Vi sitter och dricker te i den rökiga lobbyn på hotell Al-Sultan i Basra i södra Irak. Klockan är mycket, men plötsligt ringer min irakiska mobiltelefon. Det är generalmajor Azizs från 52:a brigaden.
– Kan ni vara klara i morgon bitti klockan 06? Då kan ni få åka med oss ut till något som nästan ingen har sett. Ni får veta då vad det är, säger han kort.
Morgonen därpå hämtas vi av ett militärt fordon som möter upp en lång karavan med pansarklädda bilar. Helikoptrarna surrar i luften.
– För några månader sedan hade detta varit otänkbart men nu ska vi ut till ett område där folket inte har fått hjälp sedan senaste gulfkonflikten i början av 90-talet. De behöver medicin och rent vatten och vi har lastbilarna fulla, säger överste Ahinad Hisain som åker i vår bil.
Tre timmar senare är vi i träskmarken som tros vara förebilden till Edens Lustgård i Bibeln och där syndafloden sägs ha inträffat. Samma område som Saddam Hussein torrlade under 1990-talet för att hämnas Al-Ahwar, folket som lever i träsken, som deltog i upproret mot hans regim 1991. Många dödades under tortyr och tvångsförflyttningar och den unika floran vissnade. Såväl före som efter invasionen har området utnyttjats för smuggling mellan Iran och Irak och många terrorister tros ha gömt sig i de svårtillgängliga träsken.
– Vi vet att det bland annat sker mycket vapensmuggling här, säger överste Ahinad Hisain.

Våldsvågen i Irak har gjort det omöjligt till och med för militären att åka ut till träskfolket sedan invasionen, men de senaste månadernas stabilitet gör det nu möjligt. För att nå de mytomspunna träskmarkerna har vi korsat floderna Eufrat och Tigris och framme i den lilla byn Al-Houta går vattenbufflarna fritt och befolkningen tar sig till varandras ovala lerhyddor stående i små båtar. En gammal kvinna får syn på min filmkamera, tar tag i mig och pekar på sina ögon.
– Kan du hjälpa mig, säger hon eftersom hon tror att jag är läkare och att kameran är ett mätinstrument för ögon.
Bakom henne kommer en rad kvinnor springande. Det uppstår kaos. Alla säger att deras barn har problem med diarré och att de behöver hjälp. Läkarna, som militären tagit med sig, börjar dela ut medicin på löpande band. Alla skriker och en ung gravid kvinna spyr i ett hörn.
Träskfolket lever fortfarande i sina traditionella lerhyddor. Här befarar militären att spioner och terrorister gömmer sig. Foto: Ten Hoopen Pieter En av alla i trängseln är Halime. Hon håller hårt i sina barn Fatheala, 2, och Mouktada, 3.
– Min dotter har diarré och min son huvudvärk. Jag tror att det är vattnet som vi dricker. Följ med mig sen så ska jag visa hur vi bor, säger hon och tränger sig närmre läkaren.
Det är en resa många år bakåt i tiden samtidigt som vi står på framtidens mark. Efter invasionen har vattnet släppts på igen och stora delar av träsket och floran har börjat återhämta sig. Och rakt under våra fötter tros rikligt med olja flyta. Det är mäktigt men också skrämmande. Vad är omvärlden beredd att göra för att komma åt oljan? Är dessa redan hårt drabbade människor offer i nästa krig om oljan?
Efter några veckor i södra Irak har vi fått insyn i en korrupt och orättvis värld samt blivit varse vilken makt oljan har på politiken. Få motsäger i dag att en av orsakerna till USA:s invasion av Irak var oljan. Men våldet har satt stopp för internationella investeringar. Det är först nu som den riktiga kampen om oljan har börjat. Intresset är stort. Nära 130 internationella bolag har visat sitt intresse. Även grannländerna är på helspänn. Medan Irans olja blir allt svårare att utvinna och Saudi-arabien pumpar in vatten för att pressa fram oljan tros Irak bara utnyttja en liten del av sina reserver.
Alla vet att Irak flyter på guld och de irakiska militärer som vi åkt med till träskområdet mellan Irak och Iran är redan oroliga för nästa slag.
– Frågan är inte om utan när det blossar upp ett nytt krig mellan Irak och Iran, säger en brittisk militär som jobbar som rådgivare åt irakierna och som följt med till den lilla träsk-byn.
Oron för ett nytt krig visar sig vara den egentliga orsaken till besöket.
– Vi var här första gången för en månad sedan och insåg att det här folket behöver hjälp. Men vi behöver också få det här folket på vår sida inför framtiden, säger Ahinad Hisain.
Det är träskfolkets nära kontakt med Iran som oroar den irakiska militären. De säger att träsken utnyttjas för smuggling och för att gömma terrorister och spioner. De vill få folkets sympatier så att de ska berätta om det kommer in iranska spioner i området.

Under våra timmar i de heta träskmarkerna är stämningen fredlig. Bakom husen smyger en del unga män skeptiskt men de flesta är glada över besöket. Alla äter ur samma fat, det fotograferas, dansas och utbyts artighetsfraser.
Den unga mamman Halime, som efter lång väntan fick mediciner till sina barn, ber oss glatt att följa med henne hem. Vi sätter oss på golvet i hennes lerhydda och hon berättar att de lever på fisken från träsken och på sina vattenbufflar.
Jag frågar hur de har påverkats av kriget och syftar till konflikterna efter invasionen 2003.
– Mycket. Saddam Hussein var hemsk mot vårt folk. Många dödades eller deporterades. Vissa flydde till Iran, säger hon och börjar prata om Iran/Irak-kriget.
Invasionen nämner hon inte ens utan berättar att de har väntat på hjälp sedan 1990-talet.
– Men nu hoppas vi att hjälpen har kommit, att vi ska få skolor och medicin till våra barn. Nu är de irakiska soldaterna våra vänner.
När vi senare lämnar området med helikopter och åker över träskmarkerna precis på gränsen till Iran ser militärerna nöjda ut – deras operation har varit lyckad. Vi slås framförallt av hur vacker träskmarken är. Kanske är det Iraks tur att få blomma, tänker jag. Att få utvinna sin olja och bygga de skolor och sjukhus som behövs.

Ett par dagar senare, när vi har lämnat Irak och befinner oss i Amman i Jordanien, tas vi tillbaka till verkligheten. Iran har gått ut med ett meddelande om att irakiska helikoptrar synts provocerande nära Irans gräns och att de inte kommer att dra sig för en motattack om det upprepas. Några timmar senare, på ett kafé i Amman, möter vi Iraks före detta oljeminister Issam A. R. al-Chalabi, som avsattes under Saddams tid och som minutiöst följer den globala kampen om Iraks olja. Han fasar för framtiden, nu närmast att de internationella bolagen ska lägga beslag på oljan under Iraks mark.
– Ska pengarna för oljan flöda över folkets huvud igen? Det behövs investeringar och sam-arbete för att produktionen ska komma igång, men ansvaret för Iraks olja ska inte vara hos de utländska bolagen utan finnas kvar i Irak. Det är dags att folket får det bra nu, säger han.
När jag frågar Issam A. R. al-Chalabi om han tror att den nuvarande stabiliteten blir långvarig är han tyst länge. Han känner väl till de spända relationerna med grannländerna.
– Jag hoppas det, men jag tror det inte. Det är för mycket som står på spel. Oljan är Iraks förbannelse. Det har den alltid varit, säger han.