Esayas vankar oroligt omkring i det slitna hotellet i Addis Abeba.
Vi väntar på att den etiopiska säkerhetstjänsten ska komma med Eyob Bahta Habtemariam - fångvaktaren som säger att han träffade Dawit Isaak så sent som för bara fyra månader sedan, i början av januari i år.
- Det är klart att det är nervöst. Jag har inte sett min bror på nio år, säger Esayas.

Släpptes fri några dygn

Esayas har bott 26 år i Sverige. Han var bara åtta år gammal när han och familjen kom till Lerum. Storebror Dawit kom till Sverige fyra år senare.
Det senaste säkra livstecknet från brodern fick Esayas 2005 då Dawit Isaak under ett par dygn släpptes fri och kunde ta sig till sin mammas bostad i Asmara.

Egen bandspelare

Esayas hann prata med brodern på telefon. Men kort där-
efter greps Dawit Isaak på nytt. Sedan dess har inga säkra livstecken nått familjen eller omvärlden.
- Jag vill förstås veta hur det är med honom. Hur han mår. Hur hans medi-cinska tillstånd är, säger Esayas.
Han har med sig en egen bandspelare. Han vill ha ett eget samtal med fångvaktaren, utan journalister med mikrofoner och kameror.
- Jag vill förstås veta att Dawit inte tror att han är bortglömd. Om han vet att vi kämpar för att få honom fri.
Är du rädd att du blir besviken?
- Ja, det är klart. Men jag har ju blivit besviken förut.

"Du är lik din bror"

När Eyob Bahta Habtemariam kommer in i rummet ledsagad av personal från säkerhetstjänsten och inrikesministeriet förstår först inte Esayas att det verkligen är han.
Men det första som fångvaktaren säger när de efter en stund sätter sig bredvid varandra för att prata är:
- Du är lik din bror.
De samtalar en stund. Sen sitter Esayas med under Expressens långa intervju med fångvaktaren. Meningen är att han ska tolka frågor och svar från tigrinja till svenska.
Men Esayas får allt svårare att översätta.
Han hör fångvaktaren berätta om hur hans bror har förlorat allt hår, hur han ständigt vädjar om medicin för sin diabetes. Hur han, precis som de övriga fångar som fortfarande lever, berövats all kontakt med andra människor. Hur fångvaktarna är förbjudna att ens svara på tilltal när de öppnar celldörrarna.
Den enda ljusglimten är att Eyob Bahta Habtemariam säger att Dawit Isaak fortfarande bryr sig om sin hälsa.
- Han har inte gett upp eftersom han ständigt ber om medicin.
- Men om han ger upp hoppet finns det risk att han går samma öde till mötes som andra fångar före honom, säger Eyob Bahta Habtemariam.

"Så många rykten"

Esayas röst stockar sig, efteråt säger han:
- Man har ju haft sina misstankar under alla dessa år. Det har varit så många rykten. Men här har vi ju ett livs levande ögonvittne som berättar om förhållandena i detalj. Det är fruktansvärt.
- Bara en sån sak som att Dawit har handbojor dygnet runt. Att han har en timmes rast på en yta som är två gånger två meter. I den hettan. De utsätter honom medvetet för psykisk tortyr.

Värre än han hade befarat

Esayas medger att han hade hoppas på någonting mer hoppfullt. Det han just har fått höra var värre än vad han befarat.
- Det är förstås jobbigt att få en bekräftelse på att han är i starkt behov av medicin, att han är psykiskt ostabil. Det hade jag ingen aning om.
Esayas säger att han tror att det är en viktig del av Eritreas framtida historia som vi precis har lyssnat till.

Skyddas av polis

- Det är ju inte säkert att de som jobbar på Eira Eiro kommer ut levande. Det kanske bara blir Eyob. Därför är det oerhört viktigt att hans historia får en inter-
nationell spridning.
Eyob Bahta Habtemariam skyddas under hela intervjun av ett stort antal agenter från den etiopiska säkerhetspolisen.
Är du rädd?
- Ja, det är klart att jag har avslöjat en känslig hemlighet, det här är något som har hemlighållits i många år. Och när jag berättar om detta så utsätter jag mig för fara. Jag hoppas att få skydd, säger Eyob Bahta Habtemariam.
Vad tror du hade hänt med dig om du inte hade flytt, om du hade stannat kvar i Eira Eiro-fängelset och i Eritrea?
- Vi är isolerade för att kunna bevara hemligheten om fängelset. Och även om vi vakter bara har lytt order så kommer vi i framtiden att kunna ställas till svars för det som har hänt här. Eller så riskerar vi, när alla fångar är döda, att elimineras för att hemlig-heten ska bevaras.
Hemligheten om fängelset skulle begravas med dig och de andra vakterna?
- Ja, så länge fångarna lever så är vi också totalt isolerade från samhället. När alla fångar har dött så är det bara vi kvar och vad är då alternativet? Det är väl att eliminera oss för att bevara hemligheten, säger Eyob Bahta Habtemariam.