Om vi inte haft strålningsmätaren med oss så skulle vi förmodligen inte ha upptäckt att något är onormalt här i Fukushima. Det råder ingen brist på bilar på vägarna, vi ser folk som cyklar och går längs gatorna.
Många av dem har ansiktsskydd, men det har japaner väldigt ofta ändå för att exempelvis skydda sig mot pollen eller för att inte smitta vid förkylning.
Men när vi stannar till utanför stadshuset så visar strålningsmätaren på värden som är 50 gånger högre än det normala.
Det är fortfarande värden som är långt ifrån farliga. Jag får exempelvis i mig mer radioaktivitet på en långflygning från New York till Tokyo.

Något är inte som det ska

Men värdena visar ändå att något inte är som det ska här i staden med sina cirka 300 000 invånare. Men så ligger också det havererade kärnkraftverket Fukushima Daiichi bara drygt 60 kilometer härifrån.
Svenska och amerikanska myndigheter har uppmanat sina medborgare att inte vistas närmare än 80 kilometer från kärnkraftverket.
- Men det här är Japan och där följer vi den japanska regeringens rekommendationer, säger Masato Kanaya, chef för Fukushimas katastrofmyndighet.
- Som Fukushimabo blir jag bedrövad över alla skräckrapporter som utländska medier sprider. Men samtidigt tycker jag att Japans regering borde gå ut snabbare med informationen så att folk inte oroar sig i onödan.
Några timmar innan vi anländer till Fukushima kommer ett larm på nyhetsbyråerna att strålningsnivån två mil från kärnkraftverket är 160 mikrosievert, 1 600 gånger starkare än normalt.
Sådana värden har dock inte Fukushima stad varit i närheten av, säger Masato Kanaya.
- Som mest har vi haft 23,88 mikrosievert. Det är först om nivån går över 300 som vi blir riktigt alarmerade.
Men det finns förstås knappt någon i Fukushima som inte känner obehag och oro dessa dagar. Det är märkbart tommare på gatorna, säger Fukushimabor som vi talar med, och flera av hotellen har stängt.
I det lokala varuhuset hittar vi flera kunder som hamstrar vatten eller andra förnödenheter.

Ken, 40, oroar sig för framtiden

Ken Misuno, 40, känner sig hyfsat säker, men oroar sig ändå för framtiden.
- Visst är jag rädd att mina barn ska få strålskador. Jag har en elvaårig son och en sjuårig dotter.
- Och det finns risk för diskriminering i framtiden. Unga härifrån Fukushima kanske får svårt att gifta sig eftersom folk tror att de kan vara strålskadade.
Många här fruktar också - antagligen med rätta - att det kommer att bli svårt att sälja produkter som odlats här till resten av landet. Det har exempelvis redan larmats om spenat härifrån med förhöjda värden.
När vi letar efter fler lokalbor att intervjua utanför järnvägsstationen så börjar plötsligt larmet på min strålningsmätare att tjuta. Det betyder att nivån just överstigit 100 gånger den normala.
Fortfarande egentligen inget att oroa sig för, men en påminnelse om att Fukushima inte är som andra platser. En japansk man som går förbi undrar oroligt vad det är för apparater vi har men lugnar sig och ler när vi ger honom ett tummen upp.
Jag har rest runt i flera dagar i norra Japan nu och tidigare aldrig varit i närheten av sådana här värden på strålningsmätaren. Och utanför idrottskomplexet Azama i utkanten av Fukushima möts vi av en syn vi inte sett tidigare.
Alla som vill in i idrottshallen scannas med geigerinstrument som ger utslag om radioaktiva partiklar fastnat på kläderna, under skorna, på händerna. Även vi blir undersökta och får grönt ljus.
Där inne har 1 500 evakuerade från området kring kärnkraftverket inkvarterats. Alla som bor inom en radie på 20 kilometer var tvungna att lämna sina hem, många som bor inom 30 kilometer har också valt att fly hemifrån.

Bor på några kvadratmeter

De bor nu på några kvadratmeter yta och över det väldiga trägolvet ligger ett enda lapptäcke av olikfärgade filtar och madrasser. Hisae Nidate, 35, är en av dem som i största hast lämnade byn Odakaku, mindre än två mil från Fukushima Daiichi.
- Jag trodde alltid att kärnkraftverket var säkert och oroade mig aldrig för att det låg så nära, säger hon.
Hon beskriver sig mer som förvånad än arg över att hennes liv nu plötsligt vänts upp och ned. Och när evakueringsordern kom, dagen efter tsunamin, så gick det snabbt.
- Vi fick beskedet via tv och vi packade ihop det nödvändigaste på tio minuter, berättar hon. Det rådde sådan panik. Det tog oss en timme att köra en kort sträcka som i vanliga fall tar tio minuter.
Hennes sexårige son Itsuki verkar vara den i familjen som klarat omställningen bäst. Han är som barn är mest och har snabbt funnit nya kompisar i den nya miljön.
För mamma och pappa är det tuffare.
- Jag kliver upp och äter frukost, sitter och väntar, äter lunch, sitter och väntar, äter middag. Just nu känns det inte som om jag orkar vara här mer än en eller två dagar till.
Men hon vet att hon inte har något val. Det går inte att återvända hem än på ett tag och kanske kan hon aldrig göra det om det vill sig riktigt illa.