn Irina Ponomanarjenko.

 

Högt bakom henne i det rymliga kontoret hänger ett porträtt på separatistledaren, premiärminister Alexander Zakharchenko. Bredvid honom: den självutropade Donetskrepublikens flagga. Och längst till höger, på en byrå, står ett inramat fotografi med Rysslands president Vladimir Putin.

– Putin har hjälpt oss humanitärt under den svåra tiden. Se på skolan förut och nu.
Irina Ponomanarjenko visar bilder på skolan efter bombningarna 2014 och 2015. Massiva strider pågick om Donetsk flygplats. Båda sidor använde tunga vapen, som ofta missade soldaterna och träffade skolor, bostäder och även sjukhus bakom de beväpnade styrkorna. Skola nummer 58, byggt under Sovjettiden 1937 med massiva stengolv och långa korridorer, hörde till de värst drabbade på den här sidan om frontlinjen.

Ett porträtt av ryske presidenten står på hedersplats i rektorns arbetsrum.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

En raket raserade taket. En annan demolerade korridoren mellan skolans gamla och nya del från 1975.

– Inga barn var på skolan när skolan bombades, säger rektorn.

Eleverna var hemma, gömde sig i skyddsrum eller hade redan flytt krigszonen. När det var som mest oroligt fick barnen instruktioner om läxor via internet.

Skolan har vattenburna element. För att de inte skulle frysa sönder samlades lärarna nästa dag. De hjälptes åt att täcka krossade fönster för att rädda vattenledningarna och skolans framtid.

Men bara en liten del av barnen som en gång gick här återvände. Kvar återstår 120 elever av 900 på grundskolan.

I ett av de få använda klassrummen sitter Liza, Nastya, Diana, Platon och elva andra disciplinerade elever första klass. Barnen är klädda i skoluniformer och har lektion i ukrainska.

– Du ser, vi pratar ryska men vi ställer inte in undervisningen på ukrainska bara för att vi inte vill vara en del av Ukraina, säger Irina Ponomanarjenko, nöjd över att få visa upp Donetsk fungerande skolsystem och respekten för det ukrainska språket.

Antalet lektionstimmar på ukrainska har förändrats, medger hon:

– Det är färre nu.

Språkfrågan har länge varit infekterad i Ukraina, som haft en majoritet i östra delarna och Krim som talat ryska.

Barnen är klädda i skoluniformer och har lektion i ukrainska.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

Majdanprotesterna började efter att Ukrainas dåvarande regering Viktor Janukovytj, som hade sitt starkaste stöd i öst, valde ett handelsavtal med Ryssland före ett närmare samarbete med EU.

Bara några dagar efter att han avsattes började den nya regeringen diskutera språklagens legitimitet. Efter det annekterade Ryssland Krim och Luhansk och Donetsk, båda regioner med Ryssland som granne, förklarade sig som självständiga republiker.

– Vi i Donetsk brydde oss inte om språkfrågan - före kriget, säger Irina Ponomanarjenko.

Rektorn berättar att hon har släktingar och vänner på den ukrainska sidan. När hon hinner passerar hon de byråkratiska gränsposteringarna och hälsar på. Hon kan tänka sig att ingå i Ukraina, som en självstyrd republik.

Teckningar inför den ryska och ukrainska helgdagen 23 februari för att hylla soldater och veteraner.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

I stort sett alla vi pratar med i Donetskområdet - inklusive Irina Ponomanarjenko - anser att medier i väst fallit för Ukrainas propaganda och tagit landets parti i konflikten.

– Snälla, berätta för Europa hur vi lever. Säg till Europa att medan ni pratar om syriska barn så dör barnen också i östra Ukraina.

Irina Ponomanarjenko pratar entusiastiskt om Minkavtalet som omförhandlas 20 februari. Hon hoppas att båda parterna då kommer att dra tillbaka sina tyngre vapen från fronten. Sedan pekar hon stolt mot taket som rasade under kriget.

– Det har vi lagat med hjälp från Ryssland.

 

Donetsk • 16 februari • kväll

22 fyllda vattendunkar står på rad i köket.
I hallen är väskan färdigpackad med pass och andra viktiga dokument.
Tre år in i kriget är invånarna i Donetsk ständigt redo för nya bombanfall.

Kycklingsoppan är kall. Mamma Natalia har lämnat kastrullen halvfull på spisplattan. Om elektriciteten slås ut i natt räcker soppan till en måltid för Natalia, döttrarna Tatiana, 16 och Dasha, 15, och mormor Valentina, 68.

Om vattenrören sprängs sönder igen, så som de gjorde under anfallet i februari, kan de klara sig med vattnet i dunkarna.

Familjen är alltid redo att ta skydd. Pappan är soldat i frivillga armén.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

När artillerianfallen först startade för tre år sedan var barnen livrädda.

I dag använder de kratrar från raketer och söndersprängda bilar som lekplatser.

– Vi är vana vid ljuden efter tre år, säger Tatiana och rycker på axlarna över det bisarra i att behöva vara van vid sådant.

 

Om vi bombas tar vi väskan med oss till källaren

 

Hon som inte behövde oroa sig för annat än tonårsbekymmer och läxor. Tills kriget började. Sedan vande hon sig vid att ta skydd i källaren. För två år sedan blev hon spetsad av granatsplitter. Hon trodde att kusten var klar och gick upp ur skyddsrummet. När hon skulle öppna dörren på andra våningen exploderade en granat. Tatiana gråter när hon berättar.

– Mentalt har det påverkat mig väldigt mycket.

De står redo att fly

Nuförtiden kretsar mycket av vardagslivet kring förberedelser.
Har de nog med stearinljus? Batterier? Mat? Är flyktväskan redo?

– Om vi bombas tar vi väskan med oss till källaren. Där har vi allt viktigt. Pass och viktiga dokument som visar att mormor äger lägenheten, säger Tatiana.

Om det blir ett fullskaligt krig, och någon annan tar kontrollen, så kan de intyga äganderätten till bostaden i alla fall. Om huset står kvar. Det scenariot är värsta tänkbara, men efter tre års nästan oavbrutna strider är de inställda på att vad som helst kan hända.

Utanför fönstret hörs en kombination av dova smällar och dån som påminner om åskoväder.

– Inkommande. Det är ingen fara. Den är långt borta, säger Tatiana när hon ser våra frågande blickar.

Mamma Natalia har en varm morgonrock över sig. Hon sitter närmast det öppna fönstret.

Utanför fönstret hörs en kombination av dova smällar och dån som påminner om åskoväder.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Pappan soldat i frivillga armén

Förutom att Natalia är ständigt orolig när döttrarna har hon en man som ger henne anledning att ständigt känna oro och ångest. Han, vars namn hon inte vill uppge av säkerhetsskäl, är soldat i Donetskrepublikens frivilliga armé. Det har han varit sedan början på kriget.

Mobiltäckningen är usel där han befinner sig vid fronten. Det kan gå dagar innan familjen får livstecken från honom.

– Jag är orolig för pappa. Det är krig. Hur ska jag annars känna? säger Dasha.

I familjens vardagsrum står tre sängar. En för Natalia och pappa. En för systrarna. En för mormor. Gatuhunden Jula sover i ett litet utrymme mellan mormor och Natalia. När dånet från bomberna börjar på nätterna brukar både Jula och katten Asya gömma sig under bordet i köket.
Som nästan alla bostadshus i Kievsky-distriktet har fastigheten de bor i också träffats av raketerna.

Märken av metallsplitter efter explosion inne i lägenheten.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Har ingenstans att ta vägen

Området ligger nära Donetsk flygplats där hårda strider utkämpats. I samma riktning skjuts fortfarande artilleri från den regeringskontrollerade staden Avdiivka. Samma front där vi mött ukrainska soldater några dagar tidigare. Soldater som hävdade att de bara besvarade på beskjutning från Donetsk-sidan.

 

Jag undrar när allt det här ska ta slut

 

De gapande hålen bostadshusen, krossade fönster och splitterskadorna på väggarna, visar hur kriget drabba civila. Många har inte möjlighet att lämna sina hem. För de har ingen annanstans att ta vägen.
Natalia och familjen klarar sig här så länge. Hon har en liten inkomst som parkarbetare och maken får lön av den nya regeringen i Donetsk.
– Han får lön, men väldigt lite. Det räcker till mat, men inte för att köpa kläder.
Under intervjun hör vi konstant in- och utgående artilleri. Det lät på samma sätt när vi var här för två år sedan. Vapenvilan respekteras inte av någon stridande sida.
– Jag undrar när allt det här ska ta slut, säger Natalia.
Ser du en framtid där Ukraina är enat igen?
– Nej, nej. Ingen vill enas med Ukraina.
Varför känner du så?
– Före kriget var vi enade. Men nu kan du se hur de bombar och dödar oss. Därför vill vi inte förenas med Ukraina.
Tatiana och Dasha sitter tysta vid köksbordet. De valde inte det här livet.
Ännu ett åskdån. Inkommande, förklarar Tatiana.
– Var inte oroliga. Den är inte nära.


Donetsk • 16 februari • lunchtid

Enligt omvärlden och regeringen i Kiev lever de fortfarande i Ukraina.
De flesta vi möter i miljonstaden Donetsk ser annorlunda på saken.
För invånarna i självutropade Folkrepubliken Donetsk är kriget en självklar del av vardagen.

Valentina Herasimovna, 80, pensionerad kranförare, bor i Kievsky-distriktet, det bostadsområde i Donetsk som varit svårt drabbat av raketattacker från Ukraina.

Valentina Herasimovna, 80, frågar sig när kriget ska ta slut.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Titta på huset där, säger Valentina och pekar mot fastigheten där hon bor, med stora skador efter raketanfall.
Hon har bott i 60 år i samma lägenhet, som är inredd med stora mattor på väggarna. Hennes
När tar kriget slut?
– Jag vill också veta när. Kanske när jag vilar på kyrkogården.
Kommer Donetsk kunna återförenas med Ukraina?
– Nej. Hur ska vi kunna förenas när de beskjuter oss?

Valentina kikar ut genom fönstret i sin lägenhet.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Tror du situationen här påverkas av att Donald Trump blivit president i USA?
– Jag hoppas på en positiv utveckling världen över, speciellt situationen här. En ny regering innebär ny politik. Han kanske kan hjälpa oss.
Hur mycket pengar har du att leva på?
– Min pension på 4 800 rubel (cirka 750 kronor reds anm.) i månaden. Det är inte tillräckligt, men vad ska jag göra? Ibland klarar jag mig på mjölk och bröd.

--

Halina Harbuzyk, 51, jobbar på värmeverket i Donetsk.

”Jag jobbar i värmeverket precis här, som bombades nyligen”, säger Halina Harbuzyk.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Jag jobbar i värmeverket precis här, som bombades nyligen. Vi kunde inte jobba då och för de dagarna får jag ingen lön.
Hur har bombningarna påverkat dig?
– De senaste väldigt svårt. Vi saknade värme i lägenheten och på grund av kylan har jag fått en infektion i örat.
Vad händer här nu när Donald Trump blivit president i USA, tror du det påverkar konflikten i Ukraina?
– Ingen aning. Jag kan inte titta på nyheterna så ofta när vi saknar elektricitet.

--

Sergei, 60, pensionär, Donetsk.

Sergei, 60, pensionär, Donetsk.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Kriget påverkar alla. Vi hör bomberna varje kväll. En exploderade utanför vårt hus. Jag var täckt av glassplitter.
Tror du att konflikten påverkas av att Donald Trump blivit president i USA?
– Det kanske blir bättre eftersom Trump pratar med Ryssland. Och DPR (Donetskrepubliken) pratar med Ryssland.
När tar kriget slut?
– Kriget kan pågå länge till, tiotals år. Jag tror risken finns att det blir som i Israel-Palestina.

Några barn i Donetsk spejar mot en av flera sönderskjutna byggnader. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

--

Valentina Voronina, 26, med barnen Roman, 7, och Jegor, 3, jobbar i livsmedelsbutik, Donetsk.

”Jag är redo att bli en del av Kina bara jag får leva utan krig med mina barn”, säger Valentina Voronina, 26.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Kriget har påverkat ekonomin. Det är dyrare här jämfört med Ukraina och det är svårt att få jobb.
När tror du att kriget tar slut?
– Jag vet inte, men jag hoppas att det tar slut i år.
Kan du tänka dig att bli en del av Ukraina igen?
– Jag är redo att bli en del av Kina bara jag får leva utan krig med mina barn. Jag är trött på explosionerna.

En sönderbombad bil har övergivits på gatan.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Vad tror du kommer att hända med konflikten när Donald Trump valts till president i USA?
– Jag och många hoppas verkligen att det leder till att det blir färre bomber och att USA slutar ge pengar till Ukraina.
Är du själv drabbad av kriget?
– Jag har ingen i min familj som dödats eller skadats, men jag har flera nära vänner som är soldater i Donetskrepubliken.

Valentina har flera vänner som strider.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Avdiivka • 15 februari • kväll

Det känns som att krypa in i ett råtthål.
Nere i mörkret hittar vi Alexander Burim, 50, som lämnat fru, barn och barnbarn för att slåss vid fronten i östra Ukraina.

Vi hukar oss under trästockar, stålplattor, staplade säckar med jord längs väggarna. Gröna ammunitionslådor packade på varandra. Tomma hylsor.
En bit in i gången finns en öppning i jordväggen, i riktning österut.

– Spartak. Separatisterna gömmer sig där.
Rösten är trött. Alexander Burim har vakten i skyttevärnet på den regeringskontrollerade sidan. Han spejar ut över landskapet. Ett öppet och minerat slagfält. I ingenmanslandet där ute finns bebodda hus.

– Vi ser civila där ibland.
Varje natt beskjuter de två fronterna varandra med kulsprutor och kalasjnikov, men under en veckas tid i början av februari pågick hårda strider med tungt artilleri.

– De har påverkats av rysk propaganda, säger Alexander Burim om fiendesoldaterna, många med ukrainska pass som vänt sig mot sina tidigare landsmän.

– De har påverkats av rysk propaganda, säger Alexander Burim (till höger i bild).Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Lämnade fru och barn för kriget

När Majdanrevolutionen pågick för exakt tre år sedan byggde han barrikaderna tillsammans med sina landsmän. Gatuprotesterna ledde till en osannolik händelsekedja: Presidenten Viktor Janukovytj flydde sin post. Ryska styrkor annekterade Krim. Östregionerna Luhansk och Donetsk utropade sig självständiga.

Passagerarflygplanet Malaysian Airlines med 298 människor ombord sköts ner över östra Ukraina från rebellstyrt territorium, med en rysk robot.
Alexander Burim var soldat i den forna Sovjetarmén, och gjorde sedan ytterligare tre år i den ukrainska armén innan landet förklarade sig självständigt i december 1991. Sedan hade han fått nog av det militära.

Expressens Diamant Salihu (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) rapporterar från Europas bortglömda krig.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Men när kriget började var jag en av reservisterna som kallades in.
Han lämnade fru, barn och barnbarn och tog på sig den gröna uniformen igen. Han tänkte att tjänstgöringen skulle vara i några månader. Men det han såg gjorde honom orolig.
– De unga rekryterna visste inte vad som var bak och fram på ett vapen, berättar han.

Ukrainas försvarsstyrkor var vid den tidpunkten få och dåligt beväpnade. Det fanns knappt utrustning till soldater som skickades till hårda strider i fronten. Anhöriga fick samla ihop pengar för att köpa skottsäkra västar.

En av Europas största arméer

Under det treåriga kriget har bland annat USA och EU hjälpt till att träna upp det ukrainska försvaret. Enligt Radio Free Europe har den ukrainska armén vuxit från drygt 5 000 till 250 000 stridsklara soldater. Det gör att Ukraina, som vill bli medlem i Nato, har en av Europas största arméer.

Soldaterna behöver inte nödvändigtvis vara motiverade att kriga. Alla vi pratar med vill att dödandet ska ta slut och anser att enda sättet att få slut på kriget är genom en politisk lösning. Samtidigt är ingen soldat på den ukrainska sidan beredd på en kompromiss som innebär att släppa något territorium.
Striderna fortsätter därför vid fronten varje natt. Vapenvilan som parterna kommit överens om ses som ett skämt.

Soldaterna pratar hånfullt om den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE, som har i uppgift att övervaka vapenvilan. De beskriver observatörerna som långsamma och blinda igelkottar som vänder bort blicken inför alla överträdelser.

Iskalla vindar blåser på söderifrån. Vi tvingas röra oss tillbaka innan beskjutningen startar igen på eftermiddagen.

Vi går i midjedjupa skyttegravar och längs markerade spår för att undvika mineringar. Vi blir tillsagda att inte ta bilder på ett pansarskyttefordon som parkerat i ett garage med betongtak och kamouflagenät ovanför.

Före kriget fanns här en radaranläggning. Det är svårt att föreställa sig nu. Alla byggnader har bombats sönder och metallskrot från sprängda och sönderskjutna militärfordon rostar under snön i det karga landskapet.

Sönderbomade byggnader syns på flera håll i det karga landskapet. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

”Vissa är 21 år”

Bakom frontlinjen finns en provisorisk bunker med böjt tak. Det fungerar som högkvarter. Utanför vaktar en brunpälsad hund som sniffar på våra rena kläder. Bunkern är trångt och långsmalt. En svart skinnsoffa står längs ena väggen med en vedkamin mittemot. En ukrainsk flagga hänger längst in. Längs samma vägg som soffan hänger en stor karta över området. Till höger har massor av barnteckningar med julhälsningar och änglar satts upp.

Befäl för den här delen av frontlinjen är Bogdan Garnaga, 26, från Kiev. Han var soldat redan innan kriget bröt ut, men har fått all sin erfarenhet på fältet.

– Vi har befäl som är ännu yngre, vissa är 21 år.
Bogdan Garnaga är less på kriget. Han ser inte ut att ha fått sova ordentligt på veckor. Det finns ingen tvekan vilka han krigar mot.
– Vi strider mot separatister, men främst mot Rysslands reguljära trupper.
Han lutar sig mot ett bord. Cigarettröken sticker i ögonen. Det är tyst i rummet. Bogdan Garnaga såg fienden i ögonen i augusti 2014 under ett av de värsta slagen om Ilovaisk utanför Donetsk. Mer än tusen soldater och ett hundratal civila dödades.

– Vi förhandlade vid flera tillfällen för att kunna komma in och ta ut skadade soldater. De ryska trupperna vi förhandlade med var från Kaukasus i Ryssland, säger Bogdan Garnaga.

Bogdan Garnaga.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Ryska trupper var på plats främst hösten 2014 och våren året efter, enligt flera rapporter. Senast för tre månader sedan såg det unga befälet ryska trupper i Spartak.

Han kunde själv se deras flaggor från skyttepositionerna.
– Nu har de dragits tillbaka därifrån. Det är ingen tvekan om att de var ryssar, hävdar han.

– Oavsett varifrån de kommer är de inte välkomna. De angriper oss. De är vår fiende.
Från en av de bombade byggnaderna kommer den lågmälde Alexander Burim bärandes på ammunitionslådor.
Han gör sig redo för ännu en kväll vid fronten.
Tre biblar ligger orörda på ett utbränt skyttefordon.
Den gulblå flaggan piskar mot vinden.

En soldat bär på ammunitionslådor.Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Avdiivka • 15 februari • morgon

Pensionärerna knuffar varandra när biståndsarbetare delar ut burkar med surkål och saltgurka.

De är fast vid frontlinjen ännu en krigsvinter och kan inte ta sig härifrån.

– Vi var en vecka utan el, säger Zina Vlasovna, 80.

Inga barn syns till vid den igenbommade grundskolan Avdiivka 2.

Utanför köar i stället ett trettiotal vuxna, de flesta pensionärer. Två ukrainska soldater, som inte ser ut att ha fått sova på flera dygn, håller ordningen. Båda är beväpnade med kalasjnikov.

Efter en stund för de köande veta att maten tagit slut, men den här gången har de har tur. En minibuss anländer plötsligt med mer förnödenheter från en hjälporganisation i Kiev:

Glasburkar med surkål, saltgurka, kartonger med kläder, filtar och en hög med bäddmadrasser. Flera av gamlingarna som stått först hamnar sist i den nya kön. Alla knuffas och klagar på varandra när utdelningen börjar.

Zina Vlasovna, på väg hem på en isig trottoar.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

Zina Vlasovna hamnar i mitten i trängseln.

– Jag gick ut för att kasta sopor när jag såg människor utanför skolan. Jag skyndade mig hit, säger Zina som är har både mössa, halsduk och huva runt huvudet som skydd mot kylan.

Knuffandet avtar när det visar sig att alla får tre burkar var av varje sort. Zina är ändå orolig. Hur ska hon orka bära hem alltihop? Vi ger henne två påsar, och Zina tar emot allt hon får: sex burkar med surkål och saltgurka, en brun filt, en stickad tröja, några tunnare plagg.

Några som själva köar hjälper alla äldre som står ute i kylan att fördela allt jämnt.

De som orkar släpar madrasser över snön. Nina Alexandrovna, en 77-årig dam med silvertänder, orkar inte bära själv. Hon ringer en manlig släkting.

– Jag har bott här hela kriget. När vi blev bombade oss gick jag ner i källaren, säger hon medan hon med bärhjälp går mot porten.

När det är dags för Zina att gå hem kämpar hon med sina påsar. Hon blir tårögd när vi erbjuder att hjälpa till.

Överallt syns husfasader med gapande hål.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

Det är ungefär 200 meter över is och snö till bostadshuset i Avdiivka. Bostäderna i den här delen av staden har bombats i omgångar under tre år. Flera fastigheter har hål stora som bilar i väggarna. Balkonger är fallfärdiga. Fönster har ersatts med träskivor.

Många hem står tomma.

Hälften av stadens 35 000 invånare har flytt. I den senaste proryska offensiven slogs det lokala koksverket ut. Verket är en stor arbetsgivare och försörjer regionen med el och värme. Under en dryg vecka levde Zina och tusentals andra i sina nedkylda hem, utan el. Situationen beskrevs som en humanitär katastrof. Många fick evakueras. Men Zina kunde inte ta sig härifrån.

– Vad ska jag göra med min gubbe då? Det är omöjligt att flytta honom, säger hon under promenaden till sin port.

Zina leder oss uppför trapporna till femte våningen, där hon bor med sin 82-årige make Dimytry. Han har dåligt hjärta och är sängliggande efter en stroke. Paret har det knapert. De får tillsammans ungefär tusen kronor i pension varje månad. Deras barn bor i andra städer och har svårt att ta sig hit så ofta som föräldrarna egentligen behöver. Zina har ändå tur.

– Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina grannar, säger hon.

Zina Vlasovna, 80, får hjälp av sina grannar Tatyana Dimitrivna och Halina Dimitrivna.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

Mest hjälp får hon av Tatyana Dimitrivna, 52, i lägenheten mittemot. Hon köper mat, mediciner, städar lägenheten och hjälper till att ringa Zinas dotter.

Livet har aldrig varit så dåligt som nu, säger Tatyana.

– Vi lever inte. Vi överlever.

Många vi pratar med har anhöriga, släktingar, vänner och kolleger som bor på andra sidan fronten, i den självutropade Donetskrepubliken. De får uppdateringar från den andra sidan – om att de har lika svårt där, om inte sämre.

Tatyana ger inget rakt svar på om människorna i öst och väst kommer att kunna förenas igen.

– Vi är samma folk. Vi levde ihop, jobbade ihop. Men varför attackerade de oss?

 

 

Avdiivka • 14 februari • eftermiddag

Vasili, 24, har för länge sedan slutat vara rädd.
Som soldat i ukrainska armén har han deltagit i några av de hårdaste striderna i östra Ukraina – och han är övertygad om att han egentligen krigar mot Ryssland.
– Det är ryska befäl som bestämmer, men alla soldater är separatister. De är inte ideologiskt motiverade utan får lön av Ryssland för att strida, hävdar Vasili.

Vi befinner oss vid den sista bemannade utposten vid den ukrainska frontlinjen i Avdiivka i östra Ukraina. Två mil härifrån ligger miljonstaden Donetsk, som kontrolleras av självutropade Folkrepubliken Donetsk.
Soldaten Vasili står intill ett nedgrävt skyttevärn med en kulspruta. Uniformen är fläckad av intorkad lera.

Han bär en stridsväst med flera fickor som är fulla med ammunition.

– Den närmaste fronten är ungefär 600 meter bort, säger Vasili som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt efternamn.

Området han skyddar brukade vara en populär kurort med pool och den anrika restaurangen Tsarskaya Okhota. I dag är fastigheterna i ruiner, poolen tömd på vatten med en granat fastkilad i botten.

Han bär en stridsväst med flera fickor som är fulla med ammunition.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

Vi är starka. Alla vet sina uppgifter

 

 

Vasili blev yrkesmilitär ett år före kriget. De senaste tre åren har han mestadels tillbringat vid fronten i Avdiivka. De värsta striderna han hittills varit med om var i början av februari i år. Soldaterna från öst försökte då ta kontrollen över staden, som är en viktig järnvägsknut.

– Under skydd av artillerield försökte separatister avancera mot oss. De misslyckades, säger Vasili.
Han tar en paus. Han är stolt över de drygt 100 soldater som ingår i samma styrka.

– Vi är starka. Alla vet sina uppgifter. Vi strider som en enda maskin, säger han.
Vasili beskriver hur artilleripjäserna konstant exploderade i närheten. Men han var inte rädd. Det slutade han vara tidigt i kriget.

– Som yrkessoldat måste man fokusera på sin uppgift och stänga ute känslor, säger han.

Det finns inga officiella siffror på hur många soldater som dödades i Avdiivka i den senaste stora striden. Vasili hävdar att han över militärradion hörde talas om 80 döda på motståndarsidan. Men han vet inte säkert.

– Flera kroppar drogs tillbaka när deras soldater skulle retirera.

Bara ruiner är kvar av fastigheterna. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Två skadade separatister togs till fånga, säger han.

– Men de dog av sina skador på väg till sjukhuset.

Vasili är övertygad om Ryssland ligger bakom det separatistiska upproret i östra Ukraina – något som hela tiden dementerats från officiellt ryskt håll. Men för ett år sedan rapporterade tyska tidningen Bild att Ryssland driver en "skuggregering" i de rebellkontrollerade områdena i östra Ukraina, med hänvisning till protokoll från en rysk biståndskommission. I Donetsk är dessutom betalningsmedlet numera ryska rubel.

Byggnad i Avdiivka.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

När det gäller trupperna på fiendesidan är Vasili säker på sin sak: befälen ryska militärer, medan de vanliga soldaterna kommer från östra Ukraina. Och soldaterna krigar inte av övertygelse, hävdar han, utan för att de behöver pengarna.
Hur vet du det?

– Separatister som tillfångatagits har själva erkänt att den ryska federationen betalar deras löner. Separatisterna har inga jobb och måste strida för att kunna försörja sina familjer.
Soldaterna på andra sidan fronten var tidigare hans landsmän. Hur ser han på dem nu, efter tre år av krig?

– De kan omöjligt vara ukrainare efter tre års krig och efter att så många har dött. Jag ser dem som fiender, säger Vasili.
Är det möjligt att förenas igen?

– Allt är förmodligen möjligt i framtiden, säger Vasili med en blick som inte direkt visar att han litar på sina egna ord.
Ingen stridande part visar tecken på att vilja kompromissa. Båda bryter konstant mot Minskavtalet – fredsavtalet från hösten 2014 – och beskyller varandra för att vara den drivande i kriget.

– Donetsk och Luhansk tillhör Ukraina. Vad är poängen med det här kriget och alla döda om vi ska ge dem vårt territorium? Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Vasili tänder en cigarett. Hans tänder ser inte ut att ha borstats på länge och de lär inte bli borstade på ett bra tag än. För Vasili är kriget över först när Ukraina har återvunnit sitt gamla territorium.

– Donetsk och Luhansk tillhör Ukraina. Vad är poängen med det här kriget och alla döda om vi ska ge dem vårt territorium?

 

Kiev • 14 februari • morgon

I två år har deras män hållits som krigsfångar i östra Ukraina. 

Julia och Katia fortsätter outtröttligt kampen för att få dem frigivna. 

– Våra män ställde upp för att skydda sitt hemland. Nu bryr sig ingen om dem, förutom familjen, säger de.

Julia Korinkova och väninnan Katia Glondar står på Självständighetstorget, Majdan, i hjärtat av Ukrainas huvudstad Kiev. Det var här den ukrainska revolutionen startade med protester mot den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj för tre år sedan.

Några meter från platsen låg i februari 2014 döda aktivister. Ihjälskjutna av landets specialpolis.

Revolutionen blev också startskottet till Rysslands annektering av Krimhalvön och till att ukrainska milisgrupper i Donetsk och Luhansk beväpnade sig och utropade de två regionerna i öst som självständiga folkrepubliker.

En av de hårdaste striderna mellan Ukrainas regeringsstyrkor och milisgrupperna i öst, som enligt åtskilliga rapporter beväpnades och understöddes av ryska soldater, utspelade sig i februari 2015 i Debaltseve. Staden är en strategiskt viktig järnvägsknut mellan Donetsk och Luhansk.

Julia och Alexander passade på att gifta sig under en permission.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

 

I februari 2015 hade Alexander och Sergiy, då 23 och 26 år, varit hemma i Kropyvnytskyi i centrala Ukraina på några veckors permission. Dessförinnan hade de tillbringat större delen av 2014 vid fronten.

Julia och Alexander passade på att gifta sig.

– Vi hade alltid pratat om att vi skulle gifta oss under sommaren. Det blev ett spontant beslut, säger Julia.

Den 5 februari kallades maken och hans kolleger i specialstyrkan in för tjänstgöring. Soldaterna behövdes akut i Debaltseve, en strategiskt viktig järnvägsknut mellan Donetsk och Luhansk. Elva dagar senare fick både Julia och väninnan Katia samtal.

 

Julia minns exakt tiden. Klockan 17.17 den 16 februari. Rösten var Alexanders:

– Jag har tagits till fånga. Jag blir omhändertagen. Var inte orolig.

Det var allt han tilläts säga.

Ett liknande besked gav Sergiy på telefon till Katia, som samma dag fick ett helt annat besked. Att hon var gravid med sitt och Sergiys andra barn, en dotter som precis som maken önskat fick heta Anna.

Katia Glondar.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Det går inte att beskriva hur det var att föda utan att han kunde vara med, säger Katia medan hon torkar tårarna.

Ingen av kvinnorna har fått träffa sina män sedan de tillfångatogs för 727 dagar sedan. De har tillåtits ringa några gånger, men i somras upphörde samtalen.

I höstas fick de efterlängtade livstecken i form av brev som levererades via Röda korset och en observatör från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Det är OSSE som bevakar den väpnade konflikten som hittills skördat 10 000 människoliv.

Striderna pågår i detta nu – trots att representanter för Ukraina, Ryssland och de självutropade republikerna i Donetsk och Luhansk undertecknade en överenskommelse om vapenvila i Minsk den 5 september 2014, alltså redan innan Julias och Katias män togs till fånga.

 

Bara under 2016 bröts vapenvilan 300 000 gånger, enligt OSSE. Än i dag kallar Ukraina officiellt striderna för en antiterroristoperation.

– Vårt land är i krig, inte en "antiterroroperation". Det är vi anhöriga som betalar det högsta priset med döda, skadade och tillfångatagna familjemedlemmar, säger Julia Korinkova.

Julia Korinkova.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Med sig till Kiev har Julia och Katia inplastade fotografier på sina män. Bilderna har de visat på demonstrationer över hela Ukraina. Kvinnorna har vädjat, skrikit sig hesa och bönat till myndigheter, Rysslands ambassadör och i höstas fick de till ett möte med Ukrainas president Petro Porosjenko och landets högste general.

– De sa att "alla nycklar finns i Kreml", säger Julia Korinkova uppgivet om mötet.

 

Hon är frustrerad och gråter flera gånger under intervjun. I ett av de senaste breven från Alexander, som kom i november, skrev han: "Förlåt för att jag har förstört ditt liv. Jag hoppas vi ses igen".

Under kriget har tusentals soldater och civila fångar på båda sidorna växlats mot varandra. I dag återstår ett femtiotal ukrainska fångar på ockuperad mark i öst, däribland Alexander och Sergiy.

Det hade inte behövt vara så, menar Sergey Ivancha, en kortklippt och robust förhandlare i "Officer corps", en organisation bestående av före detta militärer och poliser som tidigt tog på sig uppdraget att medla i fångutbytena.

Sergey Ivancha.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Ivancha, före detta major i Ukrainas armé, säger att organisationen lyckats växla 670 ukrainska krigsfångar mot de från folkrepublikerna som tagits till fånga på Ukrainakontrollerat territorium. Han är noga med att kalla konflikten för ett krig.

Flera av soldaterna som hämtats från östra Ukraina hade spår av elchocker och skottskador som de fått i benen under tiden i fångenskap. De som hållits i förvar i Ukraina har gått igenom en juridisk process, anklagade för terrorism, säger han.

– I början dödades många som togs fast i öst, innan grupperna förstod att soldaterna kunde bytas mot varandra, berättar Sergey Ivancha.

Sergey Ivancha.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Antalet fångutbyten sjönk kraftigt förra året sedan Ukrainas säkerhetstjänst SBU tog över förhandlingarna, till Julias och Katias förtvivlan. Under 2016 frigavs bara 17 personer.

Julia och Katia vet inte var deras män finns. Bara att de lever och riskerar långa fängelsestraff, eller värre. Andra ukrainare vet inte ens om deras anhöriga är vid liv.

Julia torkar tårarna med en vit servett.

– Våra män används som politiska verktyg i förhandlingarna. Så länge de är fångar kan man förhandla om dem. När det inte finns fångar kvar, då tvingas man prata om större frågor: Hur får vi ett slut på kriget?

 

Det enda som skingrat hennes tankar sista två åren är barnen på förskolan där hon arbetar.

– Annars skulle jag bli galen. Jag kan inte tänka på annat. Det är inte många som förstår hur det är att vara ensam mellan fyra väggar och bara gråta, utan att kunna göra något.

Vi står på Majdantorget, där allt började. Katia var emot Majdanprotesterna, som många andra offentligt anställda. Julia var för. Ingen av dem kunde föreställa sig vad följderna skulle bli.

Men hade kvinnorna, de som varje dag tvingas leva krigets konsekvenser, önskat att protesterna aldrig inträffat?

Nej, svarar båda efter viss fundering. Katia utvecklar:

– Ingen vet vad som hade hänt om Janukovytj hade fortsatt regera.

 

Kiev • 13 februari • eftermiddag

I Kiev har livet sakta börjat återgå till det normala. Där molotovcocktails för tre år sen kastades mot polisen, står nu maskotar och poserar med turister. Kriget i östra Ukraina är långt härifrån och många vi talar med gör sitt bästa för att inte tänka på konflikten.


Lila Bevzuk-Voloshyna, 27, jobbar inom kultursektorn, Kiev:

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Kommer situationen i Ukraina att påverkas med Donald Trump som USA:s president?

– Det är inte bara Trump som ska påverka utan också Europa, som var orsaken till att vi protesterade på Majdan. Men vi känner inte stöd från Europa eller USA för det vi kämpade för på Majdan.
Kan det vara positivt för Ukraina att Trump blivit president?

– Jag vill att det ska påverkas positivt. Jag vill tro att allt ska ta slut så snabbt som möjligt. Vem som ska se till att det blir så är en annan fråga.
Har du anhöriga som deltar i striderna?

– Min systers man har jobbat vid gränsen. Han mår bra, men min faster bor i Slovjansk, där det pågick strider. De ser vad som händer hela tiden och har problem med ekonomin.
Ser du ett slut på kriget?

– Jag vet inte om jag kan det. Jag har inte ens sett kriget. Livet här är väldigt normalt. Vi kommer att ha Eurovision och andra händelser. Folk går på teater och konserter, livet forsätter som vanligt här.
Vad tycker du om att Eurovision ska hållas här i maj?

– Det är konstigt. Men kultur ska inte stoppas. Om vi stoppar det - säger jag som jobbar i kultursektorn - så vore det ännu ett steg tillbaka. Livet måste fortsätta.

Tatyana Godlevskaya, 62, hyr ut fastigheter, Kiev: 

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Kommer situationen i Ukraina att påverkas med Donald Trump som USA:s president?

– Jag är optimist. Jag tror det kommer bli bättre. Jag sympatiserar med den valda presidenten i USA, som är stark nation.
Varför tror du att det kommer att bli bra för Ukraina med Trump som president?

– Jag säger inte jag tror det, men jag hoppas. Jag hoppas att han inte upphör med sanktionerna mot Ryssland och att han hittar sätt att influera Putin så att han upphör med aktionerna här så att vi kan ta tillbaka vår gräns.
Har du anhöriga vid fronten?

– Vi är alla påverkade. Jag oroar mig mycket för varje soldat där. Min dotters svåger var där, men han återvände. Jag tackar Gud att han är i liv.
När kommer kriget att ta slut?

Tatyana börjar gråta. Efter en stund säger hon:

– Varje morgon ställer jag mig samma fråga. När ska det ta slut? Jag hoppas på att vakna till såna nyheter en dag, att kriget är slut.
Kommer Ukraina att kunna enas igen som det var förut?

– Aldrig med Ryssland, men det ukrainska folket kommer att förenas, helt säkert. Om du har ett barn och han inte sköter sig i skolan, betyder det att det är ett dåligt barn?

– Alla är ukrainare. Vi är ett folk.

Alexander Javora, 29, utklädd till panda:

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Kommer situationen i Ukraina att påverkas med Donald Trump som USA:s president?

– När Putin kallades mördare så försvarade Trump honom och sa att "vi har många såna". Jag vet inte än vilken sida Trump kommer att välja, men om Putin vill något så genomför han det. Jag vill inte bära vapen, men om kriget kommer till Kiev kommer jag vara tvungen att ansluta till armén för att försvara min familj.
Ser du ett slut på kriget?

– Alla krig har ett slut. Det är synd att vi inte kan tänka mer på vår framtid.
Har turisterna börjat återvända igen till Kiev?

– En del, men inte ryssarna. Före revolutionen fick vi 70 procent av våra inkomster av ryska turister, men de kommer inte längre. I stället för 250 hryvnia om dagen tjänar jag 150-200 (50-66 kronor). Det räcker inte för att försörja en familj.

Julia Grishina, 39, dansare och koreograf från Charkiv i nordöstra Ukraina. 

Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Kommer situationen i Ukraina att påverkas med Donald Trump som USA:s president?

– Jag vet inte hur Trump kommer att påverka vår situation. Tiden får utvisa. Varje president vill förändra till det bättre, men det hänger inte bara på honom.
Vad krävs för att få slut på kriget?

– Att folk är redo att förlåta och kompromissa.
Tror du att Ukraina kommer att återfå tidigare territorium?

– Jag har ingen relation till Krim. Jag har bara släkt i Donetsk och där har de vant sig vid situationen. Vi är alla trötta på allt som hänt. Jag tror att det är lättare att skapa fred om vi kan vara glada för vad vi har.
Hur ofta tänker du på att landet befinner sig i ett krig?

– Jag påminns när vi läser nyheterna, och när jag hör historier från militärprästerna som varit vid fronten. Men många, inklusive jag själv, tänker mindre och mindre på kriget ju längre det pågår. Jag kan inte tänka på kriget hela tiden. Jag vill tänka på positiva saker.

Avdiivka • 13 februari • morgon

Olga Dyuzhikov och hennes barn bor mitt i kriget.

För drygt en vecka sedan slog en raket ner i köket.

– Jag blir rädd varje gång raketerna kommer, men jag vet hur jag måste göra, säger Danijel, 11.

 

I enrummaren på tredje våningen pekar Olga Dyuzhikov, 31, på ett stort hål i köket.

Lägenhetens fönster vetter mot utbrytarrepubliken Donetsk. Krigets frontlinje går alldeles i närheten.

Det totalförstörda köket strax efter att raketen slog ner.Foto: Privat

Som alla andra nätter kunde familjen under hela kvällen höra raketerna som sköts mellan de proryska styrkorna i Donetsk och Ukrainas regeringsstyrkor.

Skyttegravarna för de båda sidornas frontlinjer kan enligt ukrainsk militär på vissa håll ligga på bara några hundra meters avstånd.

Klockan var 22.45 på fredagskvällen när en av raketerna träffade köksväggen.

 

Ettårige Maxim sov i spjälsängen, fyraåriga Eva låg i nedre bädden i en våningssäng. Storebror Danijel sov överst. Olga vilade på bäddsoffan, som är hennes och maken Romans säng. Han jobbade natt på koksverket.

Barnen hade nattats när raketen slog ner.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Vi hade ingen el den kvällen så barnen hade lagt sig tidigt. Vi hade tur som inte var här, säger mamman när hon visar hålet som raketen slog upp.

Vid nedslaget fylldes lägenheten av damm och rök.

– Jag lyfte upp Maxim och Eva under var sin arm och sprang in till badrummet. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån för att orka lyfta båda två samtidigt, säger mamman.

Trots smällen fick hon skrika på Danijel för att han skulle vakna. Han reagerar knappt på raketerna längre. Sonen sprang efter till badrummet tills mamman visste att det var säkert att komma ut.

Barnen har tvingats vänja sig vid raketerna.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Det här är vardagen för de drygt 16 000 invånarna som stannat kvar i Avdiivka. Den viktiga industristaden har under årets första veckor varit centrum för de hårdaste striderna på över ett år i Ukraina. Båda sidor har kommit överens om vapenvila, men bryter konsekvent mot uppgörelsen. Under 2016 bröts vapenvilan 300 000 gånger, enligt organisationen OSSE som övervakar konflikten.

 

Olga Dyuzhikov betraktar det som är kvar av köket. Fönstret i köket är också trasigt på utsidan, men det är från en tidigare explosion. Hålet i väggen ovanför täcks tillfälligt med en filt för att isolera kylan. Hon har fått löfte av de lokala regeringslojala myndigheterna att väggen ska lagas inom kort med samma sorts tegelstenar. De räddade livet på barnen.

Striderna har blivit vardag för invånarna i Avdiivka.Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

– Fastigheten byggdes under Sovjettiden, med fyra rader av tegelstenar. Väggarna är väldigt starka jämfört med de nyare bostadshusen i betong. Då åker raketerna rakt igenom väggarna, säger mamman som av den anledningen är extra stolt över vad hennes hem tål.

Vi står och pratar i köket när barnen kommer hem efter några dagar hos mormor.

Danijel har haft svårt att sova under veckan. I skolan har han fått lära sig hur han ska ta skydd, vilket han inte hann den här gången.

– Man kastar sig ner på marken när raketerna kommer, säger han.

 

Tioåriga katten Liza och kattungen Busya, som barnen hittade övergiven nyligen, stryker runt Danijels ben. Han lyfter upp lillebror Maxim i famnen.

Mörkret lägger sig. Som på en given signal börjar beskjutningarna igen.

Vi frågar Olga om hon har övervägt att flytta till en säkrare plats för att slippa leva med barnen mitt i skottlinjen.

– Det här är vårt hem och staden där jag och min man träffades. Vi har ingenstans att ta vägen.

STRIDERNA HAR KOSTAT 10 000 LIV

 I januari 2014 samlades uppemot 200 000 demonstranter på Självständighetstorget Majdan i Kiev. Demonstranter tog kontroll över flera regeringsbyggnader, samtidigt som blodiga gatustrider utkämpades mellan aktivister och kravallpolis.

 Den 22 februari 2014 avsattes president Viktor Janukovytj av Ukrainas parlament. Han flydde till Ryssland.

 I östra Ukraina, en region tungt baserad på kol- och stålindustri som stått för en stor del av landets BNP, växte missnöjet mot den regering som tog makten.

 I mars 2014 etablerades en utbrytarregering i den autonoma ukrainska republiken Krim i protest mot maktövertagandet i Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin fick befogenheter att "skydda ryska medborgares intressen" på halvön med drygt två miljoner invånare vid den tiden. Annekteringen fördömdes och internationella sanktioner sattes in mot Ryssland. 

Putin.Foto: Mikhail Klimentyev / AP/ TT

 Regionerna Donetsk och Luhansk i öst utropades i april 2014 som självständiga folkrepubliker. Lokala miliser tog kontrollen. Det var inledningen till väpnade strider i öst, som hittills har kostat 10 000 människor livet. Ryssland anses, trots att det inte bekräftats officiellt, bistå med soldater och krigsmateriel till de proryska styrkorna i östra Ukraina.

Ukrainska arméstyrkor i Avdiivka.Foto: Evgeniy Maloletka / AP/ TT

 Efter att Donald Trump tillträdde som president i USA har striderna återigen intensifierats i östra Ukraina – bland annat i industristaden Avdiivka. Under de senaste veckorna har många soldater och civila dödats på båda sidor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag