Den sötsura lukten av blöta sopor, ruttet kött, sankmark och träck är tung när vi vadar oss fram genom Kuku. Tusentals invånare har tvingats lämna sina översvämmade hus.
Mary Chisala, 6, går barfota i det smutsiga vattnet där gamla burkar, trasiga däck, pappersskräp, döda smådjur och plastflaskor flyter. På huvudet balanserar hon en stor hink vatten medan hennes tre syskon plaskar runt i den brungröna vattensörjan.
Marys mamma Mercy, 43, är orolig.
- Jag har aldrig varit med om en värre regnperiod. Jag vet att kolera dödar och är väldigt rädd för att barnen ska bli sjuka av vattnet. Men jag kan inte göra så mycket, det är ju vatten precis överallt, säger Mercy.
Utanför familjens skjul flyter soporna - den kommunala sophämtningen fungerar inte. De delar toalett med sex andra familjer, över 30 vuxna och barn använder samma överfulla dass.
Mercy försöker skydda sina barn så gott hon kan.
- När jag har råd köper jag klorin att rena vattnet med. Men jag har inte alltid pengar, en flaska klorin kostar hela 1000-2000 kwacha (1,50-3,00 svenska kronor).
Livet i kåkstäderna har alltid varit tufft. Men nu är situationen akut.
Sedan i januari har det regnat osedvanligt häftigt och kåkstäderna har förvandlats till ett katastrofområde. Grundvattnet har stigit och tusentals hus står under vatten.

En galopperande epidemi

VATTNET KAN DÖDA. 6-åriga Mary Chisala balanserar en hink med någorlunda rent vatten, samtidigt som hon går barfota i det förorenade översvämningsvattnet där sopor och döda djur flyter omkring. En koleraepidemi har brutit ut kring Zambias huvudstad Lusaka efter den senaste häftiga regnperioden. Foto: Robban AnderssonBrunnar, toaletter, dammar och sophögar har svämmat över med resultatet att allt vatten blandas. Både människor och djur dricker, badar, kissar och bajsar i samma vatten. Resultatet är en galopperande koleraepidemi. Hittills finns 3 000 kända fall, men mörkertalet är enormt. Senaste veckorna har koleran spritt sig med rasande fart, 150 nya bekräftade fall i huvudstaden varje dag.
- I Zambia är kolera dödligt, och det är framför allt barnen som dör. Dödstalen har trefaldigats. Nu ska vi ta ett akutlån från Unicef centralt för att kunna skicka ännu mer hjälp, säger Lotta Sylwander, Unicefs representant i Zambia.

De lever på svältgränsen

Den stora vita Unicefbilen kränger sig fram över gropar och vattenfyllda diken i kåkstaden Kuku. Majoriteten av invånarna i Zambias huvudstad Lusaka bor i kåkstäder; tätt befolkade och oplanerade stadsdelar som saknar fungerande vägar, gatubelysning, avrinning, vattenförsörjning och avlopp.
De flesta i Kuku lever på svältgränsen. Många mammor är glada om de kan ge sina barn ett mål med majsmjölsgröt varje dag.
Unicef, Läkare utan gränser och lokala biståndsorganisationer kämpar för att hjälpa kåkstadens fattiga invånare överleva. De åker runt och delar ut klorinflaskor, plastdunkar, sockersaltlösning och rent vatten. Hygienutbildare går från dörr till dörr i kåkstäderna.

Sång och trummor

I dag kommer den ambulerande teatergruppen Tiyanjane till Kuku. Det hörs på lång väg. Tiyanjane behöver aldrig annonsera i förväg, invånarna lockas av sången och trummorna. Snart har ett par hundra barn och vuxna samlats på torget.
- Smittan dödar många av oss, den dödar Zambias barn. Låt oss göra något åt det, sjunger skådespelarna.
Tiyanjane är en av fyra teatergrupper som jobbar med kolerainformation och som stöds av Unicef. Under mycket skratt från publiken spelar skådespelarna upp en sketch om frun som serverar kall och kolerasmittad mat och hennes tröge make som först inte kan förstå varför han måste tvätta händerna efter toabesöket. Skådespelarna berättar hur man renar sitt vatten, hur man skiljer på malaria- och kolerakräkningar (de första gula, de senare vita), att man alltid ska tvätta händerna under rinnande vatten och att den som inte har råd med tvål kan tvätta händerna med aska i stället.
Alla hushåll som haft kolerautbrott måste saneras för att hindra smittan från att spridas vidare. Sanerarna Richard Mulaka och Mireill Cemanda går från hus till hus, sprejar hus, toaletter och gårdar med klorin och prickar av från sin långa listan. I dag har de, bland mycket annat, sanerat en grundskola.
- Vi jobbar på tills det är klart och delar ut Klorin tills lådorna är tomma. Det blir långa arbetspass, ibland 17-18 timmar om dagen, säger Mireill.

Fullbelagt sjukhus

Koleraepidemin har gjort att den basala sjukvård som finns i kåkstäderna är hårt pressad. Sjukhuset Chawama health center är fullbelagt. Shupe Banda, 26, sitter i en av sängarna och håller om sin ettåriga dotter Grace. Grace har haft diarré i tre dagar och är svårt undernärd. Armarna och benen har svullnat upp av ödem, hon är trött och gråter.
- Vi har inte haft pengar till mat. Min man säljer bildelar och affärerna har gått dåligt sista tiden. Jag kan inte amma Grace eftersom jag är hiv-positiv, berättar Shupe.
På sjukhuset får Grace näringslösning och Shupe får lära sig att vilken mat hon ska ge Grace. Hittills har Grace levt på fruktjuice, vilket är långt ifrån tillräckligt för hennes behov.
- Min första dotter dog av diarré som bebis. Men Grace ska nog klara sig, eftersom hon är hiv-negativ, säger Shupe hoppfullt.