Två små barn som lagts till den sista vilan. Två underbart vackra syskon som inte fick leva.
Två unga föräldrar som tvingas bära en sorg och en saknad som ingen människa borde tvingas hantera.

Rakt in i tragedin

I går hedrade de sina barn i Heliga Trefaldighetens kyrka i Arboga. Och de var inte ensamma - omkring 450 människor var med för att visa sitt deltagande. Kyrkbänkarna var fyllda och även de stolar som ställts upp vid sidan om.
Barnens pappa, Nicklas Jangestig, kom tidigt till kyrkan. Hans steg var målmedvetna men huvudet böjt. Och när man tittade in i hans ögon var det som att se rakt in i tragedin.
- Det här ska bli fint, det här är något vi måste göra, säger han utanför kyrkportarna.
Barnens mamma kom till kyrkan strax innan ceremonin skulle börja. På hennes huvud har håret just börjat växa ut. Det rakades bort då hon opererades efter överfallet för snart åtta veckor sedan. Ärret i hårbottnen är det enda yttre tecknet som vittnar om vad hon utsatts för.
Hon gick genom kyrkan, hand i hand med sin pappa Roland, för att sätta sig längst fram.
Just i den stunden var det många som började gråta. Vidden av tragedin i Arboga blev så tydlig.
Mamman såg så skör och liten ut när hon gick genom kyrkan. Men alla i hennes närhet vittnar, om och om igen, om vilken styrka den tjejen har. Hon själv tackar sin familj för att hon klarar sig igenom dagarna.
- Jag hämtar styrka hos mina anhöriga - hos nära och kära, vänner och familj. Där kan jag söka tröst när jag behöver, de ger mig en otrolig styrka, säger hon när vi träffas utanför kyrkan en stund senare.

Fylld av gråt Maximilian och Sagas minnesgudstjänst blev känslosam och fylld av gråt - men samtidigt vacker. Som en motvikt till att verkligheten visat sig från sin mest grymma och omänskliga sida.
Kyrkoherden Mikael Hirsch predikade om vreden över meningslösheten men också om att våga släppa in det ljusa i sorgen.
I mitten av andakten fick alla möjlighet att hedra Maximilian och Saga. Ett stort fotografi på barnen stod uppställt längst bak i kyrkan och där kunde man lägga en blomma och skänka dem en tanke. Man kunde också tända ljus för dem och skriva i en kondoleansbok.

En riktig minnesstund

Tillsammans med sina föräldrar satt 9-åriga Cornelia vid det bord där barnen kunde rita teckningar och hon skrev en egen hälsning, med snirklig handstil: "Kära Saga och Maximilian hoppas att ni har det bra i himlen".
Precis som kyrkoherden hoppats på blev det både en stund för att sörja och ta avsked - men också en stund att visa sitt deltagande.
Både under och efter gudstjänsten fick de anhöriga många och långa kramar av de som deltog i ceremonin.
Efteråt samlades de på gården utanför kyrkan.
- Det blev verkligen en riktig minnesstund för mig. På begravningen i går fick jag tid att sörja. I dag fick jag verkligen tid att tänka tillbaka på alla de fina minnena jag har med barnen och alla fina stunder vi haft, säger mamman.
Hon har problem med ögonen efter de huvudskador hon fick vid överfallet.
Hon får hela tiden skugga handen över ögonen för att skydda sig mot det starka solljuset.
Men ändå stod hon kvar, så stark, och pratade om sina två små barn och även om den tacksamhet hon känner över stödet hon fått.
- Jag vill vara här i dag för att tacka alla som funnits där hela tiden.
- Både de som funnits i närheten men också de som funnits där i tanken, säger hon.
En bit längre bort står barnens pappa. I hans famn ligger ett spädbarn, hans gudson, och jollrar.